Tappa inte modet

Det var fredagkväll, jag var sexton år eller snarare tio i sjutton år.

Alla mina kompisar skulle träffas 

och väntade på mig.

Jag satt på mitt rum och grät och ville inte gå dit. Ville verkligen inte alls gå dit. 

Tonåringen i mig ville bara sitta instängd på mitt rum och vara arg och ledsen. 

I ett annat rum hörde jag pappa sitta och jobba vid sitt skrivbord.
Pappa som hade blivit tyst och helt utan glädje i sina annars så busigt plirande ögon. 

Själv ville jag bara få lägga ner mitt huvud på kudden i min säng och somna, 

för att aldrig mer vakna upp. 

Det som hänt några månader tidigare blev en större verklighet för varje dag som gick.

Mamma var död.

Fredagkväll med kompisarna....

Jag fick ett infall att göra nåt för mig mycket konstigt. Näst intill obehagligt och farligt. Att ta ett steg ut i tomma intet och riskera att få uppleva en flopp. 

Min väl använda konfirmationsbibel som låg bredvid sängen la jag i vänster hand. I den finns det många verser och avsnitt understrukna med röd eller blå kulspetspenna. Verser jag som ung tyckte mycket om. Vissa av dom tycker jag fortfarande väldigt mycket om men inte alla. 

Jag blundade och med höger hand öppnade jag min svarta lilla bibel, den med mitt namn skrivet i guldfärg på framsidan. 

Sakta lät jag pekfingret glida upp och ner över sidorna för att slutligen hamna mitt på. 

Jag vågade knappt öppna mina ögon för att läsa. Tänk om det bara blev en enda stor besvikelse och bekräftelse på att det jag trodde att jag trodde på bara var en chimär. 

Jag läste;

"Låter du modet falla,

när nöd kommer på, 

så saknar du nödig kraft"

Ordspråksboken 24:10

Jag läste det om och om igen och sakta började jag förstå vad jag läste samtidigt som en värme spreds i kroppen. 

"Låter du modet falla,

när nöd kommer på, 

så saknar du nödig kraft" 

Många gånger i livet har jag haft anledning att söka mig tillbaka till Ordspråksboken och just den versen. 

Igår kväll var jag där igen. I en nyare översättning blir den inte bara mer tidsenlig utan otroligt mycket starkare, i alla fall för mig. 

Och nu jag vill ge den till Dig som befinner dig i livets virrvarr och kanske bär på oro och ev hopplöshet inför det som Livet just nu serverar.

Tappar du modet

i nödens stund,

då blir din kraft liten. 

Att tappa modet är lätt.
Offerkoftan har olika utseenden för oss alla. 

Men att tappa modet helt gör oss bara små och svaga. 

Att hålla fast vid modet ger en inre styrka som likt en isbrytare i havsvatten bryter upp en farled inte bara för sig själv utan även för de som kommer bakom.

Tappar du modet

i nödens stund,

då blir din kraft liten. 

Jag tror jag gjorde ett fynd på mitt rum i Kumla hösten -75. 

Tiden läker inte alla sår

Det värsta som kunde hända hände.
En djup sista suck.

Ett, i sucken, högt och tydligt svar 

- Ja - 

på frågan från pappa; 

är du lycklig nu Majken.

Mamma fick ro.

Kampen var över. 

Min hand vilade i hennes hand. 

Sen blev det tyst.

Hennes huvud föll ner åt vänster på den vita kudden. 

En otäck brunsvart vätska rann ur mungipan.

Den äckliga sörjan rann snabbt ner på den vita kudden. 

Hennes kropp var liten och utmärglad av den hemska sjukdomen som ätit upp henne inifrån.

Scenbilden blev plötsligt otäck och jag sökte skydd i famnen hos min storebror Ingemar. 

Efteråt har jag fått kämpa med känslan av mitt svek....

jag höll inte kvar hennes hand.

Jag blev rädd. 

Tystnad och tomhet.
Tårar.

Vad var det som hade hänt? 

Mitt tonårshjärta kunde inte ta in det. 

Dom hade ju sagt att hon skulle bli frisk.

Inte läkarna.

Inte pappa.

Inte mina syskon.

Men dom andra. 

Alla dom där som kom hem till oss och sa att dom hade bett till Gud och var helt "förvissade" om att hon skulle bli frisk.

När vi satt runt hennes säng på sjukhuset hette det att vi vakade. 

Min övertygelse var att hon skulle resa sig upp ur sängen och att vi skulle åka hem igen.

Hon skulle ju inte dö.

Det visste vi ju.

Jag visste det. 

Det jag ville blev Min sanning.

Idag är det fyrtio år sedan mamma togs ifrån mig/oss.

Hon var exakt lika ung som jag är nu. 

Jag är t o m ett halvår äldre.

Det är först nu jag förstår hur mycket för tidigt i livet det var.  

Mamma ville inte dö.

Hennes i vanliga fall lite svagare hjärta blev det som till slut var det starkaste i hennes kropp. 

Det klappade för Livet 

och 

för oss. 

Min allra största sorg är att jag aldrig fick lära känna min mamma.

Jag var för ung.

Mitt i tonåren och förvirrad av livets mysterium. 

Tiden läker inte alla sår, det är en stor lögn.

Såren blir till sårskorpor och ärrbildningar i själen. 

Vissa av dem kliar och det är svårt att inte riva sönder den sköra sårskorpan.

Vissa läker och blir till vackra mönster av fina minnen. 

Livet har lärt mig vikten av att förlika sig med det jag själv inte kan påverka.

Det är inte lätt.

Min största utmaning.

Men livet blir lättare att leva när jag i alla fall försöker. 

Tack mamma 

för de sista oroade blickarna du gav mig på sjukhuset,

för de sista desperata famntagen du orkade ge mig.

Jag vet att Du ville finnas där för mig! 

Du finns kvar inom mig 

och 

genom alla oss som älskade Dig! 

Lillan  

En talangfull trio

Nu är det dags att få ner lite tankar på tuvan igen.
Tack för all go uppmuntran och härliga hälsningar jag på olika sätt fått och får! Alla fina ord och tankar värmer så innerligt.
Jag kan glädjande nog berätta att jag klarat av den tunga uppförsbacken för den här gången och mår riktigt skapligt igen. Det känns åter lättare att andas och livslusten är starkt på plussidan.



Plus inombords och väldigt mycket minus ute, där det för tillfället är riktigt kallt just nu. Det är skönt att kunna ta små försiktiga promenader igen, med broddarna på som får snön att knarra ännu ljudligare under skosulorna. Solen börjar värma på kinderna, det droppar från tak och grenar och vissa dagar känns det verkligen att det finns hopp om en ny vår, trots den tillfälliga kylan.



På jobbet rullar det åter igen på som vanligt = lite för mycket för att hinna med allt. Men jag älskar verkligen att undervisa.

Under kalla vinterdagarna, med solstrålar som gnistrar mot den vita snön, påminns jag om en sådan otroligt stark naturupplevelse jag fick vara med om för ett antal år sedan.

Jag var på en längre smärthanteringskurs på Loka Brunn. Vi var sex till åtta personer med olika typer av smärtproblematik som fick bo där under sammanlagt tre veckor. Det var föreläsningar, träningspass, avspänning, mental träning, behandlingar, samtal både i grupp och enskilt och givetvis en massa god och nyttig mat. Redan från början höll jag mig lite på min egen kant. Kände mig på ingalunda sätt utanför men heller inte helt bekväm i gruppen. Det är givetvis en styrka att få träffa andra människor som befinner sig i likartade situationer. Kanske var det, eller är fel på mig men jag har aldrig känt något behov av av jämföra smärta och värk med någon annan. Jag har dessutom en förmåga att bli utomordentligt uttråkad i sammanhang och sällskap där det hela tiden ska pratas och ältas om vilka åkommor som för tillfället är aktuella. Då kan jag bli tyst som en mussla och uppfattas säkert som märklig. Förmodligen har livets kringelikrokar lärt mig så mycket om tunga saker i livet att jag hellre vill prata och samtala om det som är friskt och det som gör livet härligt. Dessutom har man, för att citera en god vän, kommit upp i den åldern att om man inte har ont någonstans när man vaknar på morgonen är man förmodligen redan död.

Här på tuvan skriver jag mycket om mina tankar, och inte minst de tunga tankarna, men då är det fritt fram för den som inte vill ta del av dem att helt enkelt låta bli att läsa.
Som tur är har jag utrustats med en stor portion humor, nedärvd i rakt nedstigande led från min pappa.
Jag älskar bl a att vrida och vända ut och in på mina gymnasisters resonemang och kan vara en riktig knäppis på jobbet (hemma också enligt vissa).
Jag är dessutom envis som en åsna, (och minst lika korkad), har ett starkt inre som både är till min fördel och nackdel. Med min envishet lyckas jag med mer bedrifter än jag borde och med mitt inre kan jag bli fullkomligt odräglig för den som inte vågar ta nya steg och är paniskt rädd för förändringar.
Nog om detta, det var ju en naturupplevelse jag tänkte berätta om.



En av föreläsningarna på Loka Brunn handlade om sorg och om dess olika bearbetningsfaser. Om att förhålla sig till livets förändringar, som ibland kan innebära stora besvikelser. Att acceptera och hantera den insikten och, framför allt ,den ständiga smärtan och värken som en ny livskamrat.
Det blev ett intressant, men för flera, känsligt samtal med mycket frustrationer. Många tårar fälldes från personerna i gruppen.

Helt plötsligt blev det bara för mycket för mig själv. Hela livet rann över mig, alla nära och kära i min familj som gått bort, min ryggskada som inte utreddes tillfullo från början, de borttappade småbarnsåren med mina underbara döttrar, all den tid då jag själv inte klarade av att få vara mamma på riktigt, det som bara togs ifrån mig, all kamp inom sjukvården, den befriande men komplicerade diagnosen, operationen och den långa och hemska rehabtiden, insikten därefter om att operationen inte skulle innebära det jag hoppats på, arbetsdrömmar som fick läggas åt sidan............

Jag behövde få vara ensam, och jag formligen sprang ut ifrån föreläsningsrummet och huset där vi befann oss. Ville bort, bort, bort!

Det var en kall och solig vinterdag med mycket snö, precis som idag. Jag pulsade ut i skogen på den stig jag visste fanns under, den långt över metertjocka, snön. Tog mig avsiktligt långt bort ifrån området, så långt som jag kände att mitt dåliga lokalsinne fortfarande kunde ge mig tydliga signaler om att kunna hitta tillbaks igen.
Där ställde jag mig och tittade ut över sjön, tårarna rann av både sorg och vrede och jag kände att jag behövde skrika.
Istället för att skrika började jag att kula, högt, starkt och oförsiktigt. Alla mina känslor, all frustration, vrede och mitt inre for iväg med rösten över sjön och ekade långt bort i skogen på andra sidan. Jag har ingen aning om hur länge jag stod där och uppfattade inte heller att det var någon som hade börjat svara mig. Först trodde jag att jag inbillade mig men nej.....

Vid varje djup och längre inandning jag gjorde kunde jag höra hur en fågel på andra sidan sjön svarade mig. Jag började mer medvetet att verkligen skicka iväg mina toner och därefter invänta svar. Det var inget vanligt fågelkvitter, det lät t o m ytterst märkligt, men jag började känna och förstå att någon hörde mig och någon var intresserad av kommunicera mer med mig. Någon hade något att förmedla till mig.
 Successivt började jag medvetet skicka iväg min röst och jag lyssnade intensivt efter svaret. Jag började även att härma själva ljudet som fågeln skickade tillbaka till mig. Det var uppskattat och svaren blev både tydligare och längre. Vi pratade en god stund med varandra och vad samtalet innehöll vet bara jag och fågeln på andra sidan sjön. Jag var i den stunden så fullkomligt ett med naturen.
All sorg och frustration rann sakta ur mig och jag kände hur lekfullheten började ta över. Det var så roligt och samtidigt så komiskt. Där stod lilla jag ensam i skogen och kommunicerade med en fågel på andra sidan sjön.
Och som om inte det räckte.
Svaren närmade sig......

Plötsligt kom en hackspett flygande och landade i tallen alldeles precis bredvid mig. Den satt bara några meter ovanför mig. Om det var samma fågel som jag redan pratat med en god stund var jag inte säker på, men svaren från andra sidan sjön hade just slutat och hackspetten ovanför mig pratade ivrigt på och jag svarade. Jag tittade på hackspetten, som var så nära mig, och förundrades över de fina färgerna och hur roliga ljud den frambringade. Plötsligt tog knäppisen plats inom mig.....

jag tittade mig omkring, bara för att säkerställa mig om att det inte stod någon och tittade på mig för här skulle det busas. Om någon hade sett mig då hade jag säkert blivit inspärrad.

Jag började härma de roliga lätena från hackspetten. Fågeln hackade på lite grann,på hackspettars vis, men ägnade sig mest åt att både svara mig och ge mig nya ljudkombinationer att försöka härma. Och mitt i vår duett,  från ingenstans, kom ytterligare en hackspett flygande. Den satte sig i tallen till vänster om den förra och, även den, bara några meter ovanför mig. Det var som i en dröm. Den nya hackspetten som kom flygande tyckte nog att något fattades i vår duettsång och började febrilt att knacka på trädstammen i en svängig rytm. Vi fick ett rytmiskt percussionkomp och vår duettsång hade utökats till en talangfull trio.

Det är näst intill helt ofattbart och svårt att beskriva, jag ensam i skogen musicerande med två hackspettar. Den känslan och värmen som sköljde över mig går inte att beskriva med ord. Tårarna börja rinna igen men saltet i dem smakade inte lika sorgligt som de gjort tidigare.

Tårarna smakade tacksamhet över livet och alla dess outgrundliga möjligheter att uppleva lycka och glädje precis i stunden. Och oftast i det lilla enkla, det som lätt bara tas för givet. 

Senare på kvällen frågade en av de andra kvinnorna om det var mig hon hade hört kula när hon var ute och åkte skidor. "Det lät så trevligt", sa hon.

Jag log för mig själv och tänkte att ja, det var verkligen trevligt!

Hon skulle bara ha vetat..........

Systrakärlek

I fredags kväll, strax efter kl 22, knackade det på ytterdörren. Vi låg på sedvanligt fredagsvis utfläkta i soffan och degade framför TV:n och hoppade högt av det oförväntande ljudet av vår dörrklapp.
Det var en av mina systrar som åkte förbi på gatan och när hon såg att det lyste i huset knackade hon på.

Hon ville se mig och krama om mig.........kände på sig att det förmodligen kunde vara lite tungt just nu.........skrivandet här på bloggen har minskat.........

Om du visste kära syster vad det värmer att veta att Du finns! Du som tog hand om mig redan när jag föddes, en liten illabatting som tog världen med sådan storm att vår mamma inte höll på att klara av sin sjätte förlossning. Som 15-åring gick du in som en extramamma för mig och såg till att den lilla sladdisen fick mat och att blöjorna blev bytta. Lintotten som sedermera förblev blondin och inte fick det mörka håret som alla andra i familjen har.

Färgen räckte väl helt enkelt inte till.

Till den här vackra orkidéen, som samma syster kom med i mellandagarna, räckte dock färgen till med besked, en helt underbar djup och varm färg.

Jag har tre härliga systrar och vi utgör tillsammans en ganska intensiv kvartett, med varsin stackars vänsterhänt karl. De brukar säga att de har dubbelhandikapp.........

En annan liten individ som fullständigt äger mitt hjärta är naturligtvis lilla Ella som i lördags fyllde 3 år!

Det finns nog inget mysigare än att höra hennes fötter springa runt i huset och höra henne ropa moojjmoojj, moojjfaajj. För att inte tala om att få känna de små armarna runt halsen.

Utan min familj, min underbara man, mina vackra döttrar, lilla Ella, mina systrar, svågrar och alla roliga syskonbarn (som piggar upp stämningen på facebook) och därutöver varma, goa och nära vänner.........

utan Er skulle jag inte orka..........
det är ett som är säkert.....
storasyster hade rätt........
det är lite tungt nu.......

Min tacksamhet till alla Er som står mig nära är ofantligt stor!

Härlig nostalgitripp

Sommaren 1970 blev jag, inom loppet av en vecka, både faster och moster.
Kan berätta att jag bara var 5 år när jag blev faster första gången i mitt liv!

Det blev några syskonbarn till med åren och jag kan säga att mina 16 syskonbarn har en stor plats i mitt hjärta.
Några har jag förmånen att känna närhet till väldigt mycket och det värmer det halvgamla moster/faster-hjärtat extra mycket.

Idag ska en av dem firas och jag säger bara GRATTIS på den stora dagen!
Och vad passar bättre att dansa till i dag än denna underbara låt från samma år!



Till de båda julijubilarerna och till alla Er andra som tittar in hos mig på bloggen vill jag förmedla visdomsorden;

fyll inte livet med år,

fyll åren med LIV!

kram från Lillan

Ja, må den leva

Mitt första år i bloggvärlden.

Det är idag precis 1 år sedan jag kom till skott och startade min blogg, Lillan´s tuva. Det första inlägget kan du läsa om du klickar här.

Vad jag inte visste då var att livet några månader senare skulle ta en helt annan vändning, dessutom på väldigt många sätt, än vad jag hade kunnat förutspå........

Vilken tur!

Ja, jag menar att det är tur att man inte vet vad som väntar bakom nästa krök i livet. Vissa saker skulle man bäva djupt för och göra allt för att undvika och missa både erfarenhet och kunskap om livets allvar. Andra saker skulle inte få bli de där lyckosamma överraskningarna som gör livet så helt underbart.

Det finns ett forngrekiskt uttryck som är en bra sammanfattning på det som utgör livet, i alla fall mitt liv;

Ingenting är varaktigt utom förändring.

Kloka ord att ta till sig i vetskapen om att man aldrig bör ta någonting för givet i livet och samtidigt stanna upp och vara tacksam för de små och nära tingen i tillvaron som faktiskt tillhör det som man, alldeles för lättvindigt, tar för givet. Lite klurigt där………

Förutom min 1-årsdag tänker jag givetvis på min underbara pappa just idag. Pappa, vars gener sprudlar i mig när jag skriver och sammanfattar mina tankar och funderingar, skulle idag ha fyllt år, 96 år. Om du läser här kan du förstå att han var mycket, mycket betydelsefull för mig och jag kommer alltid att sakna honom.

Jag har hyllat honom genom att vara ute i min trädgård och småstädat lite i några rabatter idag. Trädgårdsarbete var hans stora passion, bredvid sport. Eftersom jag inte längre kan köpa födelsedagspaket till pappa fick det bli några till mig själv istället. Och vad kan då passa bättre än en ny sekatör, trädgårdshandskar, blomfrön och dahliarötter?
Resterna av helgens goda blåbärspaj och en kopp kaffe på trappan hörde också till firandet.

Solens värme fyller mig med ny energi och framtidstro. Promenaderna börjar nu bli lite längre än till bilen och runt kvarteret. Varje andetag i den underbara vårluften får både min kropp och själ att ännu mer återhämta sig efter ett år fyllt av förändringar.

Jag vill passa på att tacka Er alla som följer min blogg.
Tack för alla värmande kommentarer, brev och mail.
Tack för all uppmuntran, det har betytt obeskrivligt mycket för mig under en lite tyngre vägsträcka i mitt liv!

Och även om livet kommer att fortsätta att vara föränderligt kommer Lillan´s tuva att bestå, i alla fall så länge jag har tankar kvar som jag vill fömedla. Att börja skapa i det här forumet är något av det roligaste jag gett mig in på och min lilla tuva blev verkligen den där lilla oasen jag ville.
Faktum är att det nog kommer att bli en systemkamera också. De förra två flyttade med en av mina vackra döttrar........
Lusten att fotografera, som jag och M ägnade oss mycket åt som nygifta, har med mitt bloggande väckts till liv igen. Och vem vet, kanske gör jag slag i saken och förverkligar min dröm om att skriva en liten tankebok. Då skulle det ju inte vara dumt att ha sina egna foton.

Kram på Er alla där ute i cybervärlden, vi ses snart igen!

Som en saga med vittring av vår

Vilken sagovecka denna vecka blev! Förra helgens glädjerus med barndop för lilla Alva och vigsel för hennes föräldrar toppades i torsdags av att en ny liten ängel anlände till vår släkt. Foten jag i lördags kände, när jag la handen på den charmiga magen, visade sig vara en Sixten som tittade ut. En ny kusin till Alva och helt klart en framtida fotbollspelare på elitnivå! Han lär bli farligt snabb för sina motståndare.
10 timmar innan Sixten anlände hade jag precis lagt upp maskor till en ny åkpåse på rundsticka nr 5, den tredje i min produktion av garn. Gissa om jag har fått bråttom att sticka och i kväll kan den nog bli färdig!

Återigen blandas den stora glädjen med många känslor av saknaden efter dem som inte längre finns hos oss………
men det är framåt i livet som gäller!

Det gäller att ta alla chanser i livet att njuta. För vissa var det visserligen andra chansen igår här i Örebro. Själv njöt jag av att vara lagom galen för kanske den enda chansen för mig att vara på en av melodifestivalens delfinaler live. Jag, som inte ens hade koll på exakt vilka som tagit sig dit, tog mig friheten att bli precis så tokig som publiken ser ut att vara när man själv sitter i TV-soffan och tittar på spektaklet som alla häcklar men ändå är så förälskade i.

Jag klappade frenetiskt mina händer och förväntar mig inte att kunna få av mig mina ringar innan påsk, då de redan knubbiga fingrarna svullnade av kraften i slagen. När det gäller busvisslingarna och det frejdiga tjoandet la jag ribban högt till omgivningens förskräckelse. Stackars M hade fullt sjå att hålla sig undan från att trassla in sig i den knallrosa melodifestivalboa jag viftade med och som han, faktiskt ovanligt medgörligt, betalade åt mig i den lilla förrädiska shopen utanför arenan.

Medgörligheten sträckte sig dock inte så långt att han gick extra för att köpa en lika knallrosa glittrig cowboyhatt åt mig. Måhända hade han gjort det om jag inte skrålat med så i allsången som vi inbjöds till under showandet timmen innan sändning. När de kom fram till förra årets vinnarbidrag, La Voix, spräckte jag väl nästan trumhinnorna på de som satt bredvid. Vilken tur att vi satt på första raden på en av balkongerna så att ingen fick det luftdraget i nacken. Och ja, jag var nykter så när som på 1 1/2 glas champagne! Inte ska man väl behöva medel för att våga släppa loss.

Idag är det Vasaloppet och en aning av vår känns i luften.

Efter denna fantastiska vinter väntar jag nu på att få bli av med all snö så att man kan mötas två bilar i bredd på gatan igen........

Jag längtar efter att få sitta i solen vid vårt plank och fika……..

att få använda mitt mysiga planteringsbord inhandlat på Smultrongården för tre år sedan……..

att få grilla en ”utfläkt” och mustigt marinerad fläskfilé……..

och bara njuta av livet och lapa D-vitaminer!

Kreativitet

Vad mycket nya mysiga vänner jag fått via bloggen. Ni hjälper mig att tänka på annat i livet än min egna lilla kamp mot en stretig rygg. Att läsa och titta på andras bloggar ger inspiration till att skapa och vara kreativ. En mycket kreativ vän är Annika på Ditten och Datten som verkligen förtjänar den Award hon fått av anledningen att just vara en kreativ bloggare. Stolt i hjärtat tar jag nu emot den av henne och lovar att jag ska försöka leva upp till den genom att fortsätta mitt skrivande, bättra mig med att delge ett och annat recept och annat smått och gott som förgyller livet.

Till Awarden hör att man ska berätta sanningar och sig själv. Ni har ju redan sett många av mina sidor här på tuvan men nu ska ni få veta lite som jag inte berättat om mig tidigare. Mitt upp i all seriositet finns det en hyfsat knäpp liten människa som gillar att överraska.

Några sanningar om mig

Jag:

• tycker om att ligga kvar i sängen på morgonen, gärna långt fram på förmiddagen och vill ha god tid mig att äta en riktigt god och näringsrik frukost
•  är mycket svag för mörk choklad, kolla gärna in mina chokladlänkar längre ner i högerspalt
•  tycker verkligen inte om mjölkchoklad, det är kladdigt, fastnar i gommen och är för sött
• älskar salt lakrits som är mitt absoluta favoritgodis
• pratar för mig själv, och då i synnerhet när någon finns i närheten
• har ruskigt svårt att lära mig och komma ihåg namn och siffror
• har sovit på samma hotell som Jesus. Dagen efter en föreställning av Jesus Christ Superstar i     Göteborg mötte jag Jesus vid frukostbuffén på hotellet där vi bodde. Det visade sig att han var från Norge. Genast kände jag hur jag så självklart måste vara en av de vise från Österlandet,enligt principen att bakom varje framgångsrik man finns en kvinna!
• är måttligt förtjust i semlor, har ännu inte ätit någon i år
• har en egenhet att alltid sortera det mesta som går i bokstavsordning
•  letar ofta efter mina nycklar och ringar och alltid efter min mobil
•  har inga problem med att ligga och zappa framför TV:n
•  älskar att resa, läs gärna resreportagen från New York och Österlen där det avslöjas fler sanningar om  mig........
•  älskar sol och bad och vill fåfängt bli riktigt brun på sommaren, favoritstället är i båten på Vättern

Apropå kreativitet kan jag ju inte annat än att delge lite djupare tankar också och drar mig till minnes en föreläsning jag var på för ca 10 års sedan. En docent vid namn Lars Ryhammar, vars avhandling just handlade om kreativitet, formulerade sig så här om vad som utgör en kreativ människa;

Den kreativa männsikan har förmåga att tänka på verkligheten på olika sätt, skifta perspektiv och vara fantasirik. Hon är självständig, intellektuellt nyfiken och stimuleras av det som är mångtydigt och komplext. En kreativ person äger en närhet till sin egen fantasi och till sina subjektiva upplevelser långt bak i utvecklingen.

Det är inte konstigt att jag tycker om att leka, vara busig, tänka i nya banor, bli så ihärdig i min iver att nå framåt att jag gärna satsar 175%, inte vill fastna i gamla system och former, är så omåttligt nyfiken på att lära mig nya saker, vågar gråta och visa min sårbarhet, blir arg över orättvisor som drabbar den svaga, vågar säga vad jag tycker som stöd för den som inte vågar, alltid på väg framåt med en undran om vad jag ska bli när jag blir stor........

Jag är ju kreativ.

Synd att man ska behöva bli en vuxen kvinna, nyss fyllda 50, för att inte skämmas för att säga;

och jag är stolt över det.

Alla bloggvänner, tack för att Ni finns och fortsätt att vara kreativa både här i datorburken och i den verklighet Ni dagligen befinner Er i!

Awarden ska skickas vidare och jag väljer att att skicka den vidare till alla Er av mina läsare som inte bloggar! Skriv gärna och berätta om er via att klicka på kommentar här nedan eller på den mailadress som finns i högra spalten lite längre upp.

Kreativitetens resultat i form av en mössa till världens mysigaste Jonna i en ålder av tio i sex!

Lev väl och och glöm inte Albert Einsteins kloka ord som jag tidigare citerat::

Fantasi är viktigare än kunskap

Lillan

Sista helgen i oktober, vilken ljuspunkt!

Vilken härlig helg som ligger bakom. En av mina systrar, som tillsammans med sin man flyttade ner till småländska höglandet för två år sedan, har varit på ett efterlängtat besök.
Under fredagen hjälpte mina goa döttrar mig att städa hela huset. Älsklingar!

M hade lyckats skaffa VIP-biljetter till både allsvensk fotboll och ishockey i fredagskväll och min svåger verkade inte alls vara farligt deprimerad för det. Han offrade sig och ställde tappert upp och följde med på de båda matcherna.

Innan vi släppte iväg gubbarna med långkalsonger, mössa, vantar och halsduk åt vi tacofyllda paprikor med massor av av god sallad och vitlöksyoghurt till. Enkelt, gott och vackert för ögat.

Stek köttfärs med tacokrydda, precis som vanligt, och fyll urgröpta paprikor med köttfärsröran. Strö riven ost över och in i ugnen i 225 grader. För de icke GI-aktiva blev det basmatiris till också. Den vackra paprikabilden har jag lånat här.




Från skostaden två mil söderut kom även min äldsta syster på besök på fredagkvällen. Vi plockade fram våra stickningar och tjattrade på så där som bara systrar kan göra när de inte har träffats på ett tag. Helt plötsligt var det inte lika ensamt att ligga på vardagsrumssoffan och sticka. Det var en urmysig kväll och det enda som saknades var syster Idog, boende Västmanland, som tyvärr inte kunde komma.
Inför gubbarnas återkomst efter matcherna laddades det upp med en härlig ostbricka. Jag rostade serranoskinka i ugnen, lätt som en plätt.
Lägg ut på en plåt, in i ugnen ca 175 grader och gärna med varmluften på. De är färdiga när man vänt ryggen till. Verkligen urgott snacks och betydligt nyttigare än chips som just nu (eg. alltid!) är portförbjuden vara i huset.
Massor med morots- och gurksstavar och päronklyftor skivades, ölkorv skars i bitar och så pricken över i:et en helt fantastisk god parmesancrème, ur senaste Buffé, som dipsås. Vad vore livet utan parmesan? Denna dessutom nyligen direktimporterad från Italien.

Hyvla ner 60 g parmesan i en kastrull, tillsätt 1 äggula, 2 msk vatten och 3/4 dl olivolja. Värm tillsammans med 1 krm salt på svag värme. Ta katrullen från värmen när osten har smält och se till att det inte börjar koka. Mixa till en slät crème med mixerstav.
Mumsmumsmums!
Dotter H bakade även samma GI-chokladkaka som hon gjorde till min födelsedagsfest. Denna gång med jordnötter istället för valnötter vilket blev extra gott faktiskt. Bilden och receptet på chokladkakan och har jag lånat från Tasteline.


100 gram mörk choklad
125 gram smör
0,5 dl färdigt kaffe
0,5 dl honung
2 st ägg
1 krm salt
smör till formen
2 dl krossade jordnötter, till formen

Sätt ugnen på 175 grader.Bryt chokladen i små bitar. Smält den tillsammans med smöret i vattenbad. Blanda i kaffet och honungen. Vispa äggen fluffiga med saltet i någon minut.Vänd försiktigt ner (vispa inte) chokladblandningen i äggen. Smöra en form, gärna en mindre springform, och "bröa" med jordnötskrosset. Häll smeten i formen och ställ in på ett galler i nedre delen av ugnen. Baka i 30-35 minuter.5. Ta ut formen ur ugnen och täck med kökshandduk någon minut.
Servera med en klick grädde.
I likhet med sin mor, som gärna överdimensionerar när det lagas mat, vispade dottern grädde för hela kvarteret. På söndagen fick den grädden bli till en smaskig dessert efter kycklingfiléerna. Tyvärr hade syster och svåger redan åkt då men jag lovar att bjuda på det nästa gång Ni kommer!


Chokladpudding och receptet för 4 portioner är ur Klaras goda GI-dagar.
1 3/4 gelatinblad, 3 dl vispgrädde, 4 msk fruktsocker OBS! jag tog endast 1 msk och det räckte. 100g mörk choklad, 70%.
Lägg gelatinbladen i blöt i vatten. Hacka den mörka chokladen. Koka upp grädden tillsammans med sockret. Dra kastrullen av plattan så fort det börjar närma sig att koka. Tillsätt chokladen och rör om tills den smält. Krama ur gelatinbladen och lägg dem i kastrullen och rör tills gelatinet har löst sig ordenligt. Fördela i 4 skålar eller glas och låt stå i kylskåpet i minst 2 timmar.
Till det improviserade jag och tog en liten skvätt, ca 1/2 dl, vaniljyoghurt och vispade tillsammans med ca 1 - 1 1/2 dl grekisk yoghurt. Innan serveringen fördelade jag det över de små chokladpuddingarna. På med lite frysta blåbär riven riven mörk choklad.
Och till det en kopp av Kahls kaffe. Mums igen!




Redan i torsdags ställde jag en liten surdeg till ett knäckebröd som jag hade planerat att baka i fredags, men där var jag och kroppen inte riktigt överrens och det blev kex från ICA istället.
Efter alla glada skratt, konsertbesök och goa samtal under helgen fick jag energi att baka ut degen på söndag eftermiddag istället. Och som sagt, det där med att ta till i överkant........jag hade kunde tagit halva receptet. Jag trodde a l d r i g degen skulle ta slut när jag kavlade och kavlade........

........men så gott det blev. Perfekta nyttiga mellanmålskex! Receptet är från Ica-kuriren på nätet.

Dag 1: rågsurdeg på yoghurt
5 dl yoghurt naturell
2 1/2 dl (ekologiskt) rågmjöl

Dag 2: 25 g jäst
5 dl filmjölk
1 kg (16 1/2 dl) grahamsmjöl
ca 150 g (2 1/2 dl) vetemjöl OBS! Jag tog dinkelmjöl istället, bättre GI! 500 g rågsurdeg, se ovan 1/2 dl honung 1 msk salt
Fröblandning till strössel: 1/2 dl linfrö
1/2 dl sesamfrö
1 1/2 dl solroskärnor
1 1/2 dl pumpakärnor
1/2 dl flingsalt
Gör surdegen dagen före knäcke­brödsbaket. Yoghurtens syrningsbakterier utvecklar degens syrakultur snabbare än om sur­degen görs på vatten (en rågsurdeg på vatten och rågmjöl tar cirka en vecka att göra). Vispa samman yoghurt och rågmjöl till en tjock smet. Lägg en assiett över bunken och låt den stå framme ett dygn. Surdegen tål att stå både ett och två dygn längre om bakningen förskjuts. Knäckebrödet: Smula ner jästen i bunken (köksmaskin med degkrok) Häll i filmjölk och låt maskinen gå tills jästen löst sig. Arbeta i grahamsmjöl, vetemjöl, rågsurdeg och honung. Låt maskinen gå på halvfart 5 minuter. Tillsätt salt och låt maskinen gå ytterligare 3–4 minuter till en smidig deg. Stjälp upp degen på mjölat bakbord, knåda ihop och lägg degen i bunken att jäsa minst 1 timme. Blanda samman ingredienserna till fröblandningen i en bunke. Ta upp degen på bakbordet, men knåda inte. Dela den i fyra lika stora bitar. Kavla ut varje till en rektangel så tunt det bara går, cirka 40 x 70 centimeter. Nagga. Duscha med kallt vatten, använd blomsprejflaska, strö på frön och kavla lite så att de fastnar. Dela plattan i kakor om cirka 10 x 20 centimeter. Lägg på plåtar, låt jäsa cirka 10 minuter. Grädda mitt i ugnen i 250 grader 4–5 minuter tills kakorna fått fin färg. Behöver bröden eftertorka görs det i 75 graders ugnsvärme (gärna varmluft) med luckan på glänt, 15–30 minuter tills de är spröda.
Jag kan tillägga att eftertorkningen tog betydligt längre tid än vad det står i receptet men det kan bero på att jag inte kavlade tillräckligt tunt. Precis som med pepparkakor!

Kexen ligger nu i två av mina finaste kakburkar........

........där de väntar på att bli uppätna.


Och här står min nya rågdegssurdeg, som jag matar och framför allt pratar lite med (blommor och surdegar bör pratas med) varje dag.



Den mognar i väntan på att bli till ett nyttigt och gott bröd.

Under tiden ligger jag och stickar och njuter jag av tanken på min underbara familj, mina goa systrar och svågrar, mina "bonusbarn-syskon" och alla mysiga vänner.

Hela mitt inre ler samtidigt som jag lyssnar jag på Melody Gardot och tänker lite extra på en helt underbar helg med mycket skratt tillsammans med två mycket generösa smålänningar.

Från lågtryck till högtryck

Tänk vad livet snabbt kan vända. Natten till förra onsdagen vaknade jag med fruktansvärda smärtor igen. Jag som hade börjat känna doften av att kunna få börja undervisa igen.

Onsdagen blev hemsk, torsdagen ännu värre.

Att fylla år två dagar senare skulle jag klara av, men att ta emot släkt och vänner fanns inte på kartan.

Bakslaget som kom från ingenstans tog totalt musten ur mig och vips var "Låg" på besök och denna gång orkade jag inte mota ut monstret. Lågtrycket var ett faktum! Kroppsbarometern slog i botten, jag grät och grät och grät. Läkarkonsultation och längre sjukskrivning men det värsta av allt, smärtan. Värken och jag har med åren nästan blivit kompisar, men bara nästan. Men den svåra smärtan som ibland slår till går knappt att uthärda.

När fredagen kom visste jag att jag var tvungen att bestämma mig för att boka av kalaset eller inte. Fram på eftermiddagen kände jag att lusten och glädjen att få träffa folk inte skulle få tas ifrån mig. Ett av mina stora problem är att behöva kapitulera och be andra om hjälp och att vara till besvär men jag lyckades t o m trotsa denna onödiga åkomma.

Det blev catering från Rosalis Deli. Inte som hemlagat men OK. Underbara syster Idog levererade en ljuvlig äppelkaka.

Mina döttrar fixade till sin mor som ville ge "Låg" en riktig käftsmäll genom att, dagen till ära, måla sina naglar vackert mörkröda.

Lilldottern, hm 19 år, E fixade tårna........



........och stordottern H fixade fingrarna.

Lilla Ella ville givetvis också ha bomull mellan tårna och få röda naglar som mormor. Hon hade under dagen fullt upp med att provsmaka smeten till chokladkakorna, (OBS ingen kokos som i receptet för fars skull + en GI-tårta till mig och M) som hennes mamma bakade........

.......och smeten smakade utmärkt. Vilket även det färdiga resultatet gjorde. Tänk att bagerskan bara en halv vecka tidigare plockat bort både gallblåsan och 110-120 stenar! Välkommen till familjen där det mesta händer!

Stackars M fick springa med tallrikar och glas, duka, hämta mat, handla, dammsuga, torka golv mm. Vilken underbar familj man har men usch vad det är jobbigt att bara kunna titta på.

Förutom en underbar bukett med mörkröda rosor (den buketten vill jag ha för mig själv) fick jag en liten kul leksak till datorn av M. Nu ni! Här ska läras, fotas, redigeras och lekas!!

Mmmm chokladpraliner och lakritstryffel från mitt favoritställe Kaffe och Pralin. Mina döttrar känner sin mor!

Givetvis stod boken om Surdegsbröd, skriven av en av mina favoritbloggare, högt på önskelistan och fanns i morgonpaketen.

Och mina vänner känner mig också väl. En bok full med goda recept på Biscotti.

Man blir extra rörd när man vet att bakkorgen är inköpt 3 mil från stan. En efterlängtad bakkorg från Englas skafferi. Vilka vänner! Vilken tur att jag även fick nya vispskålar av M.

Hela kvällen slet mina systrar och M i köket för att jag skulle kunna fira min dag.

Och så många fina blommor jag fick, det var ju förra året den stora födelsedagen var!!!

En härlig höstbukett från en kär syster som dessutom syr helt fantastiskt snygga förkläden. Jag är givetvis lycklig ägare av ett och ni andra kan köpa egna på julmarknad i Täby så småningom. Jag återkommer om det senare i höst.

Från en "bonusdotter-lillasyster" L, fick jag denna fina orkidé. Extra utvald till mig, hör bara på detta. Det är en Zygopetalum.

Hm, på vanlig svenska heter den pajasorkidé och den är köpt enkom för att hålla "Låg" borta! Visst är det underbart?!?

Från lågtryck till högtyck på bara några timmar!

Syster Idog trodde inte att det räckte med att baka äppelkakor och hade även med sig denna vackra orkidé. Behöver jag säga att jag älskar orkidéer?

Och se så vackra blommor från fler av mina goda vänner. Blommorna kommer från en av, i mitt tycke, Örebros finaste blomsterhandel.

Från den tredje av mina goa systrar levererades det en stor och magnifik höstblomgrupp, kramen fick vi ta på telefon. Den systern bestämde sig nämligen för att bli smålänning för några år sedan.........och jag saknar att ha henne på närmre håll.

Som om inte det räckte så kom även min andra "bonusdotter-lillasyster" på söndagen med god choklad och chokladté.

Och vad gjorde jag då mer än låg på sofflocket och öppnade paket?

Jo jag njöt i fulla drag. Inte bara för att jag var lite på pikalurven av alla konstiga piller och för att jag fick så många fina presenter, utan för att kände jag mig så oerhört tacksam och rik. Vad vore livet utan familjen och alla fina vänner? Ingenting!

För alla Er, eller snarare Tack var alla Er klarar jag av lite mer av växlande molnighet och även om det är tungt ibland så lovar att jag i alla fall ska göra så gott jag kan.........

Om nu lågtrycken blir allt för tunga och långvariga kan jag ju numera ta min tillflykt till min pajasorkidé!

Livet är fantastiskt!