fredag, september 04, 2015

Känslostark fredag i september

Stela har gått bort!

Jag fick reda på det i går kväll när M varit och handlat och sett ett anslag på ett fönster.

Stela var min/vår rumänska tiggare som satt utanför vårt Coop. 
Hon var så otroligt vacker.
Hennes slitna rynkor, 
mörkare och mycket smutsigare än mina,
berättade om att hennes liv gått hårt fram med henne. 

Många gånger har jag tänkt tanken att jag skulle vilja följa med de där rynkorna bakåt i tiden.

Jag ville se och ta del av hur hennes liv hade formerat rynkorna i hennes ansikte. 
Hur de grävt spåren
 - på ett läderhudsliknande sätt - 
som blev just så unikt och vackert på henne
Ibland ville jag sätta mig vid hennes sida och dela förnedringen av att behöva be om hjälp genom att tigga. 

Men det hade inte hjälpt henne, bara mig själv.

Att ta Stela till mitt hjärta har varit mitt personliga sätt att hantera den gigantiska problematiken runt tiggeriet som så lavinartat ökat runt oss.

Stela och jag har kommunicerat med varandra efter bästa förmåga utan att kunna varandras språk.
Hon var dock tydlig med att visa sin tacksamhet, 
när jag gav lite av mitt överflöd, 
genom att uttala välsignelse över mig. 

Det var för mig helt obegripliga meningar
som slutade med;  
"Jeso Kristo, Jeso Kristo".

Orden kom tillsammans med en svepande handrörelse. 
Handen svepte som uppifrån himlen 
ner mot och över mig och landade på hennes hjärta och där de snabbt bildade ett korstecken.

Det var just det hjärtat, 
där korstecknet så många gånger formats, 
som inte orkade leva längre 
och slutade att slå.

Idag valde jag att på förmiddagen låta min promenad från vårdcentralen gå förbi Coop. 
En kombination av att se där hon brukade sitta samt att lämna ett bidrag till hennes begravning. 

Istället för Stela satt där idag hennes dotter. 
Jag böjde mig ner för att lämna mitt bidrag och la jag min hand på hennes arm. 
Med en blandning av engelska och svenska försökte jag förmedla min medkänsla. 
Men återigen så låg där en språkbarriär mellan som ett avgränsade staket. 

Min medkänsla av att ha förlorat min mamma 
tillsammans med tryggheten 
av och i
att äga en tro på att hon finns i himlen, 
är inte helt lätt att förmedla. 

Allra helst när man inte ens förstår varandras språk. 
Till slut visade jag med handen upp mot himlen och sa "Jeso Kristo". 

Då förstod vi varandra och började samtidigt gråta. 

Att få sitta där på marken framför Coop 
med Stelas dotter i min famn, och tillsammans gråta, 
blir ett starkt minne jag alltid kommer att bära med mig.

En bror, Stelas son, kom och kunde på knagglig engelska berätta för mig att Stella inte var många år äldre än vad jag nu är. 

Så olika liv vi levde hon och jag.
Så olika förutsättningar för att leva ett liv.
Så olika kamper och överlevnadsstrategier.
Så olika saker att glädjas över 
och tillfällen att kunna tillåta sig att översköljas av lyckorus.

Nu består hennes familjs kamp av att få ihop ekonomiska förutsättningar för att kunna frakta hem kroppen och ge Stella en värdig begravning. 

Själv är jag så oändligt tacksam för min egen familj
som alltid finns runt mig och ger mig kärlek och livsnödvändig närhet! 

Må Stela nu få vila i frid och få ta del av himmelens alla rikedomar.




                           

torsdag, augusti 20, 2015

Tankar tankar


Ligger i båten och filosoferar över orden;

                         Bekräftad 

                         Behövd

                         Berörd





onsdag, augusti 19, 2015

Änglavakt

Det gick fort på landsvägen

Är det så här det känns innan det smäller hann jag tänka 

- sen skrek jag -

En snabb reaktion 
och 
rätt val av undanmanöver 
av min käresta 

 inget hann hända   

vår bil krängde kraftigt åt vänster

bakom oss fortsatte den andra bilen 
sin sväng över körbanan 

---

Nästan ett dygn senare

sitter känslan fortfarande kvar i kroppen 

Eftersmaken av obehag 
genomsyras 
av en stor eftertänksamhet 

En ny påminnelse om hur snabbt Livet kan förändras

när man minst anar det 

Var rädd om Dig 

vårda din relationer med Dina nära, kära och vänner! 


söndag, juni 14, 2015

Tiden läker inte alla sår


Det värsta som kunde hända hände.
En djup sista suck.

Ett, i sucken, högt och tydligt svar 
- Ja - 
på frågan från pappa; 
är du lycklig nu Majken.

Mamma fick ro.
Kampen var över. 

Min hand vilade i hennes hand. 

Sen blev det tyst.

Hennes huvud föll ner åt vänster på den vita kudden. 
En otäck brunsvart vätska rann ur mungipan.
Den äckliga sörjan rann snabbt ner på den vita kudden. 
Hennes kropp var liten och utmärglad av den hemska sjukdomen som ätit upp henne inifrån.

Scenbilden blev plötsligt otäck och jag sökte skydd i famnen hos min storebror Ingemar. 

Efteråt har jag fått kämpa med känslan av mitt svek....

jag höll inte kvar hennes hand.
Jag blev rädd. 

Tystnad och tomhet.
Tårar.
Vad var det som hade hänt? 

Mitt tonårshjärta kunde inte ta in det. 
Dom hade ju sagt att hon skulle bli frisk.

Inte läkarna.
Inte pappa.
Inte mina syskon.

Men dom andra. 
Alla dom där som kom hem till oss och sa att dom hade bett till Gud och var helt "förvissade" om att hon skulle bli frisk.

När vi satt runt hennes säng på sjukhuset hette det att vi vakade. 

Min övertygelse var att hon skulle resa sig upp ur sängen och att vi skulle åka hem igen.

Hon skulle ju inte dö.
Det visste vi ju.
Jag visste det. 

Det jag ville blev Min sanning.

Idag är det fyrtio år sedan mamma togs ifrån mig/oss.

Hon var exakt lika ung som jag är nu. 
Jag är t o m ett halvår äldre.

Det är först nu jag förstår hur mycket för tidigt i livet det var.  

Mamma ville inte dö.

Hennes i vanliga fall lite svagare hjärta blev det som till slut var det starkaste i hennes kropp. 

Det klappade för Livet 
och 
för oss. 

Min allra största sorg är att jag aldrig fick lära känna min mamma.
Jag var för ung.

Mitt i tonåren och förvirrad av livets mysterium. 

Tiden läker inte alla sår, det är en stor lögn.

Såren blir till sårskorpor och ärrbildningar i själen. 

Vissa av dem kliar och det är svårt att inte riva sönder den sköra sårskorpan.
Vissa läker och blir till vackra mönster av fina minnen. 

Livet har lärt mig vikten av att förlika sig med det jag själv inte kan påverka.

Det är inte lätt.
Min största utmaning.

Men livet blir lättare att leva när jag i alla fall försöker. 

Tack mamma 

för de sista oroade blickarna du gav mig på sjukhuset,

för de sista desperata famntagen du orkade ge mig.

Jag vet att Du ville finnas där för mig! 

Du finns kvar inom mig 
och 
genom alla oss som älskade Dig! 






Lillan  
















lördag, februari 07, 2015

Se människan

Se människan
medmänniskan i underläge 
den utsatta och hotade
som om hon vore du själv 
eller en av de dina,
din mor - ditt barn -din bror
så vet du vad du ska göra! 

Margareta Melin 



onsdag, februari 04, 2015

Plötsligt händer det

Plötsligt...

kanske ett av de ord som barn älskar mest i sagan.

Något oförutsett händer
och
vilken känsla det framkallar 
bestäms hos mottagaren.

Plötsligt...
smakar elvakaffet illa
och
byts ut
mot en stor kopp hett te med honung och pressad citron i.

En förkylning skapar kreativitet.

En känsla av välbehag sprider sig i kroppen hos mottagaren.


Plötsligt...
infinner sig lusten att göra ett blogginlägg.

En förkylning skapar kreativitet.

Vilken känsla det framkallar
bestäms hos mottagaren.



Kram från Lillan