Resminnen från New York

Att resa är något av det roligaste jag vet. För ganska exakt 1 år sedan åkte jag med man och yngsta dotter till New York. Mannen, fortsättningsvis M, hade länge pratat hur högt det låg på hans lista över resmål. Själv var jag mycket skeptisk inför just det resmålet och tyckte att det fanns så otroligt många andra ställen som skulle vara så mycket mer intressant och roligt att prioritera men M stod på sig. Tack, säger hela mitt hjärta i efterhand.

Det ska väl sägas att förra året var ett speciellt jubileumsår för oss båda då vi fyllde år, ja år fyller vi varje år men inte 50!

Ja, som sagt, resa skulle vi och jag förstod att New York verkligen var en stor önskan som jag var tvungen att i tanken förbereda mig för. I mitt argumenterande för att välja ett annat resmål lyckades jag i ett obevakat ögonblick haspla ur mig orden: men vad ska jag göra där. Och detta med ett riktigt eftertryck på ordet vad.

Det visade sig att de orden fick jag äta upp med besked.............................

När resan till slut var bokad till i mitten av april förra våren började jag och min dotter E att förbereda oss för vad vi skulle hitta på. Shoppa! Vi letade sighter på nätet om allt tänkbart som skulle kunna bytas mot pengar. Dollarn stod lågt och jag var inte dummare än att jag förstod att ett och annat fynd skulle jag nog kunna göra. Dottern skrev listor på kläder och adresser till affärer hon vill besöka.

Vi läste även in oss om vad man inte bör missa när man tillbringar några dygn på Manhattan.

Ett teaterbesök på Broadway var en given självklarhet. Att välja vilken föreställning var inte lika självklart när utbudet visade sig vara oändligt stort och man ville gå på allt.

Känslan att komma till NY visades bli så helt fantastisk att jag skulle kunna sätta mig på ett plan omgående för att få komma tillbaka. Härom dagen pratade min dotter E och jag om hur läcker hela resan var och hur vi längtade tillbaka. Att bo på Manhattan med kort promenadväg till Broadway går inte av för hackor.

Första dagen när kom vi fram till hotellet från flyget vid ca 15.00 lokal tid gav E och jag oss ut på en första promenad. M hade saker att göra inom ramen för sitt jobb och jag och E fick de första timmarna för oss själva i denna stora världsstad. Det första intrycket var likt en ren naturupplevelse. Jag är kort och liten i vanliga fall men där blev jag som en liten liten myra bland alla gigantiska byggnader som var som stora monster runt oss. Ingen av oss uttalade det men båda kände vi på oss hur aningen rädd den andra var. Som klok mamma försökte jag visa mig lugn och trygg men jag tror nog att E genomskådade sin mor och intensivt längtade tillbaka till hotellet.

Trötta efter den långa flygresan dit gick vi bredvid varandra och insåg tämligen snart att vi nog befann oss mitt i en film, för det är precis den känslan man hela tiden kommer tillbaka till när man njuter av sina resminnen från dagarna i NY. Vi var där, där vi redan hade varit så många gånger och det kändes som att vi var med i en pågående handling. I gathörnen stod hiphoparna precis som vanligt och såg coola men samtidigt lite farliga ut och vad de höll på att sälja till varandra vågade vi inte ens viska om.

E tryckte sig ganska mycket närmre sin lilla mamma, som kände sig betydligt mycket mindre än sina 160 cm öh, och som klok mamma försökte att inte visa sin osäkerhet alltför mycket. Den lilla mamman hade dock med med största sannolikhet snabbt lagt benen på ryggen om någon av gossarna kommit aningen närmre. Blickarna som föll på min vackra dotter och det tuffa kroppsspråket räckte. Det var ett sådant där ögonblick när E säkerligen valt sin far som promenadsällskap istället för den lilla lilla mamman.

Ur ventilationshålen i gatorna steg röken från tunnelbanorna och det var på riktigt!

På avstånd hördes sirenerna från polisbilarna som alltid finns med i alla de otal av amerikanska favoritpolisserier som jag är så innerligt svag för. Helt plötslig befann jag mig mitt i På spaning i New York och var helt säker på att Andy Sipowicz skulle dyka upp i nästa gathörn.


Och precis som vanligt fanns TV-teamen på plats och rapporterade i den fartfyllda vardagen.

Överallt såg man alla de gula taxibilarna som man sett den ena filmstjärnan efter den andra sätta sig i. Helt plötsligt gled de upp vid sidan och man fick nypa sig i skinnet för att säkerställa sig om att man inte drömde. Tänk om George Clooney satt bakom rutan eller skulle slänga upp bildörren.


Vi har rest mycket i våra dar och därav sett och upplevt en hel del och jag var verkligen inte beredd på att jag skulle bli så överrumplad som jag blev av alla intryck. Det var helt klart en kraftfull förälskelse vid första ögonkastet i staden. En förälskelse som snabbt växte till en djup kärlek.

Jag/vi måste åka dit igen, kosta vad det kosta vill!

Staden har en mäktig puls samtidigt som det finns så mycket vackert att vila ögonen på.

Otroligt vackert vid Central Park där vi åt lunch på en, som vi
senare läste om, visade sig vara en av stans bästa restauranger.
Hela parken utgör en vacker oas där det kändes som om man var miltals borta från storstadspulsen. Dessutom lyckades vi pricka in tiden då magnoliablomningen var helt magnifik runt hela Manhattan







Personliga minneshälsningar till offren från 11:e septemberdådet.
En stark upplevelse som också gav en större förståelse och ett större djup till insikten om vad som faktiskt hade hänt där.






Ett mycket populärt och välbesökt ställe för mor och E blev Macý´s. Världens största varuhus!





Varuhuset låg bara några kvarter från hotellet och stängningstid visste de tydligen inte vad det var. Kanske var det den sena timmen mitt i natten som gjorde det extra svårt att välja vilken jacka som skulle inhandlas. Problemet löstes behändigt med att båda jackorna numera hänger här hemma i garderoben.

Det var bl a på Macy´s som jag fick äta upp mina tidigare ord om vad jag skulle hitta på att göra i New York. Jag fick fullkomligt spel under dessa dagar och shoppade mer än jag gjort någon gång i hela mitt liv förut. M tycker nog att det räcker för tid och evighet.

Vi hade lyckats pricka in den ultimata tidpunkten för dollarns värde kontra vår svenska krona och jag har aldrig förr haft så brett mellan fingrarna och handlade helt galet aningslöst. Och handlades det inte så gick man bara och njöt av utbudet. Se bara så mycket läckra skor.


Kanske inte helt min stil men jag skulle
mer än gärna trippa runt i flera av paren och få
känna mig så där underbart kvinnligt fåfäng och kick.












Det är väl lika bra att erkänna att detta inte var det enda köpstället som besöktes. Vi åkte till NY med varsin ganska tom resväska och åkte hem med flera resväskor och inte i någon väska fanns det utrymme kvar för ens ett litet frimärke.

Om jag skäms? Njae......absolut inte.

Valet av besök på Broadway blev den kända pjäsen Katt på hett plåttak. En kanonbra föreställning med idel bekanta ansikten. Så här i efterhand ångras det att vi inte tog en musikalkväll också. Men å andra sidan har vi desto större anledning att åka tillbaka.

Givetvis tog vi en båttur för att titta på Frihetsgudinnan men det enda jag kommer ihåg från den båtturen är något helt annat. . . . .

Manhattan på lite avstånd och med frisk havsluft som rufsade till i håret och där stod hon..............men något helt annat tog helt mitt fokus..........

. . . . .en av mina favoritskurkar från serien The Wire. I myllret av människor som väntade på båten såg jag helt plötsligt ett mycket välbekant ansikte och blev alldeles till mig när jag insåg att det var Little Omar, livs levande en armslängd ifrån mig. Vi stod i samma kö, vi åkte på samma båt. Jag visste inte på vilket ben jag skulle stå och ville så intensivt gå fram och prata med honom. M skakade på huvudet och E sa på välbekant tonårsmål; lägg av mamma.

http://www.hbo.com/thewire/cast/characters/omar.shtml

Han var sig så skrämmande lik från serien att jag inte vågade gå fram själv, han skulle ju kunna vara jättefarlig på riktigt. Jag följde honom i smyg och lyckades t o m se Volvon han försvann i. Då när han var på lite avstånd kaxade jag upp mig rejält och helt plötsligt upptäckte jag att min högerhand vinkade ivrigt till honom. Jättefånigt men handen kunde bara inte låta bli.

En medelålders blondin som ganska avslöjande smygtittar och vinkar, visst måste han komma ihåg mig?

Om min äldsta dotter H hade varit med hade jag nog haft hans autograf på både armen och på någon servett. Där sitter det verkligen inte fast och modet är stort.

http://hwelingrabo.blogspot.com/

M var helt övertygad om att jag såg fel men hur skulle han kunna veta det, han som inte ens följer serien The Wire. Första fredagskvällen hemma i Örebro igen fick han ge mig rätt.

Om jag blev nöjd? Hm, ganska!

Vilken underbar resa och vilket fantastiskt minne att år efter år få tänka tillbaka på.

För att återknyta till min tvekan inför valet av resmål och vad New York skulle ha att erbjuda i form av förströelse till en kräsen kvinna som mig brukar jag svara så här när M illvilligt påminner mig:

Tänk älskling vilken fantastiskt anpassningsbar hustru du har!

Och se bara så fin barnbarnet E blev i sina nya Nikekläder och dojjor.