Besök

En varm 

och 

stilla inre frid

har sökt upp mig

Jag fångar den

Låter den varsamt 

smeka mitt hjärta

Håller den försiktigt 

i min hand

och

viskar till den

Stanna gärna

en 

liten

stund 

till

Kärleksfull viktfördelning

Delad glädje 

är dubbel glädje 

det sägs så

Blir då delad smärta

dubbel smärta

Kan aldrig tro det

Vet att glädje

inte väger något

Den fyller viktlöst på livsdepåerna 

och 

likt en champagne 

av god kvalitet

bubblar den 

av positiv 

och 

livsbejakande energi

Vet att smärta 

kan väga tungt

Den kväver 

och 

med ett destruktiv handgrepp

stryper den tillflödet 

av livsnödvändig energi

Är säker på

att delad smärta 

är 

att tillsammans 

fördela tyngden 

av det 

som inifrån vill äta upp

Vet att delad smärta 

är beviset

på sann 

och 

äkta vänskap 

som vilar 

på kärlek till

och 

omsorg 

om sin nästa

Skakigt fotfäste

Var är skorna 

Dom där 

som gör 

att man står stadigt 

på jorden

Kanske 

är det bättre

att vara 

helt barfota

och 

vänja sig

vid alla vassa stenar 

och hala klippor

Kanske 

kan då tårna hitta tillbaka

till den gripreflex

som naturligt en gång fanns

innan 

medvetenheten öppnade

alla sinnen

på

vid gavel

Koll på varandra - kärlek

I det gula huset med vit taltan ska det ätas jordgubbar och glass. 

Det är Mormor, Morfar och det lilla Barnbarnet som ska festa till det på fredagskvällen.
Det lilla Barnbarnet tycker väldigt mycket om att sitta i soffan på Mormor och Morfars vita taltan. I synnerhet när det ska ätas och fikas.

- Morfar.....har du koll på glassen, undrar Mormor. 

- Jadå, svarar Morfar, den ligger till vänster nere i frysboxen. Jag går ner i källaren och hämtar. 

Precis när Morfar är på väg mot källardörren utbrister det lilla Barnbarnet;

-Haaj niii koll på vajandja? 

Mormor och morfar tittar förbluffat på varandra. 

Jodå.
Skaplig koll faktiskt. 

Efter drygt 40 år tillsammans har nog Mojmoj och Mojfaj det. 

Och det känns väldigt gott och värdefullt på Livets krokiga väg. 

Gott och värdefullt är det också att ha kloka små barnbarn.

 

Ordlös tröst

Kan du hålla om mig mormor?

Visst kan jag hålla om Dig 

min 

helt underbara

 och 

ljuvliga dotterdotter

Så länge Du vill

Mardröm

Försvinn

ur mitt liv

du otäcka hemska lömska 

Ondska 

som i mardrömmen 

jagade mig

med ditt fula  

avskyvärda tryne 

och 

tandlösa flin

Gör dig icke mer besvär

Jag tillhör Någon annan

Någon 

som är 

mycket mycket större 

än dig

Jag är omsluten

av en kraft 

och 

en kärlek 

som 

får dig att smälta ner

till en liten fluglort 

i 

avgrunden

Morgonbön

Gud

min önskelista är lång

men 

just 

idag 

finns det bara 

en 

enda 

önskan. 

Den 

lägger jag nu

i 

dina händer. 

Påfyllning

Timmar 

av 

oändlig 

Tacksamhet 

läggs på lager

och 

omvandlas till styrka 

att bära.

Borttappat tuggummi

Från baksätet i Morfars (min trogne livskamrat) mycket välstädade bil hörs det lilla Barnbarnet (Alma snart 4 år) utbrista

-Ja haaj tappat mitt tuggummi.

Mormor (jag) vet att tuggummi är bland det bästa botmedlet mot ev vomering under bilfärd. Något som vissa små barn ibland kan ha lite problem med. Mormor har nämligen lång erfarenhet av många små juveler som just kallas barn. Dom är som vanliga människor fast mindre, som Morfar brukar säga. 

Det är inte vomeringen i sig som Mormor har så svårt med men hon ogillar skarpt den odör som uppstår vid just vomering i bil. 

När Mormor hör det lilla Barnbarnet uttrycka sin förlust av sitt tuggummi vänder hon sig snabbt om för att se om det borttappade tuggummit hamnat på bilsätet i Morfars mycket välstädade bil. 

Mormor och Morfar är nämligen uppväxta under en tidsålder när det var väldigt självklart att vara ytterst rädd om sina ägodelar. Det har dessutom många gånger visat sig vara en mycket lönsam dygd. 

Mormor är ordningsam nog att tänka även på det lilla Barnbarnets nya fina klänning inköpt för kalas samt till det större Barnbarnets (Ella 8 år) skolavslutning. 

Det lilla Barnbarnet pekar mot golvet i Morfars fortfarande mycket välstädade bil och säger

- Det liggej däj! Undej stolen! 

Det lilla Barnbarnet pekar tydligt under stolen som Mormor sitter på. 

Eftersom Mormor är en medelålders halvrund liten tant tycker hon sig inte vara i skick nog att böja sig vare runt eller under den bilstol hon sitter på. Träning utförs regelbundet och noggrant anser Mormor men under mycket kontrollerade former på ett s k Gym.

- Jaha, säger Mormor och fortsätter, då får vi leta efter det när vi kommer hem så att du inte trampar på det. Tuggummi under skor är inget roligt.

Mormor har nämligen, alldeles nyligen, själv trampat på ett tuggummi och höll efter det på att halka och slå ihjäl sig inne på ett halt ICA-golv. Allt p g a av ett äckligt tuggummi som fastnat under ena skon. 

Ihjälslagna mormödrar är inte så trevligt att behöva ta hand om. Den gången gick det bra men vem vet hur det går nästa gång?

Nu blev det helt tyst ifrån baksätet i Morfars extremt välstädade bil. Inget mer prat om det borttappade tuggummit. 

Väl hemma öppnar Mormor bakdörren till Morfars fantastiskt välstädade bil för att leta efter tuggummit och sedermera släppa ut det lilla Barnbarnet. Då följande dialog utspelar sig;

- Var tappade du tuggummit, frågar Mormor.

Det lilla Barnbarnet pekar med höger pekfinger väldigt bestämt och tydligt under framstolen i Morfars helt makalöst välstädade bil och svarar

- Däääj! 

Mormor böjer sig ner och tittar men ser inget tuggummi.

- Menar du långt under stolen? 

Det lilla Barnbarnet hummar ett jakande svar och nickar på huvudet. 

Eftersom Mormor inte ser något tuggummi låter hon det lilla Barnbarnet utan risk hoppa ur bilen. 

Då gör det lilla Barnbarnet plötsligt en helomvändning och utbrister 

- Vi behövej inte leta däj! 

Mormor tittar förbryllat på det lilla luriga lilla Barnbarnet och undrar

- Va?!  Joo, men varför inte då? 

Det lilla Barnbarnet utbrister då mycket bestämt

- Jag VILL inte att vi letaj dääj!
 

Mormor undrar mycket förvånat

- Vill du inte leta där? Ska vi inte leta där alls nu.
 

Detta samtidigt som hon med sitt vänstra pekfinger pekar under stolen den omtalade stolen.

- NEJ!!! svarar det lilla barnbarnet lika rappt som sin mamma (min dotter) gjorde när hon som barn fick frågan om hon ville gå och lägga sig. 

Eftersom Mormor är en mycket klok kvinna, med mycket lång och bred erfarenhet av barn, börjar hon ana nåt och frågar

- Är inte tuggummit där under stolen?

Det lilla Barnbarnet svarar om möjligt med ett ännu rappare svar - NEEJJ!!

-Nähä, svarar Mormor och fortsätter, men var är det då? 

Det lilla Barnbarnet slår ut med armarna likt en tonåring och svarar - Ja veeet inte!

Mormor, med sin långa erfarenhet av barns påhitt, kan nu knappt hålla sig för skratt. Hon samlar dock ihop sig, och alla sina rynkor, och undrar 

- Har du svalt tuggummit?

- NEJ!!!  

Svaret levereras lika snabbt som en hård smasch på badmintonplan när Morfar en gång i tiden var i toppform.
 

- Nähä, svarar Mormor och fortsätter, men var kan  det då vara?

-Jag veeeet inte, säger det lilla Barnbarnet nu med sockersöt röst och lägger samtidigt sitt lockiga huvud lite gulligt på sned.  

Det borde väl ändock charma Mormor tillräckligt nog för att få slut på det eviga tjatet om det där tuggummit. 

Listig som hon är den där Mormor - och samtidigt så full i skratt att det är svårt att hålla både alla rynkorna på plats samtidigt som den medellålders blåsan börjar signalera den typen av kissnödighet som tillhör ett kommande skrattanfall - så frågar hon det lilla Barnbarnet 

- Är tuggummit i magen?

- JAA!! svarar det lilla Barnbarnet högt, rappt och självklart som en utarbetad kvinna i mogen ålder skulle svara om hon blev erbjuden ett presentkort på ett Spa. 

Nu står Mormor med benen i kors, för att förhindra ett ev läckage, och säger lugnt 

-Jaha, ja men så kan det gå. Det är ju inget konstigt med det. Sånt händer.

Då tittar det lilla Barnbarnet snusförnuftigt på Mormor och utbrister 

- Dä baaja åkte neej! Fälf! 

Med stor möda och stort besvär lyckas Mormor ta sig till trappan mot ytterdörren där hon fullständigt bryter samman i ett tokskrattanfall. Eftersom den medelålders blåsan nu riktigt rejält
trycker på - som den gör i ett riktigt skrattanfall - får Mormor gå med benen i kors samtidigt som hon är dubbelvikt och febrilt letar efter nyckeln i sin handväska som givetvis inte hinns få fram......

.....innan Morfar kommer till undsättning tillsammans med det lite större Barnbarnet som också hon skrattar så att hon kiknar. 

Hon skrattar åt sin Mormors extremt märkliga beteende och kvider - Men mormor va ä det? 

                                                                                                                                                                              

               

  

Påfyllning

Du
för mig 

varsamt framåt
till vatten

och 

låter mig där få finna 

den ro 

jag behöver

och
hämta kraft

för att möta en ny morgondag

Tappa inte modet

Det var fredagkväll, jag var sexton år eller snarare tio i sjutton år.

Alla mina kompisar skulle träffas 

och väntade på mig.

Jag satt på mitt rum och grät och ville inte gå dit. Ville verkligen inte alls gå dit. 

Tonåringen i mig ville bara sitta instängd på mitt rum och vara arg och ledsen. 

I ett annat rum hörde jag pappa sitta och jobba vid sitt skrivbord.
Pappa som hade blivit tyst och helt utan glädje i sina annars så busigt plirande ögon. 

Själv ville jag bara få lägga ner mitt huvud på kudden i min säng och somna, 

för att aldrig mer vakna upp. 

Det som hänt några månader tidigare blev en större verklighet för varje dag som gick.

Mamma var död.

Fredagkväll med kompisarna....

Jag fick ett infall att göra nåt för mig mycket konstigt. Näst intill obehagligt och farligt. Att ta ett steg ut i tomma intet och riskera att få uppleva en flopp. 

Min väl använda konfirmationsbibel som låg bredvid sängen la jag i vänster hand. I den finns det många verser och avsnitt understrukna med röd eller blå kulspetspenna. Verser jag som ung tyckte mycket om. Vissa av dom tycker jag fortfarande väldigt mycket om men inte alla. 

Jag blundade och med höger hand öppnade jag min svarta lilla bibel, den med mitt namn skrivet i guldfärg på framsidan. 

Sakta lät jag pekfingret glida upp och ner över sidorna för att slutligen hamna mitt på. 

Jag vågade knappt öppna mina ögon för att läsa. Tänk om det bara blev en enda stor besvikelse och bekräftelse på att det jag trodde att jag trodde på bara var en chimär. 

Jag läste;

"Låter du modet falla,

när nöd kommer på, 

så saknar du nödig kraft"

Ordspråksboken 24:10

Jag läste det om och om igen och sakta började jag förstå vad jag läste samtidigt som en värme spreds i kroppen. 

"Låter du modet falla,

när nöd kommer på, 

så saknar du nödig kraft" 

Många gånger i livet har jag haft anledning att söka mig tillbaka till Ordspråksboken och just den versen. 

Igår kväll var jag där igen. I en nyare översättning blir den inte bara mer tidsenlig utan otroligt mycket starkare, i alla fall för mig. 

Och nu jag vill ge den till Dig som befinner dig i livets virrvarr och kanske bär på oro och ev hopplöshet inför det som Livet just nu serverar.

Tappar du modet

i nödens stund,

då blir din kraft liten. 

Att tappa modet är lätt.
Offerkoftan har olika utseenden för oss alla. 

Men att tappa modet helt gör oss bara små och svaga. 

Att hålla fast vid modet ger en inre styrka som likt en isbrytare i havsvatten bryter upp en farled inte bara för sig själv utan även för de som kommer bakom.

Tappar du modet

i nödens stund,

då blir din kraft liten. 

Jag tror jag gjorde ett fynd på mitt rum i Kumla hösten -75.