Borttappat tuggummi

Från baksätet i Morfars (min trogne livskamrat) mycket välstädade bil hörs det lilla Barnbarnet (Alma snart 4 år) utbrista

-Ja haaj tappat mitt tuggummi.

Mormor (jag) vet att tuggummi är bland det bästa botmedlet mot ev vomering under bilfärd. Något som vissa små barn ibland kan ha lite problem med. Mormor har nämligen lång erfarenhet av många små juveler som just kallas barn. Dom är som vanliga människor fast mindre, som Morfar brukar säga. 

Det är inte vomeringen i sig som Mormor har så svårt med men hon ogillar skarpt den odör som uppstår vid just vomering i bil. 

När Mormor hör det lilla Barnbarnet uttrycka sin förlust av sitt tuggummi vänder hon sig snabbt om för att se om det borttappade tuggummit hamnat på bilsätet i Morfars mycket välstädade bil. 

Mormor och Morfar är nämligen uppväxta under en tidsålder när det var väldigt självklart att vara ytterst rädd om sina ägodelar. Det har dessutom många gånger visat sig vara en mycket lönsam dygd. 

Mormor är ordningsam nog att tänka även på det lilla Barnbarnets nya fina klänning inköpt för kalas samt till det större Barnbarnets (Ella 8 år) skolavslutning. 

Det lilla Barnbarnet pekar mot golvet i Morfars fortfarande mycket välstädade bil och säger

- Det liggej däj! Undej stolen! 

Det lilla Barnbarnet pekar tydligt under stolen som Mormor sitter på. 

Eftersom Mormor är en medelålders halvrund liten tant tycker hon sig inte vara i skick nog att böja sig vare runt eller under den bilstol hon sitter på. Träning utförs regelbundet och noggrant anser Mormor men under mycket kontrollerade former på ett s k Gym.

- Jaha, säger Mormor och fortsätter, då får vi leta efter det när vi kommer hem så att du inte trampar på det. Tuggummi under skor är inget roligt.

Mormor har nämligen, alldeles nyligen, själv trampat på ett tuggummi och höll efter det på att halka och slå ihjäl sig inne på ett halt ICA-golv. Allt p g a av ett äckligt tuggummi som fastnat under ena skon. 

Ihjälslagna mormödrar är inte så trevligt att behöva ta hand om. Den gången gick det bra men vem vet hur det går nästa gång?

Nu blev det helt tyst ifrån baksätet i Morfars extremt välstädade bil. Inget mer prat om det borttappade tuggummit. 

Väl hemma öppnar Mormor bakdörren till Morfars fantastiskt välstädade bil för att leta efter tuggummit och sedermera släppa ut det lilla Barnbarnet. Då följande dialog utspelar sig;

- Var tappade du tuggummit, frågar Mormor.

Det lilla Barnbarnet pekar med höger pekfinger väldigt bestämt och tydligt under framstolen i Morfars helt makalöst välstädade bil och svarar

- Däääj! 

Mormor böjer sig ner och tittar men ser inget tuggummi.

- Menar du långt under stolen? 

Det lilla Barnbarnet hummar ett jakande svar och nickar på huvudet. 

Eftersom Mormor inte ser något tuggummi låter hon det lilla Barnbarnet utan risk hoppa ur bilen. 

Då gör det lilla Barnbarnet plötsligt en helomvändning och utbrister 

- Vi behövej inte leta däj! 

Mormor tittar förbryllat på det lilla luriga lilla Barnbarnet och undrar

- Va?!  Joo, men varför inte då? 

Det lilla Barnbarnet utbrister då mycket bestämt

- Jag VILL inte att vi letaj dääj!
 

Mormor undrar mycket förvånat

- Vill du inte leta där? Ska vi inte leta där alls nu.
 

Detta samtidigt som hon med sitt vänstra pekfinger pekar under stolen den omtalade stolen.

- NEJ!!! svarar det lilla barnbarnet lika rappt som sin mamma (min dotter) gjorde när hon som barn fick frågan om hon ville gå och lägga sig. 

Eftersom Mormor är en mycket klok kvinna, med mycket lång och bred erfarenhet av barn, börjar hon ana nåt och frågar

- Är inte tuggummit där under stolen?

Det lilla Barnbarnet svarar om möjligt med ett ännu rappare svar - NEEJJ!!

-Nähä, svarar Mormor och fortsätter, men var är det då? 

Det lilla Barnbarnet slår ut med armarna likt en tonåring och svarar - Ja veeet inte!

Mormor, med sin långa erfarenhet av barns påhitt, kan nu knappt hålla sig för skratt. Hon samlar dock ihop sig, och alla sina rynkor, och undrar 

- Har du svalt tuggummit?

- NEJ!!!  

Svaret levereras lika snabbt som en hård smasch på badmintonplan när Morfar en gång i tiden var i toppform.
 

- Nähä, svarar Mormor och fortsätter, men var kan  det då vara?

-Jag veeeet inte, säger det lilla Barnbarnet nu med sockersöt röst och lägger samtidigt sitt lockiga huvud lite gulligt på sned.  

Det borde väl ändock charma Mormor tillräckligt nog för att få slut på det eviga tjatet om det där tuggummit. 

Listig som hon är den där Mormor - och samtidigt så full i skratt att det är svårt att hålla både alla rynkorna på plats samtidigt som den medellålders blåsan börjar signalera den typen av kissnödighet som tillhör ett kommande skrattanfall - så frågar hon det lilla Barnbarnet 

- Är tuggummit i magen?

- JAA!! svarar det lilla Barnbarnet högt, rappt och självklart som en utarbetad kvinna i mogen ålder skulle svara om hon blev erbjuden ett presentkort på ett Spa. 

Nu står Mormor med benen i kors, för att förhindra ett ev läckage, och säger lugnt 

-Jaha, ja men så kan det gå. Det är ju inget konstigt med det. Sånt händer.

Då tittar det lilla Barnbarnet snusförnuftigt på Mormor och utbrister 

- Dä baaja åkte neej! Fälf! 

Med stor möda och stort besvär lyckas Mormor ta sig till trappan mot ytterdörren där hon fullständigt bryter samman i ett tokskrattanfall. Eftersom den medelålders blåsan nu riktigt rejält
trycker på - som den gör i ett riktigt skrattanfall - får Mormor gå med benen i kors samtidigt som hon är dubbelvikt och febrilt letar efter nyckeln i sin handväska som givetvis inte hinns få fram......

.....innan Morfar kommer till undsättning tillsammans med det lite större Barnbarnet som också hon skrattar så att hon kiknar. 

Hon skrattar åt sin Mormors extremt märkliga beteende och kvider - Men mormor va ä det? 

                                                                                                                                                                              

               

  

Små steg i sakta mak.....

Nu är processen igång....

Efter år av envist kämpande med att arbeta 75%, med min ryggproblematik, är nu ansökan på plats på F-kassan. Ansökan om utökad sjukersättning från idag 25%. 

Efter den stora kraschen i väggen för ett och ett halvt år sedan är vägen tillbaka till ett arbete för lång. Jag lyssnar på läkarna, tar in, förstår och vet att de har rätt. 

Det är en märklig känsla att nu själv vara där bara. 

Så definitivt.

Att vara vid det vägskälet där man läst om hur många andra varit. 

Någonstans inom mig har jag haft på känn att jag skulle hamna här förr eller senare, men då "bara" utifrån min bråkiga rygg och den kroniska smärtan som följer med den. 

Men jag hade aldrig kunnat tro att det till stor del även skulle bero på kraftiga utmattningssymtom, p g a stor arbetsbelastning, som tagit nästan all kraft ifrån mig.

Och ja, 

ja vet, 

att arbeta med svår smärta i kroppen skapar större stress i tillvaron och helt friskt kanske jag hade klarat mig bättre än jag gjorde. 

Jag känner mig lugn, tror jag.......

Titt som tätt kommer jag dock på mig med att jag inombords känner stress och oro över dels hur F-kassan nu ska agera och dels hur min framtid kommer att se ut.

När det gäller F-kassan kan jag inte själv göra något mer än att luta mig tillbaka mot alla år av journaler och både gamla och nya läkarutlåtanden.

När det gäller den ovissa framtiden är det annorlunda.

Härom kvällen fick jag en plötslig och stark panikkänsla av att jag aldrig, verkligen aldrig mer ska få undervisa på gymnasiet.
Jag som så har älskat mitt arbete och inte minst mötet med alla härliga ungdomar. 

Ganska nyligen köpte jag t o m nytt material till.........inte vet jag.

Mitt arbetsrum på skolan tömde jag precis innan sommaren då jag förstod - av läkarens utlåtande - att jag inte skulle kunna arbeta på samma arbetsplats längre.

14 år står nerpackade i kassar i vår källare och jag har ännu inte orkat titta i dem, än mindre sortera.

Min yngsta dotter E skickade mig ett underbart SMS i förrgår.
Hon skriver för och i en tidning i Göteborg och med anledning av det får hon ibland gå på olika kulturevenemang.

Denna gång var det en teaterföreställning som handlade om längtan att arbeta, 
om att stå utanför arbetslivet sett utifrån olika perspektiv. 

Som statister i pjäsen fanns ett tjugotal kvinnor som hade varit långvarigt arbetslösa.

En av dessa kvinnor höll en kort monolog där hon med egna ord berättade om när hon blev utbränd. Hur hon hade försökt komma tillbaka men hennes kropp sa ifrån, hur hennes självförtroende försvann och hur känslan av utanförskap blev en verklighet. 

E beskrev det som "jättefint och rörande".

Där är jag idag - självförtroendet gungar och utanförskapet är svårt att inte identifiera sig med.

Jag gjorde en kort arbetsprövning i september, som jag tyckte var rolig, men det gick inte bra då det blev alldeles för starka smärtpåslag i kroppen som följd,
var ska jag göra av all min kompetens undrar jag

de få saker jag försöker ge mig på och som jag mår bra av slutar ofta med att jag får lämna återbud p g a att smärtan tar över helt..... 

jag orkar inte vara social i den utsträckning jag egentligen skulle må bättre av......

har blivit rädd för att söka mig för långt utanför hemmet utan familjestöd......

min yrkesidentitet är i högsta grad i rejäl gungning, 

den förut offentliga och busiga sångerskan är numera en lite mus,

Så liten, så liten och ganska förvirrad och ensam i tillvaron.  

Men 

dock med en stor trygghet som omsluter mig 

i form av min familj 

och några nära vänner som inte ger upp i sin omsorg om mig.

TACK
för att allas Er kärlek, omsorg och uppmuntran.

Min dotter avslutade tidigare nämnda SMS till mig med orden; 

"puss och glöm inte att jag är stolt över dig!"

En tår av tacksamhet faller sakta ner för kinden......

.....jag blickar framåt och när jag blir starkare ska jag filosofera rejält över C.S.Lewis ord; 

" Du blir aldrig för gammal för att sätta upp ett nytt mål eller drömma en ny dröm".

Ha det gott alla Ni som tittar in hos mig här på tuvan 
och 
varmt Tack för alla hälsningar på olika sätt!

Inom en snar framtid kommer jag börja visa upp alla mina stickalster.......
det har blivit en hel del det sista året.

Kram

Lillan

Förväntansfull...

...ser jag fram emot det nya året och lämnar det gamla bakom mig.

Innan jag helt lämnar det bakom mig vill jag bara lyfta fram några solglimtar,
sådana som förgyllde livet lite extra för mig under året som gick.

Det blev ett år med flera härliga möten med människor som jag inte träffat IRL (in real life) på flera år.

Några av mina systerdöttrar, boende på annat håll, valde att förlägga delar av sin semestertid hos mig. Vilken ynnest att som moster och faster få ha så mysiga syskonbarn som vill komma och fördriva tiden "med de gamla".

Eftersom jag är sladdbarn - en Lillan -  i min egen familj är mina syskonbarn i ålder nästan mer som syskon för mig och det är så roligt att "hänga med dom".

Ett annat roligt och uppplyftande besök
 var en kär klasskamrat från min studietid på Musikhögskolan,
någon gång i forntiden.
Carina,
som för tillfället bor i London,
kom och hälsade på tillsammans med sin trevliga livskamrat.
Och tänk med vissa vänner forsätter man bara där man var sist,
även om det var det var tag sedan sist.
Om inte allt för lång tid hoppas jag att vi är på plats i London och får träffas igen.
Då ska vi gå på pub och sjunga allsång. :)
(och köpa garn)

 

I höstas var det tänkt att jag skulle följa med min M till New York en vecka då han åkte dit i jobbet.

Nu blev det inte så p g a kända anledningar.

Men istället för att bli ensam i  huset kom en av  mina systrar, boende i Småland, på överraskningsbesök.

En helmysig vecka med mycket sticka, prat, fnitter och gott att äta.

Det finns flera nära vänner som fått betyda extra mycket då de ställt upp i vardagen och hjälpt mig,
eller framför allt bara funnits till när jag behövt dem.

Ingen nämnd och ingen glömd, Ni är fantastiska vänner!

"Riktiga vänner är just de som står ut att vara tillsammans med en fast de känner en väl."

Så sant!

Det allra bästa har jag sparat till sist.

Att vara mojmoj är helt fantastiskt.

Jag har ju skrivit en hel del om vår goa lilla Ella som fyller 5 år om en dryg vecka.

Och den 25 juli var det dags för hennes lillasyster,
lilla Alma,
att komma till världen.

På årets varmaste dag,

ja en av de få varma och soliga dagarna under förra året,

fick jag vara med om det helt otroliga;

 att få vara med när ett nytt liv kommer till världen.

Att få vara med och hjälpa sin dotter när hon ska föda barn,

(jag är en rackare på att sköta syrgasen),

är få förunnat i vår kultur

och jag är en av dem som fått äran att få vara det.

Jag är så rik och tacksam!

Inför det nya året känner jag en nyfiken förväntan.

Även om jag har en bra bit till att ta mig framåt så känner jag mig i alla fall lugn och trygg nu

och jag har en tro...

för att det kommer att lösa sig på sikt.

Inte när och hur

men att.....

Till Dig som läser min blogg;

Gott Nytt År

och 

planera lagom för tillvaron.

Kram från Lillan 

På väg...

Lätt att känna sig en aning      

                                       

...jag tar mig framåt 

med 

försiktiga och väldigt...

...ibland 

lite ensamt 

på en enslig och öde ö i livet...

men 

alltid omgiven av en stor, stor...

och 

kärlek 

från alla dem som jag älskar allra mest

 och 

det ger...

Var rädd om Dig!

Kram

Lillan

Från omgruppering till Art of Motion

Envisare än en åsna har jag efter några dagar i stillhet, och en mängd tårar, rest mig upp och är tillbaka där jag trivs så bra bland alla härliga elever, och någon enstaka motvillig att lägga lite extra charm på.

Igår var det tufft....
ont så in i.......
Väl hemma efter jobbet och en halv timme innan min oas i veckan, Örebro Kammarkör, tog förnuftet inom mig tag i mig och skakade om mig, ingen körrepetion denna onsdag, det gick helt enkelt inte, smärtan var för intensiv,
istället
en djupdykning i dimmorna av smärtlindring......att kapitulera är det värsta jag vet och tårarna flödade.

Ett klokt SMS från en körkollega som uppmuntrade;

Inte kapitulera, det heter tillfälligt dra sig tillbaka och omgruppera.

Hm.....mycket visa ord.

I nästan samma ögonblick ringde telefonen och någon frågade;

vill du äta köttfäjslimpaj med oss

Ella och hennes mor kände på sig att den tillfälliga gräsänkan behövde bli lite ompysslad och min gråtgrötiga röst
avslöjade mig direkt.
En liten stund senare stod de båda på trappan med en matkorg och överöste mig dessutom med kramar och pussar.
I mojmojs säng blev det senare en omgång memory och lek med mojmojs appar i telefonen. Mojmoj är en riktig knasmojmoj som samlar på tokigheter i sin mobiltelefon.

Och vad hittade jag senare i telefonen? Ett nytt SMS från en av mina elever som haft ögonen på sångtanten under dagen;

Jag har förstått att dina dagar går i smärtans tecken. Jag hoppas att det snart vänder så att du åter kan få känna dig så där sprudlande som bara du kan. Du finns i mina tankar och jag skickar värmande ord till en högre makt att du åter ska få se solskenet. Hoppas vi ses imorrn. Dröm vackra drömmar.

                                       

Omgruppering kan ta sin tid,
men det går fortare om man ger sig tid, jag menar verkligen ger sig själv tiden att dra sig tillbaka
och
med hjälp av styrkan från nära och kära
och
värmande tankar till en högre makt
behöver man inte tänka kapitulation
allra minst just nu
när två av de ljuvligaste vårtecknen jag vet håller på att spricka ut i full blom,

Lilla tussilago, lilla tussilull

och Risbergska Skolans Vårkonsert

VÅREN ÄR HÄR! 

kram till Er alla

Lillan

Lurad eller inte?

Efter en mycket intensiv vecka ska sångtanten försöka återhämta sig inför en ännu intensivare vecka.

Och på vilket bättre sätt kan en arbetsvecka avslutas med, och helg inledas med, än med en tacokväll och massor av kurragömmabus tillsammans med den goaste av treåring och äldsta dottern vid spisen?

Ja, det skulle väl kunna vara att krypa in i famnen på världens bästa vän och livskamrat som just nu sover ganska djupt en trappa ner i huset. Men eftersom jag innerst inne är en godhjärtat människa ska jag smyga tyst in till min säng och låta honom få sova sin skönhetssömn.

I morgon blir det lite pysslande i hemmet.
Och en liten tur till någon möbelhandlare tillsammans med den utvilade..............

trevlig helg


önskar Lillan

Alla hjärtans dag

När jag parkerade utanför min arbetsplats idag möttes jag av en vacker ung dam som sökte mig.

Det var min äldsta dotter som kom med en liten söt blomma till sin mamma på alla hjärtans dag!

Efter arbetsdagen stannade jag till hos densamme som nyligen flyttat med sin lilla familj och bor granne med mig, när jag är på jobbet vill säga.



Massor av mojmojskramar och god mat blev jag oförtjänt bjuden på!

Och senare på kvällen en blombukett från mannen i mitt liv.

Vilken underbar måndag!

Kram till Er alla

Systrakärlek

I fredags kväll, strax efter kl 22, knackade det på ytterdörren. Vi låg på sedvanligt fredagsvis utfläkta i soffan och degade framför TV:n och hoppade högt av det oförväntande ljudet av vår dörrklapp.
Det var en av mina systrar som åkte förbi på gatan och när hon såg att det lyste i huset knackade hon på.

Hon ville se mig och krama om mig.........kände på sig att det förmodligen kunde vara lite tungt just nu.........skrivandet här på bloggen har minskat.........

Om du visste kära syster vad det värmer att veta att Du finns! Du som tog hand om mig redan när jag föddes, en liten illabatting som tog världen med sådan storm att vår mamma inte höll på att klara av sin sjätte förlossning. Som 15-åring gick du in som en extramamma för mig och såg till att den lilla sladdisen fick mat och att blöjorna blev bytta. Lintotten som sedermera förblev blondin och inte fick det mörka håret som alla andra i familjen har.

Färgen räckte väl helt enkelt inte till.

Till den här vackra orkidéen, som samma syster kom med i mellandagarna, räckte dock färgen till med besked, en helt underbar djup och varm färg.

Jag har tre härliga systrar och vi utgör tillsammans en ganska intensiv kvartett, med varsin stackars vänsterhänt karl. De brukar säga att de har dubbelhandikapp.........

En annan liten individ som fullständigt äger mitt hjärta är naturligtvis lilla Ella som i lördags fyllde 3 år!

Det finns nog inget mysigare än att höra hennes fötter springa runt i huset och höra henne ropa moojjmoojj, moojjfaajj. För att inte tala om att få känna de små armarna runt halsen.

Utan min familj, min underbara man, mina vackra döttrar, lilla Ella, mina systrar, svågrar och alla roliga syskonbarn (som piggar upp stämningen på facebook) och därutöver varma, goa och nära vänner.........

utan Er skulle jag inte orka..........
det är ett som är säkert.....
storasyster hade rätt........
det är lite tungt nu.......

Min tacksamhet till alla Er som står mig nära är ofantligt stor!

Släkten är bäst

En underbar helg börjar närma sig sitt slut. Förkylning som börjar släppa taget, lite städat, lite god mat, lite frisk luft, lite marknad hos Min skattkammare, lite sol, lite äppelpaj, lite stort barn, lite barnbarn, lite film, lite stickning, mycket M.........

En "Heja KIF-mössa" till liten Sixten. Det måste helt klart bli en till i tjockare garn också. Små öron ska man vara aktsam om.

                                                
Oväntat besök med skogsguld i famnen.........

Mums!
Tack älskade storasyster för Din stora generositet och omsorg.
Du är ett föredöme med din oförtröttliga förmåga att alltid räcka till för alla i din omgivning.

Jag är så rik och bortskämd men som Ella brukar säga; 
det jöj inget

Ha en bra vecka önskar jag Er alla!
Det ska jag ha!

Härlig nostalgitripp

Sommaren 1970 blev jag, inom loppet av en vecka, både faster och moster.
Kan berätta att jag bara var 5 år när jag blev faster första gången i mitt liv!

Det blev några syskonbarn till med åren och jag kan säga att mina 16 syskonbarn har en stor plats i mitt hjärta.
Några har jag förmånen att känna närhet till väldigt mycket och det värmer det halvgamla moster/faster-hjärtat extra mycket.

Idag ska en av dem firas och jag säger bara GRATTIS på den stora dagen!
Och vad passar bättre att dansa till i dag än denna underbara låt från samma år!



Till de båda julijubilarerna och till alla Er andra som tittar in hos mig på bloggen vill jag förmedla visdomsorden;

fyll inte livet med år,

fyll åren med LIV!

kram från Lillan

Blandade känslor

Det är en dag med blandade känslor idag. För 13 år sedan idag avled min bror och den stora saknaden efter honom kommer aldrig att försvinna.

Under hans sista halvår kom vi varandra oerhört nära i djupa samtal om livet och dess, många gånger, märkliga vägar. Vi konstaterade att vi hade hittat tillbaka till den varma känsla och samhörighet vi hade för varandra som syskon i vårt föräldrahem. Han, 14 år äldre än mig, var min stora idol när jag var liten och jag var hans gullegris som fick följa med honom ut på äventyr, inte minst när han fick körkort.   

Det absolut sista min bror och jag sa till varandra, en grå och ljummen måndagkväll i maj, var att den känslan vi återfunnit den skulle vi vara mycket rädda om.

Vi kom överrens om att inte låta något få förstöra den.

Dagen efter sövdes han ner på intensiven och jag kommer aldrig att glömma hans sista blick när han tittade på mig. Två veckor senare var hans liv slut. Den elakartade bakterien vann över hans liv men den vann inte över den känslan och samhörighet som vi hade återfunnit igen.

Den starka känlsan finns, och kommer alltid att finnas kvar, djupt inborrat i mitt hjärta och min själ.

Livet går vidare och trots att sorg lämnar djupa avtryck i själen finner man nya vägar och strategier för att gå vidare. Man ser det inte då, i de svåra stunderna, men i ett bakåtperspektiv förstår man att man klarat av det, men kanske inte hur man klarat av det. Man är bara framme på andra sidan efter ibland ganska lång tid.

I morgon åker jag och min goa M  ut på en bekant resa. Ett tillfälle gavs till oss och vi nappade. Livet är som sagt oförutsägbart och det gäller att fånga tillfället i flykten.

Jag är så glad, lycklig och tacksam över att känna att jag och min kropp orkar det. Jag ska njuta och ha roligt och jag tänker inte skämmas ett dugg för att jag kommer bete mig som ett barn.

Barnet i mig har spring i benen.

Och vem är den lilla människan som traskar runt i min trädgård?

Någon som går i mormors fotspår!

Det finns mycket att vara lycklig över!

kram till Er alla och envar

En helg i maj

Tänk att man är så knasig att man tror att bara för att man mår lite bättre kan man flytta grejer hur som helst i sitt musikrum på skolan. I tisdags var jag övermodig och har nu bittert fått böta med ett rejält bakslag.

Sängläge och medicin.

Då är det tur att man kan hitta saker i tillvaron som kan få en att bli på bättre humör igen.

Sockertoppsgranen som vi fick av pappa för många år  sedan, så liten och söt och idag stor och mäktig, skjuter ljusgröna vackra skott precis nedanför vår altan.

 

Det vimlar av gullvivor i trädgården, de röda är riktigt maffiga tycker jag.

En god paj bakades till ett mysigt knytkalas i fredags då en av mina goa vänninor fyllde år. Vad trevlig att ha knytis en fredagslunch, klämdagen som annars hade gått åt till tråkig städning! Pajen jag bakade var, som tur var, tillräckligt stor för att den skulle räcka och förgylla hela vår helg.

I pajen har jag gömt jordgubbar, aroniabär,lime och vit choklad i den knapriga pajdegen. Ja, jag vet. Jag ska återkomma med recept! Urgott, bland det godaste jag fått till!

Receptet är en egen komposition med inspiration från den här underbara boken:

Apropå egna kompostioner har en f d elev till mig nyligen kommit ut med en CD som går varm i min iPod just nu.

Klicka här och läs en intressant artikel bakom kompositören till CD:n. Och titta gärna på besöket han gjorde på nyhetsmorgon i TV4 där han sjöng Window shopping.

Nya sjalar har skapats och jag måste börja sälja, hinner inte använda alla själv.

Och idag har hela familjen varit samlad runt en god middag och jag har fått känna Ellas goa tvåårsarmar runt halsen. Mojmojs pluttis!

OCH!

Om en och en helv vecka åker jag och M till New York!

Hur det gick förra gången kan du läsa om du klickar här.......

kram till Er alla från Lillan

Helgmys

Åkpåsen, stickad i gosigt och mjukt alpacagarn är nu levererad till släktens nya lilla charmtroll.

Att få hålla en liten 10-dagars liten baby i famnen och känna de små späda fingrarna runt sitt lillfinger är livskvalité på allra högsta nivå! 

Undrar om denna mössa, stickad under herrarnas OS-stafett kan bringa extra tur i Sixtens liv?

Gammelfaster låter väldigt, väldigt gammalt, men det känns fantastiskt fräscht!

Det gäller att njuta av livets alla godbitar när det bjuds........

sol ute, takdropp, snösmältning och vissa minnen efter förra lördagens galenskaper.........

Mormor och gammelfaster men för alltid Lillan i Någons stora hand........