fredag, september 30, 2016

Avsked

De människor jag beundrar 
allra mest 
är dom där som står stadigt 
med båda fötterna på jorden

De som utstrålar ödmjukhet 
visdom och värme 
utan att förhäva sig själva

De som ser behovet i den de för stunden möter 
och utifrån det varsamt lotsar vidare

De som hellre lyfter och bär 
utan 
någon egen strävan efter att själv ställa sig i rampljusets sken 

De som är fullständigt ärliga 
rakt igenom 
och rakryggat står för sina kloka värderingar 
utan att fördöma sin nästa 

De som utstrålar en varm inre trygghet 
som likt en varm vind 
sprider sig 
och ger värme 
till dom som finns runt om. 

---

Idag har jag tagit avsked av just en sådan människa. 
En f d kollega
en vän och tillika fiollärare till min yngsta dotter. 

Mitt hjärta är fyllt av tacksamhet 
att jag har fått vara en av alla dom 
som fått känna den varma kärleksvinden 
som denna fantastiska kvinna 
spridit runt sig.

Vi ses igen Maj-Britt




måndag, september 19, 2016

Havet och jag

En varm, hög våg
sköljer över mig 
Jag skrattar 
som ett litet barn

Min kropp och jag 
njuter i det salta vattnet

Ingen ropar på mig 
att jag måste gå upp

Inget pockar på min uppmärksamhet

Ingen begär något av mig
eller mitt inre

Det är bara vågorna och jag

Jag lägger mig på nästa våg
och låter den lyfta mig högt
samtidigt som den 
omfamnar mig

Den bär mig varsamt 

Jag kastar mig handlöst
in i nästa våg
Låter den ta emot mig 
och ge mig lift i nästa ögonblick
av mitt liv

Kraften av att känna sig
helt tyngdlös
är befriande 

Jag låter livet stanna 
och 
bara vara lekfullt
i de kraftfulla vågorna

den stund vi tillsammans delar 
och 
leker med varandra

Havet och jag








torsdag, september 01, 2016

Bränsle

Tankar formas till poesi
Poesi tonsätts
Sånger sjungs

Och det bär

Tacksamhet vibrerar 
och 
varm inre lycka 
ger välljudande resonans 

åt ett självförtroende 
som länge
varit borttappat.



onsdag, augusti 31, 2016

Befriande sommarminnen

Varm sol 
smeker min trötta kropp

Svalkande simturer 
väcker känslor
av befrielse 

Det klara vattnet  
sköljer bort 
oro

och 

lockar fram lekfullheten
som bor 
i mig


onsdag, juli 13, 2016

Tillräckligt frisk för att vara sjuk

Jag är helt överväldigad av alla fina kommentarer, all värme, kärlek och uppmuntran via Facebook, Messenger och sms efter mitt förra inlägg. 

När man skriver ur sig ett elände av det slaget räknar man inte med att någon ens ska orka läsa det. 

Ett stort innerligt TACK! 
Ni anar inte vad det värmt mitt hjärta! 

Nu, en vecka senare har jag kommit ur akutläget och jag kan andas igen. 
Tack och lov för sjuksköterskan, på min vårdcentral, som förstod läget och någon dag senare kunde hjälpa mig. Receptet jag behövde skrevs ut och tre piller senare vände det. De resterande tjugotvå pillerna är gömda för att användas vid högtidliga tillfällen. 
Och dessutom återgick jag till mina vanliga mediciner. 

Det är en fantastisk vårdcentral som jag alltid annars är innerligt lycklig och tacksam över. 
Det brukar jag ofta framföra till dom. Tror nog att jag är en av deras mest tacksamma patient. 
Men, när min ordinarie läkare var på semester så blev det heltokigt. 

Tyvärr är det tristare för mig när det gäller de smärtblockader jag genom åren fått på USÖ. Nu är de ett minne blott. 
Igår fick jag höra samma trista röst igen. Rösten, som i förra veckan sa att hon "skulle lägga en lapp på ett skrivbord", ringde till mig och berättade att några smärtblockader blir det inte mer. Det ges endast till patienter som har diskbråck. 
Min smärtproblematik kommer ur en helt annan diagnos inkl en steloperation. 
Att jag i nitton år varit hjälpt av smärtblockader är nu helt borta. Givetvis är det inte hennes fel. Hon förmedlade bara ett beslut från en läkare jag aldrig träffat. 
På min fråga om vart jag då ska vända mig hänvisade hon mig att söka fritt ut i landet.........

Nu njuter jag av att jag kan andas normalt igen. Att smärttoppen är hävd för den här gången. 

Jag tar små promenader i trädgården igen och njuter av blommor, färska smultron, krusbär och röda och vita vinbär.  
Igår plockade jag t o m de första mogna tomaterna på min lilla tomatplanta. 

Eftersom jag inte kan sitta mer än korta stunder ligger jag i min badenbadenstol. 
Jag läser böcker, stickar och  lyssnar på podcast. 

Och så googlar jag på nätet. 
Jag letar efter var det kan finnas någon själ som kan bistå med sakral epiduralinjektioner. 

Kram till Er alla och envar / Lillan



tisdag, juli 05, 2016

Inte tillräckligt frisk för att vara sjuk

Man måste vara frisk nog för att orka vara sjuk. Ibland blir de orden påtagligt och obarmhärtigt sanna.

Min rygg har totalhavererat och den smärtlindring jag har hemma, i alla tänkbara kombinationer, tar sig inte genom smärtan. 

Ringde till vårdcentralen igår och rådgjorde via telefon då jag inte ens kan ta mig dit.
Min ordinarie läkare har semester och jag märkte snabbt i samtalet hur det uppstår en prestigekamp i sättet att se på min lista på medicin. 
Läkaren jag pratade med förefaller väldigt kompetent utifrån när jag beskrev min diagnos och uppkommet smärttillstånd. 
Men när man är riktigt illa däran mår man inte direkt bättre av att höra;
"Den kombinationen är inte bra...hm....otrevliga ev biverkningar...hm......varför äter du det...hm....den där kan du ju däremot äta tre ggr nuvarande dos......hm?"

I ett utsatt läge går jag med på att byta mediciner, trots att de nuvarande är utprovade via smärtklinik, ortoped och bygger på över många år av egen upplevd erfarenhet av svår smärta.
Och det lilla lilla pillret som jag vet ger kroppen ro att bättre ta upp 
smärtlindringen - det lärde en erfaren sjuksköterska mig på ortopeden mig för exakt 25 år sedan - den får jag inte utskriven på recept i nuläget. 
Den är för beroendeframkallande! 
Jahaja. 
Undrar varför den fortfarande finns kvar då på min lista som alternativ efter tre genomgångna smärtutredningar. 
Att ingen tänkt på det tidigare?
Det som står om biverkningen på medicinen jag kan tredubbla lämnar jag därhän. Jag är ju dock bara en lekman. 

Och de där läskiga morfinplåstren som ju faktiskt hjälpte mig, men som min hud tyvärr inte tålde?
Undrar om de andra läkarna visste att de också var beroendeframkallande? 

Nu mår jag jätteilla av de nya kombinationerna och känner fram för allt att de inte alls ger hjälp i det akuta läget just nu. 

Ringde även igår till ortopedmottagningen där jag i över 20 år haft en underbar läkare. Vid svår akut smärta har denne läkare gett mig smärtblockader för att häva tillståndet. Jag har bara hört av mig i krisläge. Det är när jag själv känner att det uppstått ett läge av inflammation och smärta som inte kan brytas på annat sätt. 

Tyvärr har det kommit till min kännedom att denne min läkare själv drabbats av mycket allvarligt sjuktillstånd. Annars hade jag redan varit där. 

Min fråga till sköterskan på ortopedmottagningen var om någon annan läkare utför samma smärtblockader. 
I ett snorkigt svar får jag reda på att det finns en ortoped till som gör det, men citat;
 "Han finns inte här den här veckan. Jag kan lägga en lapp på hans skrivbord men det är inte säkert han kan ta in dig eftersom han inte känner till dig".

Ledsen och utslagen av smärta orkar jag i det läget inte ens säga det jag tänker.....men visst finns det journaler på mig....visst har jag duktigt fortsatt betalat min skatt sedan de förra smärtblockaderna ....visst finns möjligheten till fungerande smärtlindring trots att den som alltid funnits, och i nästan 20 år, utfört det inte är den som i nuläget kan göra det? 

Snällt och beskedligt tackar jag för att det läggs en lapp på ett skrivbord. 
Snällt och beskedligt sväljer jag bort det snorkiga bemötandet. 
Snällt och beskedligt äter jag ombytet av medicin, som jag redan för över 20 år kom fram till inte tar på min smärta. 
Snällt och beskedligt längtar jag efter att min ordinarie läkare på vårdcentralen är tillbaka från sin semester. 

Och på frågan om varför jag inte åker in till akuten svarar jag. 

Jag orkar inte möta nya läkare som utifrån mina symtom med tillhörande smärta ber mig gå på tå och hälar, kollar alla reflexer och ber mig göra böjningar åt alla tänkbara håll.  
Efter alla år kan jag göra undersökningen på mig själv.
Jag är tyvärr en skräck för en ung AT-läkare när jag hela tiden förekommer med vad som ska göras och undersökas. 
Och ja, jag har känsel upp i anus, ingen behöver kolla det i nuläget.
Jag känner det själv! 

Det enda jag vill är att stillsamt be om hjälp till smärtlindring. 

Men
det jag vill orkar jag inte ens idag.....
Jag är helt enkelt inte frisk nog för att vara sjuk.


                         

lördag, juli 02, 2016

Träning i acceptans

När du håller dig
lite i bakgrunden,
dovt malande 
men inte alltför påträngande

då kan jag faktiskt stå ut med dig
Jag har lärt mig det

Men när du fullständigt vill ta över
och inifrån äta upp 
och mala sönder 
varje uns av livsenergi

då är du 
näst intill 
outhärdlig 
att stå ut med

Det räcker nu 

för den här gången






torsdag, juni 23, 2016

Besök

En varm 
och 
stilla inre frid
har sökt upp mig

Jag fångar den

Låter den varsamt 
smeka mitt hjärta

Håller den försiktigt 
i min hand

och

viskar till den

Stanna gärna

en 
liten
stund 
till



onsdag, juni 22, 2016

Kärleksfull viktfördelning


Delad glädje 
är dubbel glädje 

det sägs så

Blir då delad smärta
dubbel smärta

Kan aldrig tro det

Vet att glädje
inte väger något

Den fyller viktlöst på livsdepåerna 
och 
likt en champagne 
av god kvalitet
bubblar den 
av positiv 
och 
livsbejakande energi

Vet att smärta 
kan väga tungt

Den kväver 
och 
med ett destruktiv handgrepp
stryper den tillflödet 
av livsnödvändig energi

Är säker på
att delad smärta 
är 
att tillsammans 
fördela tyngden 
av det 
som inifrån vill äta upp

Vet att delad smärta 
är beviset
på sann 
och 
äkta vänskap 
som vilar 
på kärlek till

och 
omsorg 
om sin nästa





lördag, juni 18, 2016

Skakigt fotfäste

Var är skorna 

Dom där 
som gör 
att man står stadigt 
på jorden

Kanske 
är det bättre
att vara 
helt barfota
och 
vänja sig
vid alla vassa stenar 
och hala klippor

Kanske 
kan då tårna hitta tillbaka
till den gripreflex
som naturligt en gång fanns

innan 
medvetenheten öppnade
alla sinnen
vid gavel





fredag, juni 17, 2016

Koll på varandra - kärlek

I det gula huset med vit taltan ska det ätas jordgubbar och glass. 
Det är Mormor, Morfar och det lilla Barnbarnet som ska festa till det på fredagskvällen.
Det lilla Barnbarnet tycker väldigt mycket om att sitta i soffan på Mormor och Morfars vita taltan. I synnerhet när det ska ätas och fikas.

- Morfar.....har du koll på glassen, undrar Mormor. 
- Jadå, svarar Morfar, den ligger till vänster nere i frysboxen. Jag går ner i källaren och hämtar. 

Precis när Morfar är på väg mot källardörren utbrister det lilla Barnbarnet;

-Haaj niii koll på vajandja? 

Mormor och morfar tittar förbluffat på varandra. 

Jodå.
Skaplig koll faktiskt. 
Efter drygt 40 år tillsammans har nog Mojmoj och Mojfaj det. 

Och det känns väldigt gott och värdefullt på Livets krokiga väg. 

Gott och värdefullt är det också att ha kloka små barnbarn.



 

tisdag, juni 14, 2016

Ordlös tröst



Kan du hålla om mig mormor?

Visst kan jag hålla om Dig 

min 
helt underbara
 och 
ljuvliga dotterdotter

Så länge Du vill




söndag, juni 12, 2016

Mardröm

Försvinn
ur mitt liv
du otäcka hemska lömska 
Ondska 

som i mardrömmen 
jagade mig
med ditt fula  
avskyvärda tryne 
och 
tandlösa flin

Gör dig icke mer besvär

Jag tillhör Någon annan

Någon 
som är 
mycket mycket större 
än dig

Jag är omsluten
av en kraft 
och 
en kärlek 

som 
får dig att smälta ner
till en liten fluglort 
avgrunden





fredag, juni 10, 2016

Morgonbön

Gud

min önskelista är lång

men 
just 
idag 

finns det bara 
en 
enda 
önskan. 

Den 
lägger jag nu
dina händer. 








tisdag, juni 07, 2016

Påfyllning

Timmar 

av 
oändlig 
Tacksamhet 

läggs på lager

och 
omvandlas till styrka 

att bära.




söndag, juni 05, 2016

Borttappat tuggummi

Från baksätet i Morfars (min trogne livskamrat) mycket välstädade bil hörs det lilla Barnbarnet (Alma snart 4 år) utbrista

-Ja haaj tappat mitt tuggummi.

Mormor (jag) vet att tuggummi är bland det bästa botmedlet mot ev vomering under bilfärd. Något som vissa små barn ibland kan ha lite problem med. Mormor har nämligen lång erfarenhet av många små juveler som just kallas barn. Dom är som vanliga människor fast mindre, som Morfar brukar säga. 
Det är inte vomeringen i sig som Mormor har så svårt med men hon ogillar skarpt den odör som uppstår vid just vomering i bil. 

När Mormor hör det lilla Barnbarnet uttrycka sin förlust av sitt tuggummi vänder hon sig snabbt om för att se om det borttappade tuggummit hamnat på bilsätet i Morfars mycket välstädade bil. 

Mormor och Morfar är nämligen uppväxta under en tidsålder när det var väldigt självklart att vara ytterst rädd om sina ägodelar. Det har dessutom många gånger visat sig vara en mycket lönsam dygd. 

Mormor är ordningsam nog att tänka även på det lilla Barnbarnets nya fina klänning inköpt för kalas samt till det större Barnbarnets (Ella 8 år) skolavslutning. 

Det lilla Barnbarnet pekar mot golvet i Morfars fortfarande mycket välstädade bil och säger

- Det liggej däj! Undej stolen! 

Det lilla Barnbarnet pekar tydligt under stolen som Mormor sitter på. 

Eftersom Mormor är en medelålders halvrund liten tant tycker hon sig inte vara i skick nog att böja sig vare runt eller under den bilstol hon sitter på. Träning utförs regelbundet och noggrant anser Mormor men under mycket kontrollerade former på ett s k Gym.

- Jaha, säger Mormor och fortsätter, då får vi leta efter det när vi kommer hem så att du inte trampar på det. Tuggummi under skor är inget roligt.

Mormor har nämligen, alldeles nyligen, själv trampat på ett tuggummi och höll efter det på att halka och slå ihjäl sig inne på ett halt ICA-golv. Allt p g a av ett äckligt tuggummi som fastnat under ena skon. 
Ihjälslagna mormödrar är inte så trevligt att behöva ta hand om. Den gången gick det bra men vem vet hur det går nästa gång?

Nu blev det helt tyst ifrån baksätet i Morfars extremt välstädade bil. Inget mer prat om det borttappade tuggummit. 

Väl hemma öppnar Mormor bakdörren till Morfars fantastiskt välstädade bil för att leta efter tuggummit och sedermera släppa ut det lilla Barnbarnet. Då följande dialog utspelar sig;

- Var tappade du tuggummit, frågar Mormor.

Det lilla Barnbarnet pekar med höger pekfinger väldigt bestämt och tydligt under framstolen i Morfars helt makalöst välstädade bil och svarar

- Däääj! 

Mormor böjer sig ner och tittar men ser inget tuggummi.

- Menar du långt under stolen? 

Det lilla Barnbarnet hummar ett jakande svar och nickar på huvudet. 

Eftersom Mormor inte ser något tuggummi låter hon det lilla Barnbarnet utan risk hoppa ur bilen. 
Då gör det lilla Barnbarnet plötsligt en helomvändning och utbrister 

- Vi behövej inte leta däj! 

Mormor tittar förbryllat på det lilla luriga lilla Barnbarnet och undrar
- Va?!  Joo, men varför inte då? 

Det lilla Barnbarnet utbrister då mycket bestämt
- Jag VILL inte att vi letaj dääj!
 
Mormor undrar mycket förvånat
- Vill du inte leta där? Ska vi inte leta där alls nu.
 
Detta samtidigt som hon med sitt vänstra pekfinger pekar under stolen den omtalade stolen.

- NEJ!!! svarar det lilla barnbarnet lika rappt som sin mamma (min dotter) gjorde när hon som barn fick frågan om hon ville gå och lägga sig. 

Eftersom Mormor är en mycket klok kvinna, med mycket lång och bred erfarenhet av barn, börjar hon ana nåt och frågar

- Är inte tuggummit där under stolen?

Det lilla Barnbarnet svarar om möjligt med ett ännu rappare svar - NEEJJ!!

-Nähä, svarar Mormor och fortsätter, men var är det då? 

Det lilla Barnbarnet slår ut med armarna likt en tonåring och svarar - Ja veeet inte!

Mormor, med sin långa erfarenhet av barns påhitt, kan nu knappt hålla sig för skratt. Hon samlar dock ihop sig, och alla sina rynkor, och undrar 

- Har du svalt tuggummit?
- NEJ!!!  

Svaret levereras lika snabbt som en hård smasch på badmintonplan när Morfar en gång i tiden var i toppform.
 
- Nähä, svarar Mormor och fortsätter, men var kan  det då vara?

-Jag veeeet inte, säger det lilla Barnbarnet nu med sockersöt röst och lägger samtidigt sitt lockiga huvud lite gulligt på sned.  

Det borde väl ändock charma Mormor tillräckligt nog för att få slut på det eviga tjatet om det där tuggummit. 

Listig som hon är den där Mormor - och samtidigt så full i skratt att det är svårt att hålla både alla rynkorna på plats samtidigt som den medellålders blåsan börjar signalera den typen av kissnödighet som tillhör ett kommande skrattanfall - så frågar hon det lilla Barnbarnet 

- Är tuggummit i magen?

- JAA!! svarar det lilla Barnbarnet högt, rappt och självklart som en utarbetad kvinna i mogen ålder skulle svara om hon blev erbjuden ett presentkort på ett Spa. 

Nu står Mormor med benen i kors, för att förhindra ett ev läckage, och säger lugnt 

-Jaha, ja men så kan det gå. Det är ju inget konstigt med det. Sånt händer.

Då tittar det lilla Barnbarnet snusförnuftigt på Mormor och utbrister 

- Dä baaja åkte neej! Fälf! 

Med stor möda och stort besvär lyckas Mormor ta sig till trappan mot ytterdörren där hon fullständigt bryter samman i ett tokskrattanfall. Eftersom den medelålders blåsan nu riktigt rejält
trycker på - som den gör i ett riktigt skrattanfall - får Mormor gå med benen i kors samtidigt som hon är dubbelvikt och febrilt letar efter nyckeln i sin handväska som givetvis inte hinns få fram......

.....innan Morfar kommer till undsättning tillsammans med det lite större Barnbarnet som också hon skrattar så att hon kiknar. 

Hon skrattar åt sin Mormors extremt märkliga beteende och kvider - Men mormor va ä det? 
                                                                                                                                                                              
               




  

lördag, juni 04, 2016

Påfyllning

Du
för mig 
varsamt framåt
till vatten

och 
låter mig där få finna 
den ro 
jag behöver

och
hämta kraft

för att möta en ny morgondag



fredag, juni 03, 2016

Tappa inte modet

Det var fredagkväll, jag var sexton år eller snarare tio i sjutton år.

Alla mina kompisar skulle träffas 
och väntade på mig.

Jag satt på mitt rum och grät och ville inte gå dit. Ville verkligen inte alls gå dit. 
Tonåringen i mig ville bara sitta instängd på mitt rum och vara arg och ledsen. 
I ett annat rum hörde jag pappa sitta och jobba vid sitt skrivbord.
Pappa som hade blivit tyst och helt utan glädje i sina annars så busigt plirande ögon. 

Själv ville jag bara få lägga ner mitt huvud på kudden i min säng och somna, 
för att aldrig mer vakna upp. 

Det som hänt några månader tidigare blev en större verklighet för varje dag som gick.

Mamma var död.

Fredagkväll med kompisarna....

Jag fick ett infall att göra nåt för mig mycket konstigt. Näst intill obehagligt och farligt. Att ta ett steg ut i tomma intet och riskera att få uppleva en flopp. 

Min väl använda konfirmationsbibel som låg bredvid sängen la jag i vänster hand. I den finns det många verser och avsnitt understrukna med röd eller blå kulspetspenna. Verser jag som ung tyckte mycket om. Vissa av dom tycker jag fortfarande väldigt mycket om men inte alla. 

Jag blundade och med höger hand öppnade jag min svarta lilla bibel, den med mitt namn skrivet i guldfärg på framsidan. 
Sakta lät jag pekfingret glida upp och ner över sidorna för att slutligen hamna mitt på. 
Jag vågade knappt öppna mina ögon för att läsa. Tänk om det bara blev en enda stor besvikelse och bekräftelse på att det jag trodde att jag trodde på bara var en chimär. 
Jag läste;

"Låter du modet falla,
när nöd kommer på, 
så saknar du nödig kraft"


Ordspråksboken 24:10
Jag läste det om och om igen och sakta började jag förstå vad jag läste samtidigt som en värme spreds i kroppen. 

"Låter du modet falla,
när nöd kommer på, 
så saknar du nödig kraft" 


Många gånger i livet har jag haft anledning att söka mig tillbaka till Ordspråksboken och just den versen. 
Igår kväll var jag där igen. I en nyare översättning blir den inte bara mer tidsenlig utan otroligt mycket starkare, i alla fall för mig. 
Och nu jag vill ge den till Dig som befinner dig i livets virrvarr och kanske bär på oro och ev hopplöshet inför det som Livet just nu serverar.

Tappar du modet
i nödens stund,
då blir din kraft liten. 


Att tappa modet är lätt.
Offerkoftan har olika utseenden för oss alla. 
Men att tappa modet helt gör oss bara små och svaga. 
Att hålla fast vid modet ger en inre styrka som likt en isbrytare i havsvatten bryter upp en farled inte bara för sig själv utan även för de som kommer bakom.

Tappar du modet
i nödens stund,
då blir din kraft liten. 


Jag tror jag gjorde ett fynd på mitt rum i Kumla hösten -75. 





tisdag, maj 31, 2016

Elton, min dotter och jag

Jord under naglarna, 
min äldsta dotter 
på en filt bredvid.

Med hörlurarna på sig 
hör hon inte 
hur hon själv nynnar 
eller sjunger med 
för full hals,
precis 
som när hon var liten.

Elton John, min dotter och jag.

En stund av stillsam tacksamhet 
och 
jag fångar in nuet,

det enda jag är säker på 
att jag faktiskt har. 







måndag, maj 30, 2016

Buren


För 25 år sedan skrev jag en liten oansenlig sång. Orden i sången var, är och kommer alltid att vara en spegling av mitt liv.
Det är en stor ynnest att veta att sången sjungs och uppskattas av många.
Du hittar den bl a i Ung Psalm eller Hela familjens psalmbok

Kanske är det för sångens enkelhet, och den stilla och varma tryggheten av och i att få känna sig riktigt riktigt liten, som gjort att den blivit så uppskattad. 


I Din hand Gud 
är jag buren
i Din famn har jag min ro.
Innesluten i Din kärlek
får jag tryggt och stilla bo

Du omsluter mig
på alla sidor
och Du leder mig
varsamt fram.

I Din hand Gud 
är jag buren.
I Din famn har jag min ro

---

Mors dag har precis nått sitt slut och när jag nu sammanfattar dagen, innan nattens vila infinner sig, växer sakta dessa ord fram inom mig. 


Gud, 
Du är en öm modersfamn
dit jag söker mig
och borrar in mitt ansikte

djupt in i värmen 
i och av 
Dina trygga armar

Din varma andedräkt 
smeker min panna 
när Du sakta nynnar
den vackraste av sånger
i just den tonart
som allra mest lindrar 
oron
i min själ.