Livets skörhet i rimfrostens tid

Tiden har stannat

Utanför fönstret 

gnistrar solstrålarna

som klara kristaller 

genom den kyliga rimfrosten 

Någonstans 

i horisonten 

skymtar jag 

en annan värld 

Du min vän,

du höll min hand så hårt 

Du min vän,

var en ängel 
som fanns för mig

när Livet 

inte ville mig väl

Du min vän,

har befriats 

från din svåra kamp 

och smärta 

när Livet 

inte ville dig väl

Du min vän,
så levnadsglad
och fylld av generös 
värme, omtänksamhet 

och ärlighet

Med ett hjärta 

större för andra 

än dig själv 

Din hand 

kommer aldrig mer 

att hålla min 

Dina glada ögon 

kommer aldrig mer 

att möta mina

Ditt smittande skratt 

kommer aldrig mer 

att nå mitt hjärta 

Idag 

har en ängel lämnat 

oss på jorden

Idag 

har himlen berikats 

av en skatt

Tack min vän 

för ditt förtroende
att dela din kamp 

och 
att jag fick vandra 

en stund tillsammans 

på jorden 

med Dig

Avsked

De människor jag beundrar 

allra mest 

är dom där som står stadigt 

med båda fötterna på jorden

De som utstrålar ödmjukhet 

visdom och värme 

utan att förhäva sig själva

De som ser behovet i den de för stunden möter 

och utifrån det varsamt lotsar vidare

De som hellre lyfter och bär 

utan 

någon egen strävan efter att själv ställa sig i rampljusets sken 

De som är fullständigt ärliga 

rakt igenom 

och rakryggat står för sina kloka värderingar 

utan att fördöma sin nästa 

De som utstrålar en varm inre trygghet 

som likt en varm vind 

sprider sig 

och ger värme 

till dom som finns runt om. 

---

Idag har jag tagit avsked av just en sådan människa. 

En f d kollega

en vän och tillika fiollärare till min yngsta dotter. 

Mitt hjärta är fyllt av tacksamhet 

att jag har fått vara en av alla dom 

som fått känna den varma kärleksvinden 

som denna fantastiska kvinna 

spridit runt sig.

Vi ses igen Maj-Britt

Bränsle

Tankar formas till poesi

Poesi tonsätts
Sånger sjungs

Och det bär

Tacksamhet vibrerar 

och 

varm inre lycka 

ger välljudande resonans 

åt ett självförtroende 

som länge
varit borttappat.

Tillräckligt frisk för att vara sjuk

Jag är helt överväldigad av alla fina kommentarer, all värme, kärlek och uppmuntran via Facebook, Messenger och sms efter mitt förra inlägg. 

När man skriver ur sig ett elände av det slaget räknar man inte med att någon ens ska orka läsa det. 

Ett stort innerligt TACK! 

Ni anar inte vad det värmt mitt hjärta! 

Nu, en vecka senare har jag kommit ur akutläget och jag kan andas igen. 

Tack och lov för sjuksköterskan, på min vårdcentral, som förstod läget och någon dag senare kunde hjälpa mig. Receptet jag behövde skrevs ut och tre piller senare vände det. De resterande tjugotvå pillerna är gömda för att användas vid högtidliga tillfällen. 

Och dessutom återgick jag till mina vanliga mediciner. 

Det är en fantastisk vårdcentral som jag alltid annars är innerligt lycklig och tacksam över. 

Det brukar jag ofta framföra till dom. Tror nog att jag är en av deras mest tacksamma patient. 

Men, när min ordinarie läkare var på semester så blev det heltokigt. 

Tyvärr är det tristare för mig när det gäller de smärtblockader jag genom åren fått på USÖ. Nu är de ett minne blott. 

Igår fick jag höra samma trista röst igen. Rösten, som i förra veckan sa att hon "skulle lägga en lapp på ett skrivbord", ringde till mig och berättade att några smärtblockader blir det inte mer. Det ges endast till patienter som har diskbråck. 

Min smärtproblematik kommer ur en helt annan diagnos inkl en steloperation. 

Att jag i nitton år varit hjälpt av smärtblockader är nu helt borta. Givetvis är det inte hennes fel. Hon förmedlade bara ett beslut från en läkare jag aldrig träffat. 

På min fråga om vart jag då ska vända mig hänvisade hon mig att söka fritt ut i landet.........

Nu njuter jag av att jag kan andas normalt igen. Att smärttoppen är hävd för den här gången. 

Jag tar små promenader i trädgården igen och njuter av blommor, färska smultron, krusbär och röda och vita vinbär.  

Igår plockade jag t o m de första mogna tomaterna på min lilla tomatplanta. 

Eftersom jag inte kan sitta mer än korta stunder ligger jag i min badenbadenstol. 

Jag läser böcker, stickar och  lyssnar på podcast. 

Och så googlar jag på nätet. 

Jag letar efter var det kan finnas någon själ som kan bistå med sakral epiduralinjektioner. 

Kram till Er alla och envar / Lillan

Kärleksfull viktfördelning

Delad glädje 

är dubbel glädje 

det sägs så

Blir då delad smärta

dubbel smärta

Kan aldrig tro det

Vet att glädje

inte väger något

Den fyller viktlöst på livsdepåerna 

och 

likt en champagne 

av god kvalitet

bubblar den 

av positiv 

och 

livsbejakande energi

Vet att smärta 

kan väga tungt

Den kväver 

och 

med ett destruktiv handgrepp

stryper den tillflödet 

av livsnödvändig energi

Är säker på

att delad smärta 

är 

att tillsammans 

fördela tyngden 

av det 

som inifrån vill äta upp

Vet att delad smärta 

är beviset

på sann 

och 

äkta vänskap 

som vilar 

på kärlek till

och 

omsorg 

om sin nästa

Koll på varandra - kärlek

I det gula huset med vit taltan ska det ätas jordgubbar och glass. 

Det är Mormor, Morfar och det lilla Barnbarnet som ska festa till det på fredagskvällen.
Det lilla Barnbarnet tycker väldigt mycket om att sitta i soffan på Mormor och Morfars vita taltan. I synnerhet när det ska ätas och fikas.

- Morfar.....har du koll på glassen, undrar Mormor. 

- Jadå, svarar Morfar, den ligger till vänster nere i frysboxen. Jag går ner i källaren och hämtar. 

Precis när Morfar är på väg mot källardörren utbrister det lilla Barnbarnet;

-Haaj niii koll på vajandja? 

Mormor och morfar tittar förbluffat på varandra. 

Jodå.
Skaplig koll faktiskt. 

Efter drygt 40 år tillsammans har nog Mojmoj och Mojfaj det. 

Och det känns väldigt gott och värdefullt på Livets krokiga väg. 

Gott och värdefullt är det också att ha kloka små barnbarn.

 

Ordlös tröst

Kan du hålla om mig mormor?

Visst kan jag hålla om Dig 

min 

helt underbara

 och 

ljuvliga dotterdotter

Så länge Du vill

Påfyllning

Timmar 

av 

oändlig 

Tacksamhet 

läggs på lager

och 

omvandlas till styrka 

att bära.

Elton, min dotter och jag

Jord under naglarna, 

min äldsta dotter 

på en filt bredvid.

Med hörlurarna på sig 

hör hon inte 

hur hon själv nynnar 

eller sjunger med 

för full hals,

precis 

som när hon var liten.

Elton John, min dotter och jag.

En stund av stillsam tacksamhet 

och 

jag fångar in nuet,

det enda jag är säker på 

att jag faktiskt har. 

Buren

För 25 år sedan skrev jag en liten oansenlig sång. Orden i sången var, är och kommer alltid att vara en spegling av mitt liv.

Det är en stor ynnest att veta att sången sjungs och uppskattas av många.
Du hittar den bl a i Ung Psalm eller Hela familjens psalmbok. 

Kanske är det för sångens enkelhet, och den stilla och varma tryggheten av och i att få känna sig riktigt riktigt liten, som gjort att den blivit så uppskattad. 

I Din hand Gud 

är jag buren

i Din famn har jag min ro.

Innesluten i Din kärlek

får jag tryggt och stilla bo

Du omsluter mig

på alla sidor

och Du leder mig

varsamt fram.

I Din hand Gud 

är jag buren.

I Din famn har jag min ro

---

Mors dag har precis nått sitt slut och när jag nu sammanfattar dagen, innan nattens vila infinner sig, växer sakta dessa ord fram inom mig. 

Gud, 

Du är en öm modersfamn

dit jag söker mig

och borrar in mitt ansikte

djupt in i värmen 

i och av 

Dina trygga armar

Din varma andedräkt 

smeker min panna 

när Du sakta nynnar
den vackraste av sånger

i just den tonart

som allra mest lindrar 

oron

i min själ.

Hej knoppar

Efter lång vila

bakom utbrändhetens moln

hårt beskuren

i ny jordmån 

lagom 

små skvättar av friskt livsvatten

stunder av livets glädjeljus

så anar jag 

hur små idéknoppar 

börjar kittla av lust 

att få slå ut

när blomningstid

är mogen

Undrar om jag är en pelargon?

Bortskämd

Omsluten

av 

kärlek

familj

vänskap

och 

berikad

av

livsupplevelser

Livsupplevelser 

som 

likt en lerklump 

i drejarens händer

format 

och 

konstant omformar

mitt inre

till 

styrka och kraft

att gå Livet

och 

dess utmaningar 

till mötes

Känslostark fredag i september

Stela har gått bort!

Jag fick reda på det i går kväll när M varit och handlat och sett ett anslag på ett fönster.

Stela var min/vår rumänska tiggare som satt utanför vårt Coop. 

Hon var så otroligt vacker.

Hennes slitna rynkor, 

mörkare och mycket smutsigare än mina,

berättade om att hennes liv gått hårt fram med henne. 

Många gånger har jag tänkt tanken att jag skulle vilja följa med de där rynkorna bakåt i tiden.

Jag ville se och ta del av hur hennes liv hade formerat rynkorna i hennes ansikte. 

Hur de grävt spåren

 - på ett läderhudsliknande sätt - 

som blev just så unikt och vackert på henne

Ibland ville jag sätta mig vid hennes sida och dela förnedringen av att behöva be om hjälp genom att tigga. 

Men det hade inte hjälpt henne, bara mig själv.

Att ta Stela till mitt hjärta har varit mitt personliga sätt att hantera den gigantiska problematiken runt tiggeriet som så lavinartat ökat runt oss.

Stela och jag har kommunicerat med varandra efter bästa förmåga utan att kunna varandras språk.

Hon var dock tydlig med att visa sin tacksamhet, 

när jag gav lite av mitt överflöd, 

genom att uttala välsignelse över mig. 

Det var för mig helt obegripliga meningar

som slutade med;  

"Jeso Kristo, Jeso Kristo".

Orden kom tillsammans med en svepande handrörelse. 

Handen svepte som uppifrån himlen 

ner mot och över mig och landade på hennes hjärta och där de snabbt bildade ett korstecken.

Det var just det hjärtat, 

där korstecknet så många gånger formats, 

som inte orkade leva längre 

och slutade att slå.

Idag valde jag att på förmiddagen låta min promenad från vårdcentralen gå förbi Coop. 

En kombination av att se där hon brukade sitta samt att lämna ett bidrag till hennes begravning. 

Istället för Stela satt där idag hennes dotter. 

Jag böjde mig ner för att lämna mitt bidrag och la jag min hand på hennes arm. 

Med en blandning av engelska och svenska försökte jag förmedla min medkänsla. 

Men återigen så låg där en språkbarriär mellan som ett avgränsade staket. 

Min medkänsla av att ha förlorat min mamma 

tillsammans med tryggheten 

av och i

att äga en tro på att hon finns i himlen, 

är inte helt lätt att förmedla. 

Allra helst när man inte ens förstår varandras språk. 

Till slut visade jag med handen upp mot himlen och sa "Jeso Kristo". 

Då förstod vi varandra och började samtidigt gråta. 

Att få sitta där på marken framför Coop 

med Stelas dotter i min famn, och tillsammans gråta, 

blir ett starkt minne jag alltid kommer att bära med mig.

En bror, Stelas son, kom och kunde på knagglig engelska berätta för mig att Stella inte var många år äldre än vad jag nu är. 

Så olika liv vi levde hon och jag.

Så olika förutsättningar för att leva ett liv.

Så olika kamper och överlevnadsstrategier.

Så olika saker att glädjas över 

och tillfällen att kunna tillåta sig att översköljas av lyckorus.

Nu består hennes familjs kamp av att få ihop ekonomiska förutsättningar för att kunna frakta hem kroppen och ge Stella en värdig begravning. 

Själv är jag så oändligt tacksam för min egen familj

som alltid finns runt mig och ger mig kärlek och livsnödvändig närhet! 

Må Stela nu få vila i frid och få ta del av himmelens alla rikedomar.

                           

Änglavakt

Det gick fort på landsvägen

Är det så här det känns innan det smäller hann jag tänka 

- sen skrek jag -

En snabb reaktion 

och 

rätt val av undanmanöver 

av min käresta 

 inget hann hända   

vår bil krängde kraftigt åt vänster

bakom oss fortsatte den andra bilen 

sin sväng över körbanan 

---

Nästan ett dygn senare

sitter känslan fortfarande kvar i kroppen 

Eftersmaken av obehag 

genomsyras 

av en stor eftertänksamhet 

En ny påminnelse om hur snabbt Livet kan förändras

när man minst anar det 

Var rädd om Dig 

vårda din relationer med Dina nära, kära och vänner! 

Favorit i repris - talangfull trio

Det var en helt fantastiskt vacker och gnistrande vinterdag.

Kallt, soligt och massor med snö.

Jag befann mig några veckor vid Loka Brunn på en smärthanteringskurs vintern 2006.

Efter en föreläsning om sorg och krishantering behövde jag vara helt för mig själv
 och jag sökte mig ut i skogen. 

Jag pulsade ut i skogen på den stig jag visste fanns under den, långt över, metertjocka snön 
och tog mig avsiktligt långt bort ifrån området,

så långt som jag kände att mitt dåliga lokalsinne fortfarande kunde ge mig tydliga signaler om att kunna hitta tillbaks igen.

Där ställde jag mig och tittade ut över sjön.

Tårarna rann av både sorg och vrede och jag kände att jag ville skrika. 

Istället för att skrika började jag att kula. 

Jag kulade från från djupet av min själ.

Högt, starkt och oförsiktigt. 

Alla mina känslor, all frustration, all vrede ur mitt inre for iväg med rösten 

och bar iväg långt över sjön och ekade långt bort i skogen på andra sidan. 

Jag stod där länge,

tid och rum bara försvann,

och jag uppfattade inte heller att det var någon som hade börjat svara mig. 

Först trodde jag att jag inbillade mig men nej.....

Vid varje djup och längre inandning jag gjorde kunde jag höra hur en fågel, på andra sidan sjön,

svarade mig.  

Jag började mer medvetet att skicka iväg mina toner och därefter invänta svar. 

Det var inget vanligt fågelkvitter, 

det lät t o m ytterst märkligt, 

men jag började sakta känna och förstå att någon hörde mig,

och någon ville kommunicera mer med mig. 

Någon hade något att förmedla till mig.

 Successivt började jag medvetet skicka iväg min röst och jag så lyssnade intensivt efter svaret. 

Jag började även att härma själva ljudet som fågeln skickade tillbaka till mig. 

Det var uppskattat och svaren blev både tydligare och längre. 

Vi pratade en god stund med varandra,
 och vad det samtalet innehöll vet bara jag och fågeln på andra sidan sjön....... 

Jag var i den stunden så fullkomligt ett med naturen.

All sorg och frustration rann sakta ur mig och jag kände hur lekfullhet började ta över. 

Det var så roligt och samtidigt så komiskt. 

Där stod lilla jag ensam i skogen och kommunicerade med en fågel på andra sidan sjön.

Och som om inte det räckte...

svaren närmade sig...

Plötsligt kom en hackspett flygande och landade i tallen alldeles precis bredvid mig. 

Den satt bara några meter ovanför mig. 

Om det var samma fågel som jag redan pratat med en god stund var jag inte säker på, 

men svaren från andra sidan sjön hade just slutat och hackspetten ovanför mig pratade ivrigt på 
och jag svarade. 

Jag tittade på hackspetten, som var så nära mig.

Den var så vacker och jag förundrades över de fina färgerna den hade 
och hur roliga ljud den frambringade. 

Plötsligt poppade knäppisen inom mig upp.......

jag tittade mig omkring, 

bara för att säkerställa mig om att det inte stod någon och tittade på mig,
för nu skulle det busas.

Om någon hade sett mig i under den kommande stunden så hade jag säkert blivit inspärrad.

Jag började härma de roliga lätena som hackspetten förmedlade. 

Fågeln hackade på lite grann, på hackspettars vis,
men mest ägnade sig den åt att både svara mig och ge mig nya ljudkombinationer att försöka härma. 

Och mitt i vår duett,  från ingenstans, kom ytterligare en hackspett flygande. 

Den satte sig i tallen till vänster om den förra och, även den, bara några meter ovanför mig. 

Allt var som i en dröm. 

Den nya hackspetten som kom flygande tyckte nog att något fattades i vår duettsång och den började febrilt att knacka på trädstammen i en svängig rytm. 

Vi fick ett rytmiskt percussionkomp och vår duettsång hade utökats till en talangfull trio.

Det är näst intill helt ofattbart och svårt att beskriva, denna fantastiska upplevelse.

 Jag ensam i skogen musicerande tillsammans med två hackspettar. 

Känslan och värmen som sköljde över mig går aldrig att återge med ord. 

Tårarna började åter rinna utför kinderna igen,

men saltet i dem smakade inte lika sorgligt som de gjort tidigare.

Tårarna smakade tacksamhet över livet och alla outgrundliga möjligheter att uppleva lycka och glädje precis i stunden. 

Oftast i det lilla enkla - det som annars bara tas helt för givet.

- - - - - - - - - -

Om du klickar HÄR kan lyssna på äkta kulning.

Balsam för kropp och själ.

Många varma vinterkramar från Lillan