fredag, september 04, 2009

Ge inte upp

Visst är han söt, min lilla pappa?
Bilden är tagen 1914.
Pappa var en liten man i kroppen, ca 165 cm, men desto större i sin personlighet.
Det är pappas skrivlust som satt spår i mig. Jag som är det lilla misstaget, sladdbarnet som egentligen inte alls var planerad.
Att följa pappas tankar, formulerade i korta dagboksanteckningar är både lustfyllt och smärtsamt. De korta dagbokstankarna står i kontrast till alla de långa brev han skrev till mamma när han låg inkallad vid kusten under andra världskriget och då talar vi långa brev. Brev som jag ännu bara hållit i handen men som jag mer och mer längtar efter att läsa. Det är många brev, som små noveller, med så liten och fin handstil att det kräver inköp av nya läsglasögon för att jag ska kunna läsa de små välskrivna orden. Runt varje brev är det knutet ett litet snöre för att hålla ihop de vackra små arken. Ingen blogg eller facebook där inte, utan ett äkta gediget och personligt hantverk och dessutom ett tidsdokument som är en stor skatt.
Det har nu gått tre år sedan pappa gick bort och jag börjar snart känna mig mogen att ta del av pappas och min, för tidigt borgångna, mammas första år som unga och nykära.
Min dröm är att någon gång samla allt material, alla berättelser och händelser ur pappas liv till en bok om hans liv, och drömma kostar ju ingenting.
Jag kommer alltid att minnas hans plirande busiga ögon, hans humor, hans envishet och för att inte tala om alla de gånger när jag satt vid hans sjuksäng och blev klappad på kinden med orden; åh vad jag älskar Dig, ge inte upp.
Vilken 92-åring!
Och att vara ett oplanerat sladdbarn har sina fördelar, man vet att man är ett riktigt kärleksbarn.
När pappas dagar var slut skrev jag så här;

Någon sa:

”Det handlar inte om
hur man har det
utan om
hur man tar det”.

men

hur

ska man ta det
när man har det svårt att
ta det

utan

att fastna i
hur man
har det?

Pappa, Du visade mig
färdriktning,
Du inte bara visste
och förstod hur,

hela Din livsgärning
visar på svaret.
Tack för Din ofantligt stora
omsorg och kärlek,
och för Ditt stöd
i processen till
förlikandet med svaret.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Nä, vi ger aldrig upp, vi ericsons! KRAM från Lotta

lillan sa...

Så sant så Lotta!! Vi är av segt virke. / stor kram från faster

Anonym sa...

Men kära faster. Inte ska du väl få mig att torka tårar en så vacker dag...

Malin sa...

Det värmer att läsa dina fina inlägg. Och vad underbart med vackra brev att få ta sig an. Vilken resa du har framför dig!