Borttappat tuggummi

Från baksätet i Morfars (min trogne livskamrat) mycket välstädade bil hörs det lilla Barnbarnet (Alma snart 4 år) utbrista

-Ja haaj tappat mitt tuggummi.

Mormor (jag) vet att tuggummi är bland det bästa botmedlet mot ev vomering under bilfärd. Något som vissa små barn ibland kan ha lite problem med. Mormor har nämligen lång erfarenhet av många små juveler som just kallas barn. Dom är som vanliga människor fast mindre, som Morfar brukar säga. 

Det är inte vomeringen i sig som Mormor har så svårt med men hon ogillar skarpt den odör som uppstår vid just vomering i bil. 

När Mormor hör det lilla Barnbarnet uttrycka sin förlust av sitt tuggummi vänder hon sig snabbt om för att se om det borttappade tuggummit hamnat på bilsätet i Morfars mycket välstädade bil. 

Mormor och Morfar är nämligen uppväxta under en tidsålder när det var väldigt självklart att vara ytterst rädd om sina ägodelar. Det har dessutom många gånger visat sig vara en mycket lönsam dygd. 

Mormor är ordningsam nog att tänka även på det lilla Barnbarnets nya fina klänning inköpt för kalas samt till det större Barnbarnets (Ella 8 år) skolavslutning. 

Det lilla Barnbarnet pekar mot golvet i Morfars fortfarande mycket välstädade bil och säger

- Det liggej däj! Undej stolen! 

Det lilla Barnbarnet pekar tydligt under stolen som Mormor sitter på. 

Eftersom Mormor är en medelålders halvrund liten tant tycker hon sig inte vara i skick nog att böja sig vare runt eller under den bilstol hon sitter på. Träning utförs regelbundet och noggrant anser Mormor men under mycket kontrollerade former på ett s k Gym.

- Jaha, säger Mormor och fortsätter, då får vi leta efter det när vi kommer hem så att du inte trampar på det. Tuggummi under skor är inget roligt.

Mormor har nämligen, alldeles nyligen, själv trampat på ett tuggummi och höll efter det på att halka och slå ihjäl sig inne på ett halt ICA-golv. Allt p g a av ett äckligt tuggummi som fastnat under ena skon. 

Ihjälslagna mormödrar är inte så trevligt att behöva ta hand om. Den gången gick det bra men vem vet hur det går nästa gång?

Nu blev det helt tyst ifrån baksätet i Morfars extremt välstädade bil. Inget mer prat om det borttappade tuggummit. 

Väl hemma öppnar Mormor bakdörren till Morfars fantastiskt välstädade bil för att leta efter tuggummit och sedermera släppa ut det lilla Barnbarnet. Då följande dialog utspelar sig;

- Var tappade du tuggummit, frågar Mormor.

Det lilla Barnbarnet pekar med höger pekfinger väldigt bestämt och tydligt under framstolen i Morfars helt makalöst välstädade bil och svarar

- Däääj! 

Mormor böjer sig ner och tittar men ser inget tuggummi.

- Menar du långt under stolen? 

Det lilla Barnbarnet hummar ett jakande svar och nickar på huvudet. 

Eftersom Mormor inte ser något tuggummi låter hon det lilla Barnbarnet utan risk hoppa ur bilen. 

Då gör det lilla Barnbarnet plötsligt en helomvändning och utbrister 

- Vi behövej inte leta däj! 

Mormor tittar förbryllat på det lilla luriga lilla Barnbarnet och undrar

- Va?!  Joo, men varför inte då? 

Det lilla Barnbarnet utbrister då mycket bestämt

- Jag VILL inte att vi letaj dääj!
 

Mormor undrar mycket förvånat

- Vill du inte leta där? Ska vi inte leta där alls nu.
 

Detta samtidigt som hon med sitt vänstra pekfinger pekar under stolen den omtalade stolen.

- NEJ!!! svarar det lilla barnbarnet lika rappt som sin mamma (min dotter) gjorde när hon som barn fick frågan om hon ville gå och lägga sig. 

Eftersom Mormor är en mycket klok kvinna, med mycket lång och bred erfarenhet av barn, börjar hon ana nåt och frågar

- Är inte tuggummit där under stolen?

Det lilla Barnbarnet svarar om möjligt med ett ännu rappare svar - NEEJJ!!

-Nähä, svarar Mormor och fortsätter, men var är det då? 

Det lilla Barnbarnet slår ut med armarna likt en tonåring och svarar - Ja veeet inte!

Mormor, med sin långa erfarenhet av barns påhitt, kan nu knappt hålla sig för skratt. Hon samlar dock ihop sig, och alla sina rynkor, och undrar 

- Har du svalt tuggummit?

- NEJ!!!  

Svaret levereras lika snabbt som en hård smasch på badmintonplan när Morfar en gång i tiden var i toppform.
 

- Nähä, svarar Mormor och fortsätter, men var kan  det då vara?

-Jag veeeet inte, säger det lilla Barnbarnet nu med sockersöt röst och lägger samtidigt sitt lockiga huvud lite gulligt på sned.  

Det borde väl ändock charma Mormor tillräckligt nog för att få slut på det eviga tjatet om det där tuggummit. 

Listig som hon är den där Mormor - och samtidigt så full i skratt att det är svårt att hålla både alla rynkorna på plats samtidigt som den medellålders blåsan börjar signalera den typen av kissnödighet som tillhör ett kommande skrattanfall - så frågar hon det lilla Barnbarnet 

- Är tuggummit i magen?

- JAA!! svarar det lilla Barnbarnet högt, rappt och självklart som en utarbetad kvinna i mogen ålder skulle svara om hon blev erbjuden ett presentkort på ett Spa. 

Nu står Mormor med benen i kors, för att förhindra ett ev läckage, och säger lugnt 

-Jaha, ja men så kan det gå. Det är ju inget konstigt med det. Sånt händer.

Då tittar det lilla Barnbarnet snusförnuftigt på Mormor och utbrister 

- Dä baaja åkte neej! Fälf! 

Med stor möda och stort besvär lyckas Mormor ta sig till trappan mot ytterdörren där hon fullständigt bryter samman i ett tokskrattanfall. Eftersom den medelålders blåsan nu riktigt rejält
trycker på - som den gör i ett riktigt skrattanfall - får Mormor gå med benen i kors samtidigt som hon är dubbelvikt och febrilt letar efter nyckeln i sin handväska som givetvis inte hinns få fram......

.....innan Morfar kommer till undsättning tillsammans med det lite större Barnbarnet som också hon skrattar så att hon kiknar. 

Hon skrattar åt sin Mormors extremt märkliga beteende och kvider - Men mormor va ä det? 

                                                                                                                                                                              

               

  

Bröllopsdag

.........att älska Dig i nöd 

Och 

i lust......

33 år idag

Trygg och Tacksam

Vilken lyx!

En av mina goa avgångselever gav mig en så söt present häromdagen. Se på texten och njut av några små trevliga historier där mitt ljuvliga lilla barnbarn Ella 3 år har huvudrollen.

Ella blir mycket arg på sin mamma och tittar strängt på sin mor med sina mörka ögon och med näsan 2 cm från sin mors näsa; 

Om du tjoj att du bestämmej övej mej, då tjooj du fel!

Vid köksbordet sitter mormor och Ella och fikar och pratar om ditten och datten. Så småningom kommer de in på något som hände när mormor var liten;

Mormor; men  det var ju längesen

Ella; ja, det blij en låång histojia att pjata om.

Samma dag en stund senare när mamma kommer för att hämta Ella summerar vi vår kvalitétstid tillsammans.

Mormor; vi har tittat på film, ätit glass, druckit hemmagjord saft och målat alla naglarna på fingrar och tår. 

Ella slår ut med sina armar och lägger huvudet på sned, ler och utbrister; 

vilken lyx!

Barn är oslagbara och vilken underbar lyx att få vara mormor!

Fika på mojmojs altan

Lilla Ella kröp upp riktigt riktigt nära mig i soffan, strök sitt huvud mot mig och ur den lilla munnen, som för tillfället var proppfull av nybakt bulle...

 hördes det ett litet blygsamt;

ja älskaj dej mojmoj

Sedan tittade hon på mig med sina vackra ögon fulla av bus och mys och vi fnittrade tillsammans.

I morgon äter vi frukost tillsammans.......

.....det tycker mojmoj är mysigt!

I huvudet på sångtanten

Nu är det jul igen!

Nej naturligtvis inte, hemsk tanke i dessa ljuva vårtider, men i en av mina rabatter på södersidan blommar f d julhyacinter. Jag satsar på återvinning!

Två mycket intensiva men helt underbara veckor ligger nu bakom mig. Först min egen körvecka som du tidigare läst om och så föreställningsvecka med mina Musikteaterelever i både årskurs 1 och 3.
Jag är så lycklig över att kunna vara tillbaks på jobbet igen och är oerhört tacksam över att jag orkat allt jag föresatt mig. Visst har det kostat på men får det vara värt. Mellan jobben har jag utökat promenerandet och de övriga bilderna mellan dagens tankar idag är från en långpromenad i oset tillsammans med min käresta.

Det är en gåva att få arbeta med ungdomar och få vara en del av deras kreativa vardag under deras tid på gymnasiet.
Jag kan aldrig bli mätt på upplevelsen att få vara med och locka fram det som de har inom sig. Som sånglärare kommer man dessutom många gånger så nära ungdomarna också, långt in på livet.

Att arbeta med sång och röst innebär att arbeta med det absolut mest personliga en människa har. Det bygger på att arbeta upp ett förtroende där eleven/eleverna mer och mer vågar släppa taget om sin prestige, för att sedan våga slänga sig ut i tomma intet och låta det som finns inombords blomma ut.
Jag brukar på bus säga att jag har betalt för att luras hela dagarna, att lura fram det de inte trodde, visste eller vågade visa att de faktiskt kan om de just bara släpper taget.

Inte dumt alls!

Visserligen har väl aldrig en lärarlön varit direkt ”fet” och det gjorde inget om den kom lite oftare. Min rektor brukar dessutom "hota" med löneavdrag för att vi, jag och mina kollegor, har för roligt på jobbet. Då gäller det att hålla masken och se svår ut och inte visa hur kul man egentligen har.

I undervisningssituationen, oavsett ämne eller kurs, älskar jag att trigga och skapa nyfikenhet som underlag för att väcka både vilja och mod att våga gå vidare i kunskapssökandet.

Det är riktiga ”Hallelujamoment” när man känner att man lyckas. Allt ifrån att få till det i en sång till att få en elev att förstå hur man formulerar ett syfte och en problemformulering till sitt stora projektarbete.

Som pedagog måste man själv vara nyfiken! Inte bara utgå från sin egen kunskap.
Nyfiken på det som eleven/eleverna redan kan, vill kunna, utveckla och lära sig. Möta eleven där den befinner sig. Men viktigt är också att själv vara nyfiken och orädd för att testa det okända och tänja på sina egna gränser, att våga gå utanför sina egna ramar och visa sin egen okunnighet, sin sårbarhet och skörhet. Att ge av sig själv och att ständigt vara beredd på att kasta sig utför, ibland branta, kunskapsstup.
Det är först då man trovärdigt och med, någorlunda, fast hand kan ledsaga, bli tuff, visa sin auktoritet, coacha och puffa framåt. Ibland behövs tuffa puffar, ibland räcker det med varsamma,  långsamma och försiktiga puffar

Vilket fantastiskt jobb jag har! Trots att lönen kommer för sällan.......

Ett av mina absoluta favoritcitat och som i många år varit  som en ledstjärna för mig är dessa ord, skrivna av den danske filosofen Sören Kirkegaard;

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.

Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

Ser du hur skönt jag sitter och njuter på bänken?
Om inte så har jag dragit vidare mot nya möten........

Djup och innerlig lycka

Ledsen och besviken ringde jag förra fredagen och meddelade att jag tyvärr inte skulle klara av bilresan till barndopet. Det som var så viktigt för mig att få åka till dagen därpå.
Tänk att snöstormen blev min räddning till att inte behöva få missa det som nu blivit ett av de vackraste minnen för livet att få minnas. Hela Västergötland var insnöat som vi alla vet. Tack alla snöflingor!
Barndopet fick ställas in och, på kort varsel, flyttas fram en vecka........

........och vilken underbar helg det blev denna helg istället, när släkt och vänner samlades i den gamla vackra kyrkan i Stora Mellby för att få vara med om högtidsstunden när släktens senaste tillskott, lilla  Alva skulle döpas.

Under barndopet sjöngs sången Himlen måste sakna en ängel skriven av Linn-Maria Wågberg. Klicka här och njut av den fina sången.

Himlen måste sakna en ängel
för en finns här hos mig och vilar i min famn.
Himlen måste sakna en ängel,
hon ligger tätt intill mig så tryggt i min famn.
Kan det vara sant att jag får älska dig.
En av himlens änglar har landat här hos mig.

Mitt under barndopet överraskades vi alla av att, den redan fina, ceremonin övergick i en helig stund. En stund där Alvas mamma och pappa såg varandra djupt in ögonen och gav varandra äktenskapslöften.

En så lycklig brud och en så lycklig brudgum, min kära brorson.

Jag har sett det många gånger förr, men det har aldrig berört mig så djupt och innerligt som just denna gång.

Och jag vet att i himlen finns det änglar som har återvänt........

Som vi saknar här........men som övervakar........och finns med i den stora glädjen........

Min älskade bror och svägerska.

Om jag blev så överraskad?

En rutinerad livsfilosofisk faster har både ett och annat på känn...........

Pärlbröllop

 I nöd och lust........

och livet ut!