Djup och innerlig lycka

Ledsen och besviken ringde jag förra fredagen och meddelade att jag tyvärr inte skulle klara av bilresan till barndopet. Det som var så viktigt för mig att få åka till dagen därpå.
Tänk att snöstormen blev min räddning till att inte behöva få missa det som nu blivit ett av de vackraste minnen för livet att få minnas. Hela Västergötland var insnöat som vi alla vet. Tack alla snöflingor!
Barndopet fick ställas in och, på kort varsel, flyttas fram en vecka........

........och vilken underbar helg det blev denna helg istället, när släkt och vänner samlades i den gamla vackra kyrkan i Stora Mellby för att få vara med om högtidsstunden när släktens senaste tillskott, lilla  Alva skulle döpas.

Under barndopet sjöngs sången Himlen måste sakna en ängel skriven av Linn-Maria Wågberg. Klicka här och njut av den fina sången.

Himlen måste sakna en ängel
för en finns här hos mig och vilar i min famn.
Himlen måste sakna en ängel,
hon ligger tätt intill mig så tryggt i min famn.
Kan det vara sant att jag får älska dig.
En av himlens änglar har landat här hos mig.

Mitt under barndopet överraskades vi alla av att, den redan fina, ceremonin övergick i en helig stund. En stund där Alvas mamma och pappa såg varandra djupt in ögonen och gav varandra äktenskapslöften.

En så lycklig brud och en så lycklig brudgum, min kära brorson.

Jag har sett det många gånger förr, men det har aldrig berört mig så djupt och innerligt som just denna gång.

Och jag vet att i himlen finns det änglar som har återvänt........

Som vi saknar här........men som övervakar........och finns med i den stora glädjen........

Min älskade bror och svägerska.

Om jag blev så överraskad?

En rutinerad livsfilosofisk faster har både ett och annat på känn...........

Kreativitet

Vad mycket nya mysiga vänner jag fått via bloggen. Ni hjälper mig att tänka på annat i livet än min egna lilla kamp mot en stretig rygg. Att läsa och titta på andras bloggar ger inspiration till att skapa och vara kreativ. En mycket kreativ vän är Annika på Ditten och Datten som verkligen förtjänar den Award hon fått av anledningen att just vara en kreativ bloggare. Stolt i hjärtat tar jag nu emot den av henne och lovar att jag ska försöka leva upp till den genom att fortsätta mitt skrivande, bättra mig med att delge ett och annat recept och annat smått och gott som förgyller livet.

Till Awarden hör att man ska berätta sanningar och sig själv. Ni har ju redan sett många av mina sidor här på tuvan men nu ska ni få veta lite som jag inte berättat om mig tidigare. Mitt upp i all seriositet finns det en hyfsat knäpp liten människa som gillar att överraska.

Några sanningar om mig

Jag:

• tycker om att ligga kvar i sängen på morgonen, gärna långt fram på förmiddagen och vill ha god tid mig att äta en riktigt god och näringsrik frukost
•  är mycket svag för mörk choklad, kolla gärna in mina chokladlänkar längre ner i högerspalt
•  tycker verkligen inte om mjölkchoklad, det är kladdigt, fastnar i gommen och är för sött
• älskar salt lakrits som är mitt absoluta favoritgodis
• pratar för mig själv, och då i synnerhet när någon finns i närheten
• har ruskigt svårt att lära mig och komma ihåg namn och siffror
• har sovit på samma hotell som Jesus. Dagen efter en föreställning av Jesus Christ Superstar i     Göteborg mötte jag Jesus vid frukostbuffén på hotellet där vi bodde. Det visade sig att han var från Norge. Genast kände jag hur jag så självklart måste vara en av de vise från Österlandet,enligt principen att bakom varje framgångsrik man finns en kvinna!
• är måttligt förtjust i semlor, har ännu inte ätit någon i år
• har en egenhet att alltid sortera det mesta som går i bokstavsordning
•  letar ofta efter mina nycklar och ringar och alltid efter min mobil
•  har inga problem med att ligga och zappa framför TV:n
•  älskar att resa, läs gärna resreportagen från New York och Österlen där det avslöjas fler sanningar om  mig........
•  älskar sol och bad och vill fåfängt bli riktigt brun på sommaren, favoritstället är i båten på Vättern

Apropå kreativitet kan jag ju inte annat än att delge lite djupare tankar också och drar mig till minnes en föreläsning jag var på för ca 10 års sedan. En docent vid namn Lars Ryhammar, vars avhandling just handlade om kreativitet, formulerade sig så här om vad som utgör en kreativ människa;

Den kreativa männsikan har förmåga att tänka på verkligheten på olika sätt, skifta perspektiv och vara fantasirik. Hon är självständig, intellektuellt nyfiken och stimuleras av det som är mångtydigt och komplext. En kreativ person äger en närhet till sin egen fantasi och till sina subjektiva upplevelser långt bak i utvecklingen.

Det är inte konstigt att jag tycker om att leka, vara busig, tänka i nya banor, bli så ihärdig i min iver att nå framåt att jag gärna satsar 175%, inte vill fastna i gamla system och former, är så omåttligt nyfiken på att lära mig nya saker, vågar gråta och visa min sårbarhet, blir arg över orättvisor som drabbar den svaga, vågar säga vad jag tycker som stöd för den som inte vågar, alltid på väg framåt med en undran om vad jag ska bli när jag blir stor........

Jag är ju kreativ.

Synd att man ska behöva bli en vuxen kvinna, nyss fyllda 50, för att inte skämmas för att säga;

och jag är stolt över det.

Alla bloggvänner, tack för att Ni finns och fortsätt att vara kreativa både här i datorburken och i den verklighet Ni dagligen befinner Er i!

Awarden ska skickas vidare och jag väljer att att skicka den vidare till alla Er av mina läsare som inte bloggar! Skriv gärna och berätta om er via att klicka på kommentar här nedan eller på den mailadress som finns i högra spalten lite längre upp.

Kreativitetens resultat i form av en mössa till världens mysigaste Jonna i en ålder av tio i sex!

Lev väl och och glöm inte Albert Einsteins kloka ord som jag tidigare citerat::

Fantasi är viktigare än kunskap

Lillan

Oro och vackra pärlor!

Här kommer en ny hälsning från min tuva där det blåser lite småsnålt för tillfället. Detta är delvis en uppföljare till mitt förra inlägg. Jag lovar att i nästa inlägg ska det bli något helt annat, en hälsning riktat speciellt till min bloggvän Annika på Ditten och Datten.

Just nu befinner jag mig ett riktigt kaos där jag i nuläget, på kinesiskt vis försöker se vad som utgör fara och vad som innebär möjlighet. För att förstå vad jag menar med det kan du klicka här.

Oavsett vad Försäkringskassan anser så kvarstår det faktum att jag inte klarar av att arbeta mer än jag för tillfället gör. Redan det är på gränsen för vad kroppen orkar. Nu är det bara att vänta och se om Försäkringskassan godkänner den rehabiliteringsplan som nu håller på att upprättas i samråd med arbetsgivaren, mig och facket. En plan, bestående i flera steg, som arbetsgivaren enligt lag är skyldig göra. Den skulle ha påbörjats för drygt fyra månader sedan!?! Med viss oro för att bli för frisspråkig i detta forum vill jag inte ens nämna mina tankar runt det förfarandet från min arbetsgivares sida.

En klok människa uppmuntrade mig häromdagen med orden; du är som Christofer Columbus, du upptäcker och banar väg och andra får lära sig av dina upptäckter. Och sett så är jag ju i väldigt gott sällskap. Jag har även sällskap av fler i vårt avlånga land som befinner sig i liknande situationer som mig, i kamp mot både funktionshinder och Försäkringskassa. Fler har av ren slump hittat in på min blogg. Jag lovar att svara på mail men har ännu inte riktigt orkat med.

Heja oss! Låt ingen ta vår själ och identitet ifrån oss!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta och kan säga att det verkligen varierar mellan dessa två variabler. Utöver mina ”ordinarie” problem har jag också börjat få tillfälliga frossbrytningar, darrningar, yrsel med svimningstendenser, hög puls och kraftiga sömnsvårigheter. Svårt att sova hade jag innan så det finns inte många minuter kvar av natten att ta av. Det är för väl att jag av naturen är utrustad med ett lågt blodtryck, annars hade jag nog haft en infarkt på gång. Mellan alla mystiska anfall, som jag helt klart förstår är ett stort påslag av både adrenalin och kortisol i kroppen, är jag någorlunda normal (om jag nu egentligen är det?) och det är i ett rus av ”normalläge” som jag skriver just nu. Det har tagit mig många timmar av skrivande och avbrott.

Precis innan jag skulle åka till min arbetsplats i måndags för det möte där vi skulle göra de rehabiliteringsplaner, som skulle ägt rum för längesen, fick jag ett sådant där kraftigt skakanfall. Hela min kropp darrade som ett asplöv, benen ville knappt bära mig, kraftig yrsel och illamående. Jag som aldrig brukar må illa annars höll på att få upp den lilla lunch jag lyckats peta i mig.

I sista stund, med risk för att bli alltför sen till mötet, bytte jag halsband(!). Absolut inte alls av fåfänga men jag kände att jag behövde sällskap och stöd, både i bilen och på mötet. Jag valde att sätta på mig ett av de vackra halsbanden som min trogna bästis i Göteborg gav mig i present för snart 1,5 år sedan. En pärla av kvinnor. Halsbandet heter Strength. Hon skrev då så rörande att det är en symbol för den nedärvda styrkan jag har djupt inom mig. Om du klickar här hittar du många av hennes både vackra och läckra smycken.

Den styrkan, den som jag är så rädd ska sina och ta slut. Tack alla som stöttar mig och fyller på förrådet! Ve den som i nuläget mjölkar mig på energi!

M var bortrest och det var för sent att ringa på en taxi. Det var bara att ta stöd av kryckorna och sätta sig i sin lilla ”Mr Bean”– bil. Väl på plats bilen började jag med att, med darriga fingrar, skicka jag ett sms till min vän för att meddela henne att hon, utan sitt medgivande, fanns med mig. Jag är felstavningarnas moder just nu, förmodligen p. g. a. det stresstillstånd jag befinner mig i, och min vän har fått sig många goda skratt den sista veckan. Jag bjuder på det kära L.A!

Fingrarna vitnade av den kraft med vilken jag höll i ratten. En fara för omvärlden och jag gjorde precis som M……. jag la gasen i botten för att göra tiden på vägen så kort som möjligt.

Jag anlände vit som ett lakan, skakande och totalt utan styrka att titta på något annat än rakt ner på bordsskivan. Det blev sedemera ett mycket bra möte med en lyhörd och klok samling människor runt mig och jag kunde senare lugnt åka hem igen. Nu kan jag bara konstatera att situationen jag hamnat i är inget jag själv kan göra någonting åt alls. Allt ansvar vilar på min arbetsgivare. Min lilla blygsamma fundering är då;

Varför skickar F-kassan ett sådant nedbrytande brev till den som redan är drabbad när det egentligen är arbetsgivaren de ska ge sig på?

Men nu något positivt!

Till slut vill jag berätta om en fantastiskt fin present jag fick av en annan mycket kär vän. Jag brukar kalla henne min lillasyster. Hon prickade fullständigt rätt i tid med att komma till mig i ett läge, i slutet på förra veckan, när jag som allra mest behövde det. Hon fick en gråtande storasyster i famnen och med sin närvaro vände hon en tung förmiddag till en osedvanligt trivsam stund där skratt och lite lagom galna upptåg och idéer kläcktes. Med sig hade hon en underbar bukett tulpaner och ett vackert lila kort, egenhändigt gjort i scrapbookinganda bl a med orden;

En hälsning i passionslila, smärtans, men också lidelsens, skönhetens och kärlekens färg.

Lila har alltid varit min favoritfärg! Fantastiskt vilken fullträff! Visste du det L.W?
Jag fick även denna fina bok; Livets pärlor – Meningsfull träning i livsmod, självinsikt och andlighet. Tack kära lillasyster, ytterligare en pärla av kvinnor!
 

Till boken hör ett band av pärlor, livets pärlor. Bandet heter Frälsarkransen där varje pärla har sin egen symbol. Det fungerar i stort som ett radband och är ett ypperligt konkret redskap för mig att kunna ta tag i min stress och inre oro. För dig som blir nyfiken och vill läsa mer om det kan du klicka här. Där kan du dessutom se ett klipp från Youtube där Biskop Martin Lönnebo berättar om Frälsarkransen.
 

Igår natt när jag återigen började darra, frysa, fick hög puls och känna en ofantlig oro i kroppen tog jag bandet i mina händer och lät mina fingrar rulla runt den stora gyllene Gudspärlan. Mina tankar sökte stillheten i Gudspärlebönen;

Du är gränslös
Du är nära
Du är ljus
och jag är din.

Jag somnade till en liten stund på morgonen och skulle helst vilja förtränga drömmarna. En klok kvinna lotsade för några år sedan in mig en bit i konsten att tyda drömmar. Jag har full insikt om vad den nattens drömmar bar för budskap, och vad de ville berätta för mig om det som rör sig i mitt liv just nu. Men det får bli min egen lilla hemlighet.

Lillan önskar Er allt gott i passionslila, smärtans, men också lidelsens, skönhetens och kärlekens färg.

Till arbetsmarknadens förfogande

Nu var det ett tag sedan jag skrev.

Livet är inte helt enkelt just nu och orken räcker inte till. Dessutom känner jag ibland att mina tankar och funderingar blir för tunga att förmedla .

Det som händer på TV och i tidningarna har nu även hänt mig. Mitt i en rejäl svacka, när de riktigt tunga medicinerna måste få tjänstgöra och jag, som tycker så oerhört illa om att behöva vara till besvär, känner mig som en enda stor belastning för hela min omgivning.
Då kommer ………
det omtalade brevet.

Jag som precis känner att jag nått gränsen för vad jag orkar med när det gäller att ta reda på och få hjälp med olika former av anpassningar i hemmet, på arbetsplasten, parkeringstillstånd för funktionshindrade, blanketter till Försäkringskassan hit och dit, till kommunen, till arbetsgivaren, läkarintyg, recept, oj jag glömde kryssa i en ruta där, ska jag skriva något här? Afa, finns det försäkringspengar jag missat?

Jag har så ont, så ont, så ont, så ont, behöver snart få en smärtblockad igen, måste stanna hemma ett par dagar från jobbet igen p g a av svår smärta och för starkt medicintag.
Då kommer ……..
det omtalade brevet.

Från och med 100219 har du bara rätt till sjukpenning om du inte klarar något arbete alls på den reguljära arbetsmarknaden, det vill säga i förhållande till alla arbeten som finns på arbetsmarknaden.

Jag arbetar ju, jag försöker verkligen och jag vill inget hellre, jag tycker det är roligt men jag kan inte jobba hela min tjänst, ryggen har ännu inte läkt färdigt efter olyckan i augusti. Men nu har någon bestämt att jag är frisk f o m den 19 februari, om en dryg vecka.

Jag får hoppas att den fantastiska lilla muslimska ängeln som idag skickade mig ett sms från skolan får bönesvar.

"Jag ber till Gud att du ska bli frisk."

Mot min vilja blir jag återigen en belastning för min arbetsgivare, som nu måste ta på sig ansvaret att snabbt som ögat göra en ”åtgärdsplan” för att om möjligt få igång mig fullt i arbete, 75%, f o m v 8. Tur att man har lite humor kvar och inser att det är sportlov precis då, så första veckan kan jag nog t o m jobba över.

På skolan finns det lathundar för alla möjliga typer av åtgärdsplaner gällande elever. Som lärare måste man noggrant dokumentera allt annars……….

men vem kom ihåg att det även finns vuxna på samma arbetsplats, vuxna människor med behov av särskilt stöd? Inte farligt många. Och vem blir en av de första, om inte den första, som drabbas av den nya lagstiftningen på min arbetplats?

Som en liten bonus ska jag berätta hur det idag gick till när jag idag ringde Försäkringskassan för att få mer information om hur jag kan gå tillväga.

Bredvid det telefonnumret som det, i brevet står att jag ska ringa, finns det ett namn och det finns ingen tvekan om att person och telefonnummer hör ihop och dessutom kan tolkas som att vara handläggare av mitt ärende. Underskriften på brevet är dock lite förvirrande nog ett helt annat namn. Och när jag så kommer fram på det uppgivna telefonnumret svarar en telefonsvarare att ett tredje, för mig ännu okänt namn, är på tjänsteärende. ?!?
Jag harklade mig och talade på telefonsvararen tydligt in ett meddelande för att, som rösten förmedlade, senare bli uppringd av denna person. Kvinnan med det okända namnet.

Telefonen förblev sen tystare än i kyrkan på domsöndagen, i många timmar. På eftermiddagen gjorde jag ett nytt försök. Tänkte att tjänsteärendet var färdigt.
Jag slog återigen numret som stod bredvid det första namnet för att få prata med den andra personen, kvinnan som undertecknat och skickat brevet till mig.

Döm om min förvåning, någon svarade. Det tredje, för mig det okända namnet hade en röst som hördes i andra änden av telefonen.
Förvirrat antydde jag lite försiktigt att jag kanske kommit fel och förklarade för denna person, med det för mig numera inte längre okända namnet, hela situationen.

"Jag har ringt på ett nummer till en kvinna som…..…men en annan kvinna har undertecknat brevet och nu svarar du….. ett tredje namn."

Oj så skojigt det blev ett kort ögonblick. Jag som gråtit i nästan ett dygn skrattade en kort stund tillsammans med den nya bekantskapen på Försäkringskassan, hon vars namn inte fanns med på brevet.

"Ja, hahaha, det kan ju verka lite förvirrande, hahaha……"

Och det visade sig då att den kvinnan som jag egentligen skulle prata, den kvinna som undertecknat brevet, alltså inte den kvinna vars namn som stod bredvid telefonnumret i brevet, hade ett annat telefonnummer.
Puh! Vilken tur att jag låg i sängen, det blev lite för spännande.

Den trevliga kvinnan med det tredje namnet gav mig generöst telefonnumret till den kvinna som undertecknat brevet till mig och kunde även snabbt leverera ett klart och tydligt svar på min fråga om den kvinnan med namnet som skickat och undertecknat brevet till mig var på plats vid sin telefon.

"Nej, hon har precis gått för dagen."....................................................................

Förhoppningsvis ringer den kvinnan, hon med det andra namnet som undertecknat brevet till mig och som jag egentligen behöver prata med, tidigt i morgon bitti.

I natt ska jag spåna på mitt CV. Nu blir det till att söka ett 25% jobb, så att jag kommer upp i den tänkta 75%-tjänsten som jag vanligtvis jobbar när inte benen viker sig på mig p g a försvagning i vänsterbenet efter en steloperation i ryggen och som i sin tur kan orsaka att jag råkar trilla i ev trappor och dessutom har svårigheter att sitta på normala stolar. Att jag har ständig smärta och periodvis är halvt drogad av medicin behöver inte ses som något större hinder heller.

Finns det någon som är intresserad av en medelålders kvinnlig sångpedagog, halvdimmig av alla konstiga piller och som dessutom kommer att behöva jobba i liggande läge för att kroppen ska hålla hela veckor och alla de åren som är kvar till pension? Det är faktiskt ”oroväckande” många år kvar.

Nej förlåt mig, jag ska ju stå till hela arbetsmarknadens förfogande.

Kanske har de något på NASA som passar? Att ligga och titta på stjärnor vore helt klart något för mig.

Att titta på stjärnor är jag dessutom väldigt vid van att göra. Det finns gott om dem på skolan.

Och en av dem ber just nu till Gud att jag ska bli frisk!

Vintervitt och prinsessrosa

Vilken vinter vi fått. Den är precis som den ska vara och så där som den alltid var när i alla fall jag var barn.

Paradisbusken dignar av vacker snö och när solen skiner, på den vita snön, är det lika vackert som när busken sommartid är överfylld av sina rosa blommor.

Schersminbusken är lika vit nu som när den om ett halvår blommar för fullt igen och fyller hela södersidan av vår trädgård med sin ljuva doft.

I helgen har vi firat familjens 20-åring. Att tiden går så fort är ofattbart. Nu är jag ingen tonårsmamma längre!
Men jag är likväl samma mamma, om än lite rynkigare och mindre rask än när jag förr jagade mina söta, numera otroligt vackra, döttrar runt i trädgården.

Nu jagas det inte längre men de vet var jag finns.

Och om jag tar upp jakten på någon numera är det på världens sötaste prinsessa, här på sin 2-årsdag, som får sessorna i Stockholm att blekna!

Jag önskar er alla en givande vecka! 

Fritt ur hjärtat kan kosta

En av mina döttrar berättade om hur hon för några veckor sedan blev uppringd av en vän som undrade;

"Vad har du gjort nu? Min mamma hade hört din mamma säga blablabla och och ringde till mig och frågade blablabla."

Läxa till mig: Väg varsamt varje ord och när oron inombords blir för stor låt det då pysa på rätt ställe. Jag gjorde ett mindre klokt val och som Martin Luther skrev:

"Utfluget ord kan aldrig tas i vingen."

Måhända blir jag lite mindre frispråkig i fortsättningen!

På gång i sakta mak

Nu var det ett tag sedan jag gjorde ett riktigt inlägg på min blogg och saken är den att jag helt enkelt inte mäktat med det.
All min energi har gått åt att likt Bambi, med hjälp av sin omgivning, försöka att hålla balansen på isen.

Bilden har jag hittat här.
Den isen som jag befinner mig på är  "försökattåteranpassamigpåjobbet" -isen och jag kan lova att det är vingligt. På vissa håll är det dessutom väldigt halt och jag har flera gånger känt att jag inte kommer att klara av det.

Bilden har jag hittar här.
Tårar har flödat, kollegor har stöttat, M stöttar alltjämt, och blänger lite strängt på mig, som ni ser på bilden, när jag tar i för mycket, elevernas glädje över att jag är tillbaka ger energi.
Och, det är en härlig känsla när benen bär och jag känner att jag kan uppleva stunder av både stabilitet och en aning fart.

En förutsättning för att kunna arbeta igen har inneburit en hel del val, det som jag skrev om här för två veckor sedan. Mina val har i sin tur genererat en stor flytt för mig med byte av arbetsrum till en annan byggnad av vår skola. Packning och uppackning av 10 års samlat material och ny anpassning. En ergonom har besökt mig på arbetet och gett sina direktiv och nu väntar jag på ännu mer anpassning och förståelse från de som håller i plånboken. Hej o hå.

Att lillstumpan mitt i alltihopa dessutom flyttat till Helsingborg för att studera har även det inneburit en omställning som heter duga och en hel del praktiskt arbete på hemmaplan. Det praktiska har väl i och för sig inte jag kunnat bidra med i så stor utsträckning. Resan till och från Helsingborg med släpkärra á 6,5 timmar tur och retur är jag så glad att jag klarade av i alla fall. Monterade även ihop både bord och lampor från Ikea i det nya boendet.














Vid sidan av arbetet, på deltid, behöver jag dessutom stort utrymme och tid för egen rehabilitering av både kropp och själ.
Just i det avseendet har jag nu några egna hemläxor att fundera på. De är så bra att jag gärna delger dem;

1. Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till att "konsekvent" säga nej. Att tänka på är, får jag verkligen in det här inom ramen för min arbetstid? Jag jobbar deltid inte heltid.
2. Att själv se det jag faktiskt gör! Det här är min uppgift nu! - vilket kan vara till hjälp i "att säga-nej-lärandet".
3. Förtydliga för mig själv, och för andra, att ett nej inte behöver stå  för att jag inte vill utan för att jag inte kan.
4. Vad har jag för behov och hur förmedlar jag dem?  Det är mitt eget ansvar att förmedla det till min omgivning.
5. Det här har jag gjort idag! Att summera det faktiska som är gjort.

Här syns det tydligt hur jag är som person.
Svårt att säga nej, driver på i ett högt tempo, glömmer, kanske t o m undangömmer, mina egna begränsningar och behov och är inte alltid tillräckligt nöjd med ett resultat utan tänker gärna vidare på vad som mer borde och kan göras. Har väldigt svårt att vara tydlig med mitt funktionshinder.

Jag håller på och läser en bra bok som jag verkligen kan rekommendera till alla som inte redan läst den.
De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem. Av titeln att döma borde jag ju vara klyftig eftersom jag valt att läsa boken. När jag väl är inne i vissa kapitel undrar jag verkligen hur klyftig jag egentligen är.

Boken börjar med ett test man gör för att sedan kunna läsa just de kapitel som passar just för den typ av misstag som man ofta som människa själv gör.
Vilka mina misstag och fallgropar är tänker jag dock inte avslöja här.......

Just nu bearbetar jag även resten av mitt liv. Ja, visst låter det övermäktigt, morgondagen finns ju inte ens. Jag har förut skrivit om acceptans och det är där jag befinner mig. Acceptans och en form av ett sorgearbete återstår efter att antal träffar, smärtblockader, utredningar och samtal med min läkare.

Spöket i min kropp, ja jag brukar kalla det så, har börjat framträda allt tydligare och jag börjar se konturerna av dess ansikte. Och jag vet att detta ansikte måste jag vänja mig vid att titta på, att se i ögonen, ta till mig och försöka förhålla mig till. Det jobbet började jag för flera år sedan men eftersom mina problem med åren förändrats till det sämre har det blivit aktuellt med en ny konfrontation och då gäller det att ta till "arga-leken-knep". Skillnaden är att det inte handlar om att hålla sig för skratt, som den leken vanligtvis går ut på, det kan jag!  Det handlar om att leva mitt liv.

Jag ska inte belasta mina läsare med hela den långa historien runt min ryggproblematik på över 25 år.
Kortfattat kan jag bara konstatera att den steloperation som genomfördes hösten -94 i ländryggen har satt spår i min kropp som för alltid kommer att finnas kvar och vara en del av mitt liv. Oskuret är bäst brukar det heta, men en stor tröst för mig är att det i mitt fall inte fanns något annat val än att operera mig. Ryggen hade kort och gott av.
Nog om min skruttiga rygg nu.
Jag har andra kreativa talanger som är trevligare att upprätthålla och skriva om.

I helgen har jag sytt de gardiner till köket som jag köpte tyg till för knappt ett år sedan. Det var en mysig vårdag när en av mina värdefullaste vänninor och jag åkte på "huppegupptäcksfärd" bland affärer på landet och denna gång utanför Hallsberg. Affären heter Ljuva rum och har tyvärr ingen hemsida vilket är synd eftersom de har så otroligt mycket fina tyger. Om du klickar här får du adress och karta.

För första gången, och sista av just kommande anledning, fungerade inte mitt bankkort när jag skulle betala mitt tyg och min väninna höll på att få betala hela kalaset. Jag ringde givetvis förtvivlat min M, som jobbar på en välkänd bank, och förklarade mitt dilemma. Mitt kort var totalt ovilligt att samarbeta och förklarade att det förmodligen berodde på att vi befann oss i en tygaffär mitt i skogen söder om Hallsbergs gamla sockenkyrka. Efter en kort stund fick jag i mitt öra upplyst för mig att jag inte hade pengar så det räckte på kontot. Jag hade "förhandlat" mig.........(en stund innan hade vi varit inne i en garnaffär och kanske slank det med några nystan......)
Genom telefonen hörde jag hur M blängde lika strängt på mig som på bilden ovan här!
Usch så pinsamt! Snabbt gjordes en överföring, trots den sena fredagseftermiddagen, och jag kunde betala mitt tyg. Ett roligt minne att så här i efterhand skratta gott åt.
Om M retat mig?  Hm, kanske några gånger........
Och vad det beträffar min goa väninna så har jag en strålande hållhake på henne om hon vill påminna mig om denna högst pinsamma fadäs. Om inte jag hade suttit bredvid henne när vi åkte till Tant Grön för att inhandla våra adventsblommor hade hon glatt kört mot rött ljus i ett........ ganska skapligt tempo.

Mitt gardintyg hade jag länge letat efter och när jag såg det sa det bara "klick". Det var precis det som jag hade tänkt mig till mitt kök och nu i helgen blev de så äntligen sydda och upphängda. Tyget räckte till en matchande duk på bordet också och det ska bli några fler små. Jag har blivit så inspirerad och uppmuntrad att sy av min bloggvän Annika på Ditten och Datten och jag måste säga att symaskinen och jag umgås på tok för sällan.

I köksfönstret är de röda julstjärnorna nu utbytta mot vita krycantemum.

Och i vardagsrummets norrfönster står det vita primula och förmedlar att det snart är vår på gång......

Flera av mina orchidéer blommar för fullt........

........här i krukor som jag inhandlade på Smultrongården i dess begynnelse........

och så givetvis tulpaner i mängd........

och livet ler en smula!