Nej naturligtvis inte, hemsk tanke i dessa ljuva vårtider, men i en av mina rabatter på södersidan blommar f d julhyacinter. Jag satsar på återvinning!
Två mycket intensiva men helt underbara veckor ligger nu bakom mig. Först min egen körvecka som du tidigare läst om och så föreställningsvecka med mina Musikteaterelever i både årskurs 1 och 3.
Jag är så lycklig över att kunna vara tillbaks på jobbet igen och är oerhört tacksam över att jag orkat allt jag föresatt mig. Visst har det kostat på men får det vara värt. Mellan jobben har jag utökat promenerandet och de övriga bilderna mellan dagens tankar idag är från en långpromenad i oset tillsammans med min käresta.
Det är en gåva att få arbeta med ungdomar och få vara en del av deras kreativa vardag under deras tid på gymnasiet.
Jag kan aldrig bli mätt på upplevelsen att få vara med och locka fram det som de har inom sig. Som sånglärare kommer man dessutom många gånger så nära ungdomarna också, långt in på livet.
Jag brukar på bus säga att jag har betalt för att luras hela dagarna, att lura fram det de inte trodde, visste eller vågade visa att de faktiskt kan om de just bara släpper taget.
Inte dumt alls!
Visserligen har väl aldrig en lärarlön varit direkt ”fet” och det gjorde inget om den kom lite oftare. Min rektor brukar dessutom "hota" med löneavdrag för att vi, jag och mina kollegor, har för roligt på jobbet. Då gäller det att hålla masken och se svår ut och inte visa hur kul man egentligen har.
I undervisningssituationen, oavsett ämne eller kurs, älskar jag att trigga och skapa nyfikenhet som underlag för att väcka både vilja och mod att våga gå vidare i kunskapssökandet.
Det är riktiga ”Hallelujamoment” när man känner att man lyckas. Allt ifrån att få till det i en sång till att få en elev att förstå hur man formulerar ett syfte och en problemformulering till sitt stora projektarbete.
Som pedagog måste man själv vara nyfiken! Inte bara utgå från sin egen kunskap.
Nyfiken på det som eleven/eleverna redan kan, vill kunna, utveckla och lära sig. Möta eleven där den befinner sig. Men viktigt är också att själv vara nyfiken och orädd för att testa det okända och tänja på sina egna gränser, att våga gå utanför sina egna ramar och visa sin egen okunnighet, sin sårbarhet och skörhet. Att ge av sig själv och att ständigt vara beredd på att kasta sig utför, ibland branta, kunskapsstup.
Det är först då man trovärdigt och med, någorlunda, fast hand kan ledsaga, bli tuff, visa sin auktoritet, coacha och puffa framåt. Ibland behövs tuffa puffar, ibland räcker det med varsamma, långsamma och försiktiga puffar
Ett av mina absoluta favoritcitat och som i många år varit som en ledstjärna för mig är dessa ord, skrivna av den danske filosofen Sören Kirkegaard;
Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.
Ser du hur skönt jag sitter och njuter på bänken?
Om inte så har jag dragit vidare mot nya möten........
Om inte så har jag dragit vidare mot nya möten........
