Favorit i repris - talangfull trio

Det var en helt fantastiskt vacker och gnistrande vinterdag.

Kallt, soligt och massor med snö.

Jag befann mig några veckor vid Loka Brunn på en smärthanteringskurs vintern 2006.

Efter en föreläsning om sorg och krishantering behövde jag vara helt för mig själv
 och jag sökte mig ut i skogen. 

Jag pulsade ut i skogen på den stig jag visste fanns under den, långt över, metertjocka snön 
och tog mig avsiktligt långt bort ifrån området,

så långt som jag kände att mitt dåliga lokalsinne fortfarande kunde ge mig tydliga signaler om att kunna hitta tillbaks igen.

Där ställde jag mig och tittade ut över sjön.

Tårarna rann av både sorg och vrede och jag kände att jag ville skrika. 

Istället för att skrika började jag att kula. 

Jag kulade från från djupet av min själ.

Högt, starkt och oförsiktigt. 

Alla mina känslor, all frustration, all vrede ur mitt inre for iväg med rösten 

och bar iväg långt över sjön och ekade långt bort i skogen på andra sidan. 

Jag stod där länge,

tid och rum bara försvann,

och jag uppfattade inte heller att det var någon som hade börjat svara mig. 

Först trodde jag att jag inbillade mig men nej.....

Vid varje djup och längre inandning jag gjorde kunde jag höra hur en fågel, på andra sidan sjön,

svarade mig.  

Jag började mer medvetet att skicka iväg mina toner och därefter invänta svar. 

Det var inget vanligt fågelkvitter, 

det lät t o m ytterst märkligt, 

men jag började sakta känna och förstå att någon hörde mig,

och någon ville kommunicera mer med mig. 

Någon hade något att förmedla till mig.

 Successivt började jag medvetet skicka iväg min röst och jag så lyssnade intensivt efter svaret. 

Jag började även att härma själva ljudet som fågeln skickade tillbaka till mig. 

Det var uppskattat och svaren blev både tydligare och längre. 

Vi pratade en god stund med varandra,
 och vad det samtalet innehöll vet bara jag och fågeln på andra sidan sjön....... 

Jag var i den stunden så fullkomligt ett med naturen.

All sorg och frustration rann sakta ur mig och jag kände hur lekfullhet började ta över. 

Det var så roligt och samtidigt så komiskt. 

Där stod lilla jag ensam i skogen och kommunicerade med en fågel på andra sidan sjön.

Och som om inte det räckte...

svaren närmade sig...

Plötsligt kom en hackspett flygande och landade i tallen alldeles precis bredvid mig. 

Den satt bara några meter ovanför mig. 

Om det var samma fågel som jag redan pratat med en god stund var jag inte säker på, 

men svaren från andra sidan sjön hade just slutat och hackspetten ovanför mig pratade ivrigt på 
och jag svarade. 

Jag tittade på hackspetten, som var så nära mig.

Den var så vacker och jag förundrades över de fina färgerna den hade 
och hur roliga ljud den frambringade. 

Plötsligt poppade knäppisen inom mig upp.......

jag tittade mig omkring, 

bara för att säkerställa mig om att det inte stod någon och tittade på mig,
för nu skulle det busas.

Om någon hade sett mig i under den kommande stunden så hade jag säkert blivit inspärrad.

Jag började härma de roliga lätena som hackspetten förmedlade. 

Fågeln hackade på lite grann, på hackspettars vis,
men mest ägnade sig den åt att både svara mig och ge mig nya ljudkombinationer att försöka härma. 

Och mitt i vår duett,  från ingenstans, kom ytterligare en hackspett flygande. 

Den satte sig i tallen till vänster om den förra och, även den, bara några meter ovanför mig. 

Allt var som i en dröm. 

Den nya hackspetten som kom flygande tyckte nog att något fattades i vår duettsång och den började febrilt att knacka på trädstammen i en svängig rytm. 

Vi fick ett rytmiskt percussionkomp och vår duettsång hade utökats till en talangfull trio.

Det är näst intill helt ofattbart och svårt att beskriva, denna fantastiska upplevelse.

 Jag ensam i skogen musicerande tillsammans med två hackspettar. 

Känslan och värmen som sköljde över mig går aldrig att återge med ord. 

Tårarna började åter rinna utför kinderna igen,

men saltet i dem smakade inte lika sorgligt som de gjort tidigare.

Tårarna smakade tacksamhet över livet och alla outgrundliga möjligheter att uppleva lycka och glädje precis i stunden. 

Oftast i det lilla enkla - det som annars bara tas helt för givet.

- - - - - - - - - -

Om du klickar HÄR kan lyssna på äkta kulning.

Balsam för kropp och själ.

Många varma vinterkramar från Lillan

Nyårstankar

Ett märkligt år lämnar jag nu bakom mig.

Ett rikt år,

ett mycket stillsamt år,

ett smärtsamt år,

ett år av mycket oro,

ett, många gånger, otäckt år,

ett år fyllt av kraften i ordet acceptans,

ett år av insikt,

ett år med oändlig kärlek,

ett år av stor tacksamhet,

ett år av ödmjukhet,

ett år av underkastelse,

ett år av stark närhet,

ett år av utelämnande ensamhet,

ett år av nödvändighet,

ett fantastiskt år att bygga vidare på,,,,,,,

-----

Mitt år sammanfattat i några av mina favoritcitat:

-----

Tomas Sjödin;

"Det måste uppstå tomrum för att skapas resonans."

-----

Tomas Tranströmer;

“För att hitta den vackraste gläntan i skogen måste man våga vara vilsen en liten stund.”

-----

Sören Kirkegaard;

"Livet kan bara förstås baklänges, 

men det måste levas framlänges."

-----

Graham Bell;

"När en dörr stängs öppnas en annan.

Men vi är oftast så upptagna med att sörja över den stängda dörren 

att vi inte ser den öppna."

-----

Janis Joplin;

"Kompromissa inte med Dig själv, Du är allt vad Du har."

-----

C.S Lewis;

" Du blir aldrig för gammal för att sätta upp ett nytt mål eller drömma en ny dröm".

Det nya år blir en viktig vändpunkt i mitt liv,

en stor förändring,

något helt nytt,

jag går in i det med ett djupt lugn,

med tillförsikt, nyfikenhet

och

stor förväntan.

Jag älskar Livet och vill leva det fullt ut!

Tack Alla som gett av sin tid,
 som stöttat, uppmuntrat, hejat på

och

älskat!

ett riktigt hjärtinnerligt

GOTT NYTT ÅR

från en mycket hoppfull och levnadstörstig

Lillan

Stilla julefrid

Varm och lycklig i själ och hjärta
och....
förväntan lurar runt hörnet!

GOD JUL till just Dig som hittat hit!

Många varma kramar från

Lillan

Rakt in i hjärtat.....

Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.

              

Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter.

                  

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

                 

Vi frågar oss: Skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande?

               

Egentligen - hur kan vi undgå att vara det?

                

Du är ett barn av Gud.

                 

Världen är inte hjälpt av din småbarnslek.

                

Det ligger inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet skulle slippa känna sig osäkra.

                   

Vi föddes att förverkliga Guds härlighet inom oss.

                    

Den finns inte bara i några av oss:

              

Den finns i alla.

                 

Och när vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.

                

När vi gjort oss fria från vår egen rädsla.

               

Gör vår närvaro andra automatiskt fria.

Nelson Mandela

Små steg i sakta mak.....

Nu är processen igång....

Efter år av envist kämpande med att arbeta 75%, med min ryggproblematik, är nu ansökan på plats på F-kassan. Ansökan om utökad sjukersättning från idag 25%. 

Efter den stora kraschen i väggen för ett och ett halvt år sedan är vägen tillbaka till ett arbete för lång. Jag lyssnar på läkarna, tar in, förstår och vet att de har rätt. 

Det är en märklig känsla att nu själv vara där bara. 

Så definitivt.

Att vara vid det vägskälet där man läst om hur många andra varit. 

Någonstans inom mig har jag haft på känn att jag skulle hamna här förr eller senare, men då "bara" utifrån min bråkiga rygg och den kroniska smärtan som följer med den. 

Men jag hade aldrig kunnat tro att det till stor del även skulle bero på kraftiga utmattningssymtom, p g a stor arbetsbelastning, som tagit nästan all kraft ifrån mig.

Och ja, 

ja vet, 

att arbeta med svår smärta i kroppen skapar större stress i tillvaron och helt friskt kanske jag hade klarat mig bättre än jag gjorde. 

Jag känner mig lugn, tror jag.......

Titt som tätt kommer jag dock på mig med att jag inombords känner stress och oro över dels hur F-kassan nu ska agera och dels hur min framtid kommer att se ut.

När det gäller F-kassan kan jag inte själv göra något mer än att luta mig tillbaka mot alla år av journaler och både gamla och nya läkarutlåtanden.

När det gäller den ovissa framtiden är det annorlunda.

Härom kvällen fick jag en plötslig och stark panikkänsla av att jag aldrig, verkligen aldrig mer ska få undervisa på gymnasiet.
Jag som så har älskat mitt arbete och inte minst mötet med alla härliga ungdomar. 

Ganska nyligen köpte jag t o m nytt material till.........inte vet jag.

Mitt arbetsrum på skolan tömde jag precis innan sommaren då jag förstod - av läkarens utlåtande - att jag inte skulle kunna arbeta på samma arbetsplats längre.

14 år står nerpackade i kassar i vår källare och jag har ännu inte orkat titta i dem, än mindre sortera.

Min yngsta dotter E skickade mig ett underbart SMS i förrgår.
Hon skriver för och i en tidning i Göteborg och med anledning av det får hon ibland gå på olika kulturevenemang.

Denna gång var det en teaterföreställning som handlade om längtan att arbeta, 
om att stå utanför arbetslivet sett utifrån olika perspektiv. 

Som statister i pjäsen fanns ett tjugotal kvinnor som hade varit långvarigt arbetslösa.

En av dessa kvinnor höll en kort monolog där hon med egna ord berättade om när hon blev utbränd. Hur hon hade försökt komma tillbaka men hennes kropp sa ifrån, hur hennes självförtroende försvann och hur känslan av utanförskap blev en verklighet. 

E beskrev det som "jättefint och rörande".

Där är jag idag - självförtroendet gungar och utanförskapet är svårt att inte identifiera sig med.

Jag gjorde en kort arbetsprövning i september, som jag tyckte var rolig, men det gick inte bra då det blev alldeles för starka smärtpåslag i kroppen som följd,
var ska jag göra av all min kompetens undrar jag

de få saker jag försöker ge mig på och som jag mår bra av slutar ofta med att jag får lämna återbud p g a att smärtan tar över helt..... 

jag orkar inte vara social i den utsträckning jag egentligen skulle må bättre av......

har blivit rädd för att söka mig för långt utanför hemmet utan familjestöd......

min yrkesidentitet är i högsta grad i rejäl gungning, 

den förut offentliga och busiga sångerskan är numera en lite mus,

Så liten, så liten och ganska förvirrad och ensam i tillvaron.  

Men 

dock med en stor trygghet som omsluter mig 

i form av min familj 

och några nära vänner som inte ger upp i sin omsorg om mig.

TACK
för att allas Er kärlek, omsorg och uppmuntran.

Min dotter avslutade tidigare nämnda SMS till mig med orden; 

"puss och glöm inte att jag är stolt över dig!"

En tår av tacksamhet faller sakta ner för kinden......

.....jag blickar framåt och när jag blir starkare ska jag filosofera rejält över C.S.Lewis ord; 

" Du blir aldrig för gammal för att sätta upp ett nytt mål eller drömma en ny dröm".

Ha det gott alla Ni som tittar in hos mig här på tuvan 
och 
varmt Tack för alla hälsningar på olika sätt!

Inom en snar framtid kommer jag börja visa upp alla mina stickalster.......
det har blivit en hel del det sista året.

Kram

Lillan

Framåt steg för steg...

Ofrivilligt uppmanad att påbörja en process,

en långsam process som kommer bli både slitsam och upprivande

vill inte gå genom den processen

vill inte möta den

vill inte ens starta den

men vet att jag måste

för att komma vidare

Ensam är inte stark

I hamn

I ro tänker jag tankar,

tankar till bredden fulla av lugn sorgfylld tacksamhet

Det finns en stilla hamn att förtöja i 

En hamn där jag finner ro

Jag ska bara lasta om i min båt,

sedan söka 

för att finna 

nya farleder