Efter en intensiv första halva av höstterminen var de två lovdagarna innan allhelgonahelgen extra efterlängtade i år. Jag är så tacksam att jag kan arbeta igen efter förra årets uppförsbacke men får väl erkänna att det blir lite för tufft ibland.
Det har inneburit att det har varit en trött liten människa (M:s benämning på mig) som kommit hem på dagarna och inte orkat just något mer.
Därutöver, med den lilla resterande orken, har jag förkovrat mig i datakunskaper och håller på med den, för lärare, berömda PIM-utbildningen via Skolverket. Förutom nya välbehövda kunskaper lockar en laptop från arbetsgivaren som är utlovad när man tagit sig upp till en viss nivå. Pimkursen har gjort att jag inte haft tid att skriva lika frekvent på bloggen som vanligt vilket jag har saknat. Men nya kunskaper om databurken kommer väl till pass och jag tycker det är roligt att förkovra sig. Och det är bäst att passa på när Örebro kommun öppnar plånboken. Man vet inte när det händer härnäst.
Allhelgonahelgen är en av mina favoríthelger. Det är rofullt och vackert att få besöka kyrkogården och tända ljus och helgen är i total avsaknad av alla måsten som finns runt andra helger.
Själv känner jag ett stort behov av att stanna upp just runt de här dagarna. Jag måste låta minnen, tankar och saknad efter alltför många närstående få ge perspektiv till livet och nuet som finns just i samma ögonblick som jag låter mina lungor fyllas av den friska höstluften.
Det finns bara ett ord som kan sammanfatta nuet just i detta ögonblick och det är ordet ödmjukhet.
Vi brukar ibland resa bort runt den här helgen och i många år har jag sjungit i någon kyrka. Detta år valde jag att tacka nej och vi beslutade oss för att stanna hemma och bara vara. En långdragen förkylning behövde få tid att läka, en trött rygg behövde ta det lugnt och vi har bara låtit dagarna få komma oss till mötes.
I det vackra vädret har vi njutit av den friska höstluften, god matsäck och underbara vyer av olika slag.
Stilla promenader i Rynningeviken och Kilsbergen har fått mig att släppa in livslust och energi och jag känner mig påfylld av en stor dos livskvalité.
Varje liten ny glänta är som ett nytt konstverk och förmågan att bara låta naturens under skölja över mig har gett mig en ny inre ro och styrka att ta några steg till i livet.
Vi har bilat runt på småvägar och upptäckt nya inspirerande vyer i vår vackra och närliggande omgivning.
En närakoupplevelse som var ytterst trivsam. Dessa vackert svarta kor hade en helt underbar djup klang och resonans i sitt råmande. Kanske var det den kyliga och tysta lantluften som bjöd på extra fin akustik.
Att åka på okända småvägar är alltid lika roligt och spännande. Man vet aldrig riktigt vad som döljer sig bakom nästa krök. Det påminner mig om bilutflykterna när jag var barn. Som livsmedelsaffärsinnehavare räckte vare sig tid eller pengar för pappa till någon semester. Däremot var det fest när vi satte oss bilen med matsäckskorg och åkte på utflykt som nästan varje gång slutade på någons ladugårdsuppfart. Pappa skrattade och mamma skruvade på sig.
Igår tittade vi på Kjell Engmans glasutställning 2010. Vi har inte missat en enda av hans utställningar sedan vi var på hans utställning på Örebro slott för många år sedan.
Det är en fröjd att gå och njuta av hans glaskonst och samtidigt fångas av rummet, ljussättning och det multimediala som jag är så totalt såld på. Årets utställning var som vanligt helt galet fantastisk och förlagd till en gammal godsterminal.
Hela lördagkvällen satt jag som klistrad framför SVT:s temakväll Dans. Underbara föreställningar! Om du missade det kan jag verkligen rekommendera att titta på SVtplay. Public service när den är som bäst!
Vilka helt, helt underbara dagar!
Jag känner stor tacksamhet, ödmjukhet och vördnad inför alla som jag fått tänka extra på denna helg och som jag så djupt saknar.
Saknaden
vibrerar
i
varje fiber av mig,
ger mig styrka
och kraft
att tillåta livet
att bära mig
vidare....
Allt gott önskar jag Er alla där ute i cyberrymden!
