Igår skrev jag ett långt inlägg som senare på kvällen visade sig ha försvunnit helt upp i tomma intet.
Inte roligt när man äntligen kommer till skott.
Men skam den som ger sig, det blev till att skriva om allt ur minnet.......det lilla man nu har.....
Ärlighet varar längst.....
och om sanningen ska fram beror mitt långa blogguppehåll på att jag har drabbats av prestationsångest.
Jag som på dagarna undervisar om att vara kreativ, att våga, att satsa och ta fart och se hur högt vingarna bär har drabbats av handlingsförlamning.
En förlamning framkommen ur att känna att jag inte gör tillräckligt bra ifrån mig............
I huvudet har jag skrivit många inlägg men eftersom jag både tagit för lite kort och inte redigerat något i Photoshop har inte heller tankarna inte kommit ner i skrift.
Eftersom de bitvis har varit lite dystra kanske det har varit lika bra att de stannat kvar i huvudet.
Min vardag skulle kunna sammanfattas med ordet otillräcklighet.
Jag är medveten om att många med mig känner likadant och jag tror att de flesta av oss har sina egna strategier för hur man tar sig genom sin stress.
Trots att jag med åren har blivit bättre på att säga nej lär jag mig aldrig att helt sätta tydliga gränser för var min arbetstid tar slut. Den där förmågan som faktiskt innebär att man måste lägga vissa saker åt sidan. Det går inte att hinna allt.
Jag tränar för fullt på just det där sista men....
......det är svårt, mycket svårt och jag hoppas att ingen vill komma och titta på vad jag har i just den högen........
Men ibland blir det bara för mycket!
Jag har flera vänner och bekanta som t o m har tagit helt eller delvis tjänstledigt från sina arbeten för att återhämta sig och hitta tillbaka till livet. Och flera pratar om det.
Det har jag aldrig varit med om förut i den utsträckningen.
Vad händer?
Det är lite otäckt, men på samma gång sunt.
Just det där med att några faktiskt är modiga och tydligt visar att NEJ det här går inte längre.
Vad jag själv bär på av den sortens tankar vet bara jag och min Skapare.....
Själv har jag precis varit ledig en vecka i form av ett sportlov. Sportandet utgjordes av några varv i gymmet och lite Pilatesträning.
Kan väl också lägga till ett antal långa
promenader under veckan, varav en heldag i Göteborg där det bars många kassar efter en lyckad
shopping tillsammans med yngsta dottern.
Får också erkänna att mycket tid ägnades åt att
sova,
vila,
andas och bara
lata sig och det jobbet utförde jag
mycket bra!
En kväll passade jag även på att gå på bio med en kär brorsdotter.
Vi såg på George Clooney´s sista film Descendants som var oerhört bra och kan rekommenderas.
Vi, L och jag, var dock rörande överens om att vi nästa gång måste se en rolig film där vi får skratta mycket.
Inte en film där mamman, eller någon över huvudtaget, dör på slutet.
Inom familjen har vi redan färdigt filmmanus som ligger för produktion när det gäller just det ämnet......
Sportlovet var en oerhört väl investerad vecka i ren återhämtning för mig.
Efter den intensiva höstterminen var det inte direkt en höjdare att ramla sista veckan på jobbet innan jul.
Min sköra rygg fick sig en rejäl smäll och hela jullovet var en riktig djupdykning i min Värkstad. Inget som har med ledighet att göra.
När vårterminen startade hade jag en mycket hög stressnivå i kroppen. Ryggen var i kaos men jobbet var tvungen att gå före.
Några veckor in på terminen fick jag besök av
Kristallsjukan. Som omväxling till ett tidigare besök, våren -08, satt det denna gång i höger öra.
Ombyte förnöjer....
Allt detta sammantaget har gjort att jag inte haft energi över till annat än att försöka hålla huvudet över vattenytan.
Men så i förrgår kväll satte jag mig en stund vid datorn.
Inte för att skriva omdömen, rapporter, åtgärdsplaner, protokoll, jobba med lärplattform, tjänsteanteckningar, lära sig nya dataprogram, läsa mail mail mail, svara på mail mail mail, planera lektioner (om det finns tid över), utarbeta arbetsmaterial, kolla kalendarium........
nej, och inte ens Wordfeud!
Jag satte mig och lekte med bilder i Photoshop.
Åh, vad roligt det var och vad jag har längtat efter det!
När jag väl satt där insåg jag hur mycket jag längtar efter att fotografera mer, att redigera och skapa i Photoshop.
Nu känner jag mig tillfreds en stund.
Och för er som följt min blogg länge kan jag berätta att jag givetvis har en stickning på gång.
Jag försöker ta in de kloka orden som en kvinna, med många fler års livserfarenhet än lilla jag, skrev till mig;
att försöka
känna glädje och tacksamhet
över
det jag har åstadkommit
och
låta den känslan bli så mycket större
än
tankarna
på allt det jag inte har gjort.
Allt gott till Er alla!
Jag lovar att återkomma
men
inte riktigt när.....
Lillan
