Bränd

Vad hände egentligen?

En dag i slutet på maj la min kropp bara av. 

I mitt fall tydligast ryggen, men något mer hände den här gången.

Sista lektionen, en fredagseftermiddag, var en lektion i anatomi. 

Det var en fartfylld lektion med mina härliga sångelever i årskurs ett som utgjorde droppen. 

Att visa hur bäckenet ter sig i ytterlägen är inte det optimala för mig. 

Jag vet det! 

Jag vet att man kan förevisa utan att behöva demonstrera själv!

Men, är man en inbiten pedagog 

- dessutom alltför galen - 
och älskar sitt arbete, sina elever och sitt kall då är det lätt att förtränga sina begränsningar. 

En stelopererad rygg, ett försvagat och vingligt vänsterben, överrörliga leder och mängder av sjukdagar p g a för stort engagemang och diverse dykningar från trappor och stolar är väl inget att komma ihåg när man har roligt. Inte ska väl en spondylolistes och sviterna efter en stor ryggoperation för 18 år sedan behöva sätta sätta stopp för det. ........

----------------------------------------

Direkt kände jag att det inte var som vanligt den här gången.

Det var någonting som inte stämde. 

Trots sommarlov och ledighet blev jag bara sämre. 

All min vanliga kämparglöd, viljan att snabbt ta sig upp på banan igen var som bortblåst. 

Det var helt tomt inombords. 

Ett stort stort hål. 

Ett hål som bara blev större, djupare ihåligare och hotfullt.

-----------------------------------------

Gråtande gick jag återigen genom den långa korridoren till ortopeden på USÖ för att på nytt få en smärtblockad. 

Det var i mitten av juli. 

Hela min ledighet, min rekreationstid hade förvandlats till ett helvete och hur jag skulle hinna återhämta mig på de fyra veckorna som återstod framstod som en gåta. 

-  Åh, tänker några av er, en sån där lärare med långa härliga lov. 

Att vi har loven för att vi har 45 -timmarsveckor alla andra veckor på året tycks

 inte räknas. 

45 timmar som inte räcker på långa vägar och där möjligheten att få övertidsersättning inte existerar, där komptid endast kan få tas ut om inte undervisning drabbas = viss tid går aldrig att få ut. Jag tillhör faktiskt en liten grupp av lärare som vill ha vanliga 40-timmarsveckor. Då skulle jag få ut mer än tillräcklig ledighet i alla fall i form av kompbar tid och en mer jämnt fördelad arbetstid under läsåret. - 

Jag blev givetvis sjukskriven trots sommarlov och en bit in på terminen. 

Diverse åtgärder och utredningar planerades att sättas igång utifrån det min ortopedläkare, i samråd med mig, ansåg vara nödvändiga. 

I sjukintyget stod det frågetecken om jag skulle kunna var i arbete igen eller om det skulle bli fortsatt sjukskrivning. 

Frågetecknet gäller fortfarande, nu med frågan om hur mycket som kommer att vara rimligt för mig att kunna arbeta, vilka arbetsuppgifter och den allra största frågan om jag överhuvudtaget kan återgå till min gamla arbetsplats?  

Planerade åtgärder fungerade bra på flera håll och väldigt mycket mindre bra från annat håll.

Hela sommaren rullade på och Ni som följer min blogg vet att sommar = bärplockning, saft, sylt, marmeladtillverkning, bakning, resor, utflykter, planteringar mm mm. 

Ingenting blev gjort av detta i år. 

Med stor möda plockade jag av vissa bär men för första året lät jag t o m mina fina Aroniabär ramla av. 

Många av mina blomlådor stod tomma. 

Resan till Kreta genomfördes på stark vilja och på plats under ett parasoll fullproppad med morfin. 

Det fanns ingen livskraft att ens orka längta till något av det jag annars uppskattar så mycket. Att läsa var uteslutet, och är fortfarande svårt. 

Jag kunde inte och har fortfarande svårt att fokusera på en text. Tidningar jag köpte för att bläddra i lades i en hög. 

Att träffa folk i allmänhet var otänkbart, jag kände mig rädd och osäker. 

Här för jag fortfarande en kamp med mig själv.

Det enda som "rullade på" som vanligt, eller snarare sjukligt ovanligt, var förmågan att fly in i Wordfeud eller ännu hellre något dataspel där jag kan tävla mot mig själv. 

Som tur är har jag min "egenterapi" i form av stickning som gör att jag i alla fått en mängd vettiga resultat ur min oförmåga till att göra annat. Jag ska visa upp lite mer av mina alster så småningom.

En bit in i september började jag åter igen klara av att kunna fokusera på att se en hel film i sträck.

----------------------------------------

Fantastiska ljusglimtar från sommaren som höll mig uppe var besök av underbara systerdöttrar och brorsbarn, nära vänner och givetvis min helt fantastiska familj. 

Jag ska i ett senare blogginlägg återkomma till det allra mest fantastiska, att bli mormor igen den 25 juli. Men det förtjänar sitt egna utrymme och inte i samma anda som i detta inlägg.

Min M har ett tålamod som är utan gräns! 

----------------------------------------

En trötthet utan dess like greppade mig och omfamnade mig alltför hårt, men tyvärr inte med det lugna vaggandet till sömn och till ro som jag så väl behöver. 

Konstant vaken, konstant dimmig, konstant frånvarande, konstant helt fel i tillvaron, konstant i grubbel; 

vad händer och vad händer sen, vart är jag på väg? 

-----------------------------------------

Redan i det första sjukintyget kunde jag läsa, inte bara om mina ryggbesvär, utan också noteringen om att jag hade visat tydliga tecken på uppgivenhet och depression med anknytning både till rygg och jobb. Främst handlade det om ekvationen att få det hela att gå ihop. 

Jag läste det, 

och visst jag grät hos min läkare och var under många månader inte ens i närheten av att skratta  ihjäl mig någon endaste liten gång. 

Det har hänt mig förr, att jag i samband med smärthantering eller vid traumatiska familjetragedier hamnat i små eller lite djupare depressioner. 

Min M och jag brukar då skoja om det gamla talesättet; "hon har problem med nerverna". 

För mig helt relevant faktiskt eftersom vänster ben ibland är mycket försvagat just p g a nervpåverkan. 

-------------------------------------------

Men, varför kändes allt så annorlunda denna gång? 

Någon gång i slutet på augusti träffade jag en psykolog på företagshälsovården. 

Min chef hade godkänt två samtal. 

Under dessa två samtal försökte jag hålla en tydlig distans och att vara saklig i förhållandet till en kartläggning av mina arbetsuppgifter kontra min tjänstgöringsgrad och min onda rygg. 

Jag vet precis när min stolthet föll och barriären brast. 

Det var en fredag, klockan var mellan 14.00 och 14.30. 

Hos psykologen tittade jag på mina egna svar som jag fyllt i på ett frågeformulär. 

Svaren på frågor om mitt mående. 

Var det jag som hade svarat så?  

Men hur gick det här till? 

Vad är det som händer? 

Jag kände en tydlig svaghet i kroppen och jag krympte ihop som till ett litet barn. 

Att få höra ordet utmattningsdepression gjorde ont men var samtidigt en befrielse. 

Helt plötsligt började saker falla på plats och tårarna rann.

Sedan dess har jag åkt berg o dalbana.

Psykologen ville givetvis direkt följa upp dessa två samtal men ringde upp mig två dagar senare med beskedet att någon hade motsatt sig en direkt uppföljning. 

På frågan till mig, om hur jag mådde i just det ögonblicket i förhållandet till två dagar tidigare, svarade jag " inte bra alls" och så rann tårarna.

Detta var en sen måndagseftermiddag och psykologen uppmanade mig att omgående dagen därpå kontakta min vårdcentral där jag, som jag redan hade berättat för honom, har en fantastisk läkare. 

I nästa mening sa han även till mig att om jag under de närmsta timmarna skulle börja må det minsta sämre skulle jag åka akut till USÖ, " kan du lova mig det? "

Jag var givetvis tacksam att han fångat in hur det stod till med mig men var fortfarande lite oförstående.........vad var det där? Vad sa han? Hur menade han? Skulle jag kollapsa, eller......?

Efter att några veckor senare ha drabbats av en panikångestattack förstod jag precis vad det var han hade menat den där dagen.

Min läkare på vårdcentralen tog in mig akut direkt dagen därpå. Det är en klok kvinna som hjälpt mig många gånger. Hon kodade snabbt av mig, tittade mig djupt i ögonen och sa " den här gången Caroline måste det få ta tid. Nu ska du inte tänka på att kunna arbeta på länge och detta kommer att ta lång tid. - Betoning på länge och lång. - Nu får du inte ens försöka att vara duktig, det är slut med det!"

----------------------------------------

Nu började jag förstå lite, eller inte, eller.... jag var jag där nu......eller inte....eller hade varit.....eller.......var var jag? 

Mitt livsmod sjönk som en gråsten.

Jag hade gjort det! 

Jag hade gått in i den berömda, 

den hårda och obarmhärtiga, väggen. 

Obarmhärtig men ändå så barmhärtig för att den till slut gör det man själv inte mäktar med.

Att sätta stopp för ett alltför snabbt rullande ekorrhjul där för mycket ska bli presterat på alltför kort och för lite tid. 

Att vara överduktig, pretentiös, klara av allt och att räcka till för alla och där man inte ber om hjälp. Och varför be om hjälp på jobbet där alla är lika hårt belastade, vem är väl jag att vara förmer än andra och behöva avlastning? 

Innan kroppen la av minns jag att jag försökte protestera på arbetsplatsen. 

Nej jag försökte inte.

Som den "whistleblower" jag är sa jag det med besked och eftertryck och dessutom väldigt tydligt! 

" Det kan inte fortsätta så här. Om ingen blir annan så kommer i alla fall jag snart bli tvungen att sjukskriva mig." 

----------------------------------------

Det har tagit hela hösten för mig att förstå vad jag har varit och är med om. 

Förra läsåret hade jag inte en enda hel sjukdag p g. a. ryggen!  Inte en enda!!!! förrän i slutet på maj.

Jag arbetade i skyhögt tempo med en tämligen hög smärtnivå i kroppen. 

Arbetsuppgifterna tilltog och min "gummibandstjänst" tog aldrig slut. 

Timmarna på jobbet blev fler och fler och när jag kom hem fortsatte jag i timmar liggandes på rygg i soffan. 

I sista arbetsveckan innan jul ramlade jag olyckligt på jobbet. Ett litet visitkort låg på golvet i korridoren och blev lika halt som ett bananskal när jag skar kurvan i hastig fart. 

Vi hade föreställningskväll och många föräldrar blev vittne till min knasiga vurpa. 

Det knastrade till på "fel" ställe i ryggen och hela jullovet genomleds i smärtdimmor. 

Men eftersom detta är en stor del av mitt liv var jag aldrig till läkare utan ägnade mig åt sedvanlig egenvård. 

Efter 25 år kan jag rutinerna, totalt stilla läge och mängder av mediciner och så småningom övergång till försiktig aktivitet.

Däremot anmälde jag "olycka på arbetsplats" vid ev följd på det hela. 

Det hade jag dock ingen nytta av eftersom jag inte kompletterade med något läkarintyget. 

Och jag hade varken tid eller ro att lägga ner möda på att fixa det. 

Det tog för mycket tid i anspråk. 

Kontentan var att jag jobbade på med en, om möjligt, ännu högre smärtnivå i kroppen. 

----------------------------------------

Vid nyår beslutade jag mig dock för ett nytt koncept att åtminstone jobba inom ramen för min arbetstid och enligt avtal. 

Började bli sträng mot omgivningen genom att hålla stenhårt på mina ramtider och min förtroendetid. Från att varit mycket resonabel och välvilligt inställd gällande tider för extra möten blev, jag till omgivningens stora förvåning, helt plötslig stentuff. 

Min sjukersättning på 25%, som ger betydligt mindre i plånboken, skulle vara min och bara min bestämde jag. 

Och mitt schema skulle gälla till punkt och pricka! 

Det jag inte hann med det la jag i en hög till höger på mitt skrivbord. Även sådant som jag aldrig tidigare kunnat drömt om att lägga undan. 

Jag hade hört att flera gjorde så i arbetslaget, då kunde väl jag också tillåta mig det? 
Denna hög började snabbt växa men jag försökte tufft ignorera den. 

------------------------------------------

I slutet på januari vaknade jag en dag med en hemsk yrsel och tvingades vara hemma upp till en vecka i första varvet. Kunde inte röra mig, befann mig konstant som på en karusell. 

Till slut uppsökte jag vårdcentralen där man trodde på en förmodad släng av den s k kristallsjukan men med mycket vagt utslag för om det verkligen kunde vara det. 

Yrseln gav sig inte men jag jobbade ändå när jag kunde vara i upprätt läge. 

Den har ännu inte helt försvunnit. I vidareutredning har det visat sig att det inte alls handlade om kristallsjukan. Det var stressen. 

Vid ett tillfälle under en konsert med en världsgitarrist i Örebro, detta var i slutet på januari, kände jag hur yrseln gick över till ett känslobortfall i hela vänstra ansiktshalvan. 

Konserten var helt fantastisk, folk applåderade galet.

Där mitt i euforin satt jag yr och rädd och hade plötsligt ingen känsel i vänstra ansiktshalvan. Jag drog på mungiporna och grimaserade för mig själv i mörkret. Nöp i kinden och det började kännas mer och mer obehagligt men samtidigt så urbota fånigt. 

Till slut viskade jag till M att jag vill ge honom ett leende för att han skulle se om jag såg sned ut.  "Inte mer än vanligt". ;)

Tack M för att Du, som pappa alltid sa, tar hand om mig! 

Det var oerhört olustigt och så här i efterhand vet jag ju att det är ett tydligt tecken på stress. 

Känseln var borta under några timmar för att sedan sakta komma tillbaka. 
Symtomen har tack och lov inte kommit tillbaka mer än i form av små " sockerdricksbubblande" ryckningar i hyn under vänstra ögat. 

-----------------------------------------

Min hög med med undanlagda arbetsuppgifter växte till sig och fram i april började det bli mer och ohållbart.
Det var bara att ge sig på den. 

Ont, ont, ont, och yr, yr, yr.

Att stanna hemma var otänkbart då inga vikarier tillsattes. 

Arbetstimmarna tilltog igen och det i ett ganska snabbt tempo. 

Ingenting av det jag gjorde kändes som att jag kunde göra med den kvaliteten som jag vill göra ett arbete. 

Känslan av att inte känna sig nöjd blev alltför påträngande och när jag till det t o m fick påbackningar krympte jag sakta men säkert ihop.

Otillräcklighet, minnesluckor, oförmåga att göra ett bra lärarjobb var det enda som snurrade i mitt blonda huvud. 

Otillräcklighet, minnesluckor, oförmåga att göra ett bra lärarjobb...... i mitt blonda huvud..........

Ja, jag är en dum blondin, men endast vid högtidliga tillfällen! 

I slutet på april började det tjuta i mitt huvud. Först trodde jag det var något i omgivningen men snabbt insåg jag att det var i mitt eget huvud som ett trestruket bess placerat sig och envist vägrade flytta ut. Som omväxling bytte/byter tonen ner sig till trestrukna f vilket ändå kan upplevas som en glad liten variation. 

Tinnitusen finns kvar men har, från att ha varit ytterst besvärande, nu lugnat ner sig när jag själv håller mig lugn. 

Det går äntligen att både lyssna och njuta av musik igen.

Jag jobbade, jobbade, jobbade, jobbade, jobbade, jobbade, jobbade och ..................

......sen tog det bara tvärstopp.

I backspegeln kan jag se att jag under de sista arbetsveckorna omedvetet ägnade mig åt att förbereda mig på att inte komma tillbaka till arbetet. I alla fall inte under väldigt lång tid framåt.

Jag slutförde en mängd av uppgifter även om jag vet att väldigt lite blev på det sätt jag från hjärtat hade önskat. 

Att jag förberedde min egen " bortgång" förefaller ju helt galet men det måste ha varit något inom mig som förstod vad som var på gång

Nu befinner jag mig så pass på andra sidan att jag börjar kunna blicka tillbaka och få perspektiv på vad som har hänt. Men jag befinner mig långt ifrån att vara på helt fast mark ännu.....

Om det tänker jag berätta mer om i kommande inlägg.

Förlåt mig för min uppriktighet och för att jag lägger ut detta på min blogg men jag kan inte fortsätta att blogga igen utan att förklara min långa tystnad! 

Om du inte tycker om det, sluta då att följa min blogg och återkom senare.

Tack till Dig som kan se detta som en del av min bearbetning för att komma vidare.

Den största av kramar till Dig som kan identifiera dig och känner igen dig!

Var rädd om Dig! 

Det finns bara en som Du!

Du är unik!

Och kom ihåg att på en arbetsplats är du alltid utbytbar 

men 

aldrig någonsin i Din familj och för Dina närmaste! 

Utan dem vore jag inget! 

Livstecken

Jag är

Och jag Lever

Solstrålar når fram igen

Att ta sig fram långsamt

har sina poänger

På väg...

Lätt att känna sig en aning      

                                       

...jag tar mig framåt 

med 

försiktiga och väldigt...

...ibland 

lite ensamt 

på en enslig och öde ö i livet...

men 

alltid omgiven av en stor, stor...

och 

kärlek 

från alla dem som jag älskar allra mest

 och 

det ger...

Var rädd om Dig!

Kram

Lillan

Livstecken

Sökande.....

i 
kropp 
och 
i 
själ.

                                               Kram / Lillan

Ärlighet varar längst

Igår skrev jag ett långt inlägg som senare på kvällen visade sig ha försvunnit helt upp i tomma intet. 

Inte roligt när man äntligen kommer till skott.

Men skam den som ger sig, det blev till att skriva om allt ur minnet.......det lilla man nu har.....

       

Ärlighet varar längst.....

och om sanningen ska fram beror mitt långa blogguppehåll på att jag har drabbats av prestationsångest.

Jag som på dagarna undervisar om att vara kreativ, att våga,  att satsa och ta fart och se hur högt vingarna bär har drabbats av handlingsförlamning. 

En förlamning framkommen ur att känna att jag inte gör tillräckligt bra ifrån mig............

I huvudet har jag skrivit många inlägg men eftersom jag både tagit för lite kort och inte redigerat något i Photoshop har inte heller tankarna inte kommit ner i skrift.

Eftersom de bitvis har varit lite dystra kanske det har varit lika bra att de stannat kvar i huvudet.

Min vardag skulle kunna sammanfattas med ordet otillräcklighet. 

Jag är medveten om att många med mig känner likadant och jag tror att de flesta av oss har sina egna strategier för hur man tar sig genom sin stress. 

Trots att jag med åren har blivit bättre på att säga nej lär jag mig aldrig att helt sätta tydliga gränser för var min arbetstid tar slut. Den där förmågan som faktiskt innebär att man måste lägga vissa saker åt sidan. Det går inte att hinna allt.

Jag tränar för fullt på just det där sista men....

......det är svårt, mycket svårt och jag hoppas att ingen vill komma och titta på vad jag har i just den högen........

Men ibland blir det bara för mycket!

Jag har flera vänner och bekanta som t o m har tagit helt eller delvis tjänstledigt från sina arbeten för att återhämta sig och hitta tillbaka till livet. Och flera pratar om det.

Det har jag aldrig varit med om förut  i den utsträckningen.

Vad händer?

Det är lite otäckt, men på samma gång sunt. 

Just det där med att några faktiskt är modiga och tydligt visar att NEJ det här går inte längre.

Vad jag själv bär på av den sortens tankar vet bara jag och min Skapare.....

Själv har jag precis varit ledig en vecka i form av ett sportlov. Sportandet utgjordes av några varv i gymmet och lite Pilatesträning.
Kan väl också lägga till ett antal långa promenader under veckan, varav en heldag i Göteborg där det bars många kassar efter en lyckad shopping tillsammans med yngsta dottern.

Får också erkänna att mycket tid ägnades åt att sova, vila, andas och bara lata sig och det jobbet utförde jag mycket bra!

En kväll passade jag även på att gå på bio med en kär brorsdotter.
Vi såg på George Clooney´s sista film  Descendants som var oerhört bra och kan rekommenderas.

Vi, L och jag, var dock rörande överens om att vi nästa gång måste se en rolig film där vi får skratta mycket.
Inte en film där mamman, eller någon över huvudtaget, dör på slutet.
Inom familjen har vi redan färdigt filmmanus som ligger för produktion när det gäller just det ämnet......

Sportlovet var en oerhört väl investerad vecka i ren återhämtning för mig.

Efter den intensiva höstterminen var det inte direkt en höjdare att ramla sista veckan på jobbet innan jul.

Min sköra rygg fick sig en rejäl smäll och hela jullovet var en riktig djupdykning i min Värkstad. Inget som har med ledighet att göra.

När vårterminen startade hade jag en mycket hög stressnivå i kroppen. Ryggen var i kaos men jobbet var tvungen att gå före.

Några veckor in på terminen fick jag besök av Kristallsjukan. Som omväxling till ett tidigare besök, våren -08, satt det denna gång i höger öra.

Ombyte förnöjer.... 

Allt detta sammantaget har gjort att jag inte haft energi över till annat än att försöka hålla huvudet över vattenytan.

Men så i förrgår kväll satte jag mig en stund vid datorn.

Inte för att skriva omdömen, rapporter, åtgärdsplaner, protokoll, jobba med lärplattform, tjänsteanteckningar, lära sig nya dataprogram, läsa mail mail mail, svara på mail mail mail, planera lektioner (om det finns tid över), utarbeta arbetsmaterial, kolla kalendarium........

nej, och inte ens Wordfeud!

Jag satte mig och lekte med bilder i Photoshop.

Åh,  vad roligt det var och vad jag har längtat efter det!

När jag väl satt där insåg jag hur mycket jag längtar efter att fotografera mer, att redigera och skapa i Photoshop.

Nu känner jag mig tillfreds en stund.

Och för er som följt min blogg länge kan jag berätta att jag givetvis har en stickning på gång.

Jag försöker ta in de kloka orden som en kvinna, med många fler års livserfarenhet än lilla jag, skrev till mig;

att försöka 

känna glädje och tacksamhet 

över 

det jag har åstadkommit

och 

låta den känslan bli så mycket större

än 

tankarna 

på allt det jag inte har gjort.

Allt gott till Er alla!

Jag lovar att återkomma
men
inte riktigt när.....

Lillan

En vanlig torsdagskväll i november

Vad sysslar jag med egentligen?
Ja, nog måste ni undra, eller kanske någon i alla fall.
Det blir långt mellan inläggen denna höst.

Idag, när jag på min anslagstavla på jobbet prickade av att onsdagskonferens i v 45 avklarad, sa min närmsta kollega; Hur snabbt har denna höst gått egentligen? Har verkligen alla de där veckorna gått?

Det har varit och är en mycket intensiv termin. Det är väl kanske det priset man får betala när man är ambitiös och vill prestera, om än inte alltid i högsta topp, ändock utifrån det allra bästa man förmår.

I sin ambition är det lätt att gå på många nitar, slå huvudet i golvet, slita sitt hår, bli ömsom besviken ömsom euforiskt lycklig för att i nästa stund stå med nästippen millimetrar från den berömda väggen.

Att vara lärare är ett kall, inget man satsar på för att göra större karriär, bli rik och bli berömd.

Nej men man lever på och för de ögonblick, som ibland snabbt svischar förbi näthinnan, när man blir fullkomligt överväldigad av att se hur ungdomarna växer i självförtroende, styrka och personlighet.
Ett växande som frigör kreativitet, kunskap och ett hopp om en ljus framtid.

De ögonblicken glimrar som de vackraste diamanter i den annars ibland ganska tunga vardagen med kursmål, betygskriterier, åtgärdsplaner, mentorssamtal, omdömen, konflikter,  datoruppdateringar i parti och minut, lärplattformer, googlekalender, mailadresser som inte fungerar, tid som aldrig räcker till, tid som aldrig ges eller i alla fall avsetts för lite av och......... mm mm.
För att inte tala om den berömda förtroendetiden som närmast kan liknas vid ett långt gummiband som det kan dras i hur långt som helst.

Men idag har det varit en diamantdag på jobbet! Då älskar jag mitt jobb.

I morgon är det Kulturnatten här i Örebro. Hela stan sjuder av olika estetiska uttryck från tidig till sen kväll.
Människor över många generationer bjuder på sig själva och sätter en helt fantastisk livsbejakande anda på vår vackra stad. En anda som får onsdagens Efterlyst på TV 3 att framstå som att det handlade om en helt annan kontinent.
Jag kommer stolt att stå på Örebro Konserthus med mina elever från Risbergska Skolan som representanter för det positiva här i livet.

Mitt eget sätt att annars bidra till stadens kulturliv, förutom att tjänstgöra som sånglärare, är att upplåta min sopranröst till Örebro Kammarkör som denna höst verkligen har ett digert program. Ett stort projekt ligger redan bakom, med G F Händels Dixit Dominus i början av oktober tillsammans med Rebaroque från Stockholm. Rena rama röstakrobatiken emellanåt och vilka fantastiska musiker!

Just nu är det Juloratoriet av J S Bach tillsammans med Svenska Kammarorkestern. Det övas för fullt. Mäktiga koraler och svängiga körsatster som kräver god kondition och stor uppmärksamhet men ack så "förödande" roligt. Du kan läsa om konserterna här och här.
Samtidigt som mina estettvåor har sin stora produktionsvecka på skolan, v 50 och 51, passar jag på att hålla högt tempo även på kvällarna genom repetitioner och konserter.

Om det är lyckat?! Smällar man få ta.
Stackars M som får ta hand om tomglaset, som han brukar kalla mig.......

Inte nog med det. Vi, Örebro Kammarkör, kommer även ha vår årliga julkonsert i Nikolaikyrkan.
Med hjälp att ett osynligt skohorn har vi lyckats klämma in vår sedvanlig julkonsert mellan allt arbete på konserthuset. Denna enda julkonsert lär snabbt bli slutsåld då vi annars brukar fylla kyrkan både två och tre gånger.

Räcker det med det? Nej då. Ett antal av oss kommer dessutom finnas med i kören på O Helga Natt på stortorget den 4 december vars ihopklippta resultat kan ses på julafton i TV 4 kl 20.00.

Puh!

Kan avslöja att julköttbullarna är redan tillagade och ligger i frysen. Min äldsta dotter och jag hade en mysdag förra veckan när vi rullade köttfärs och pratade om livet.
Från att ha varit en dyster sångtant med för mycket trassel på jobbet som ville ge upp allt fick min goa dotter mig att fatta nytt mod.  Efter några kilo köttbullar senare kändes det lite bättre.

I Allhelgonahelgen var det sång med Nikolai Vokalensemble med bl a Mozarts Requiem på repertoaren.

Hur mår jag då mitt i alla dessa produktioner?

Jovars......har precis gjort ett intensivt besök i värkstan. Horisontalläge och tunga mediciner men idag var det på med hårt åtsnörd korsett jag åkte iväg till jobbet och tänk vilken tur det var.

Det var ju en diamantdag idag!

Nu stundar en kulturhelg på annan ort med min käresta. Och inom en snar framtid en liten tripp till goda vänner i södra England. Några shoppingdagar ska det njutas av i London och The Phantom of the Opera!

Vilken tur att köttbullarna är färdiga. Efter denna höst kanske det blir det enda på julbordet i år........

Måndagstankar

Efter en otrolig rivstart i och med denna höstterminen, på många olika plan, håller jag sakta på att försöka landa i någon form rutiner.

Det oförutsedda händer, det förutsedda uteblir
eller ändrar helt form och fason utifrån det som från början var planerat......

.....är min sammanfattning på de sista två månaderna.
En av de bästa läsårsstarter på många år har också visat sig kunna bli en av de mest intensivaste.

Och som en liten extra finess i tillvaron har något hänt med vårt nätverk hemma. Det har i sin tur förtagit lusten av att sätta sig här och skriva några rader då det vissa dagar har varit så tålamodsprövande att jag gett upp. Och alla vi som bloggar vet också att blogger inte alltid är en helt samarbetsvillig vän.

Det är i och för sig en nyttig påminnelse att få erfara hur sårbart detta verktyg, "datan",  faktiskt kan vara.

Det var nära jag gav upp i dag också, men.....




Ärligthet varar längst, sägs det, och jag ska också erkänna att den elaka Wordfeud-bacillen har smittat även mig, och har blivit ett tidsläckage på koppla-av-kontot. Har på kort tid lärt mig ordböjningar som jag inte trodde var möjliga.

Som så många andra gläds jag åt årets Nobelpristagare i litteratur och låter ett av hans citat sammanfatta tillvaron som den känns just nu.

Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.

Tomas Tranströmer 

Allt gott till Er alla!