Livet har lärt mig att tiden går, vare sig man vill eller inte, dessutom oftast mycket snabbare än man har tänkt sig, och att själv få tiden att gå är verkligen inget jag har reflekterat över denna höst. Jag har helt enkelt inte hunnit! Annat har tagit min energi, ork och tid.
På något vis har jag kanske genom åren fått en viss en viss rutin på att aldrig ta någonting för givet. Det enda man är garanterad är minnena och nuet. Minnen kan vara både bleka, starka, roliga, sorgliga, livfulla, stillsamma, livbejakande, ångestfyllda……..
Det gäller att sortera in sina minnen i rätt låda och att kunna ta fram dem och titta på dem vid behov och därefter sortera tillbaks dem där de hör hemma.
Men att bara leva på sina minnen driver inte livet framåt. Därför är det viktigt att leva i nuet. Fånga dagen, Carpe Diem, som det så vackert heter. I stunder av oro, smärta, ensamhet, besvikenhet, separation eller vad det än må vara kan dock de vackra orden vara som ett hårt slag i ansiktet.
Att fånga dagen kanske i stunden innebär att få ge upp, att skrika, att gråta, att våga förstå, att bejaka, att säga nej.
Eftersom morgondagen inte är utlovad för någon av oss tror i alla fall jag att man förbereder sig bäst för den genom att se verkligheten som den är och att acceptera den. De gånger jag vågar - jag upprepar vågar - landa i acceptans, och det är verkligen bland det svåraste jag har förmåga till, har jag funnit ett lugn.
I acceptansen får jag den ro jag behöver för att kunna slappna av och låta både min kropp och själ återhämta sig och få den kraft som behövs för att kunna gå vidare.
För Er som vill gå djupare i dessa tankar kan jag rekommendera en bok av Anna Kåver;
Att leva ett liv - inte vinna ett krig.
Det är så jag försöker att göra, att leva mitt liv trots att kroppen ibland skriker av smärta och jag själv bara vill skrika allt jag orkar att jag hatar, hatar, hatar smärtan........
2 kommentarer:
Hej! Så många kloka ord du skriver. Håller med om att leva i nuet och acceptera det som man inte kan påverka. Förstår att det måste vara fruktansvärt att göra det med smärtan. Jag vet inte hur det skulle vara men förstår att det är oerhört svårt.
Kram annika
klart så, behöver egentligen inte säga så mycket mer...
undrar bara om människor kan komma till den insikten utan att gå igenom någonting riktigt tufft.
att leva med smärta som din vet jag ingenting om och jag kommer aldrig fullt ut förstå någon annan än min egen smärta och just nu vet jag faktiskt inte hur den känns.
mitt liv är fantastiskt bra. ibland så bra att jag undrar om jag verkligen är värd det. det är ju bara den där lilla detaljen om de som inte kan vara fysiskt närvarande och dela allt vad livet har att erbjuda. jag kan finna styrka i att livet är vackert, oavsett om det är ett blomstrande hav av krokus, rödbetsfärgade bröd eller någons leende och att det och mycket mer går att dela med andra.
jag hoppas att du fortsätter dela med dig, av både glädjestunder och och mörkare stunder och på så sätt även i fortsättningen kan finna styrka att uppskatta eller acceptera det varje dag har att erbjuda.
tycker så oändligt mycket om dig och hela din familj.
kram i
Skicka en kommentar