Bränsle

Tankar formas till poesi

Poesi tonsätts
Sånger sjungs

Och det bär

Tacksamhet vibrerar 

och 

varm inre lycka 

ger välljudande resonans 

åt ett självförtroende 

som länge
varit borttappat.

Favorit i repris - talangfull trio

Det var en helt fantastiskt vacker och gnistrande vinterdag.

Kallt, soligt och massor med snö.

Jag befann mig några veckor vid Loka Brunn på en smärthanteringskurs vintern 2006.

Efter en föreläsning om sorg och krishantering behövde jag vara helt för mig själv
 och jag sökte mig ut i skogen. 

Jag pulsade ut i skogen på den stig jag visste fanns under den, långt över, metertjocka snön 
och tog mig avsiktligt långt bort ifrån området,

så långt som jag kände att mitt dåliga lokalsinne fortfarande kunde ge mig tydliga signaler om att kunna hitta tillbaks igen.

Där ställde jag mig och tittade ut över sjön.

Tårarna rann av både sorg och vrede och jag kände att jag ville skrika. 

Istället för att skrika började jag att kula. 

Jag kulade från från djupet av min själ.

Högt, starkt och oförsiktigt. 

Alla mina känslor, all frustration, all vrede ur mitt inre for iväg med rösten 

och bar iväg långt över sjön och ekade långt bort i skogen på andra sidan. 

Jag stod där länge,

tid och rum bara försvann,

och jag uppfattade inte heller att det var någon som hade börjat svara mig. 

Först trodde jag att jag inbillade mig men nej.....

Vid varje djup och längre inandning jag gjorde kunde jag höra hur en fågel, på andra sidan sjön,

svarade mig.  

Jag började mer medvetet att skicka iväg mina toner och därefter invänta svar. 

Det var inget vanligt fågelkvitter, 

det lät t o m ytterst märkligt, 

men jag började sakta känna och förstå att någon hörde mig,

och någon ville kommunicera mer med mig. 

Någon hade något att förmedla till mig.

 Successivt började jag medvetet skicka iväg min röst och jag så lyssnade intensivt efter svaret. 

Jag började även att härma själva ljudet som fågeln skickade tillbaka till mig. 

Det var uppskattat och svaren blev både tydligare och längre. 

Vi pratade en god stund med varandra,
 och vad det samtalet innehöll vet bara jag och fågeln på andra sidan sjön....... 

Jag var i den stunden så fullkomligt ett med naturen.

All sorg och frustration rann sakta ur mig och jag kände hur lekfullhet började ta över. 

Det var så roligt och samtidigt så komiskt. 

Där stod lilla jag ensam i skogen och kommunicerade med en fågel på andra sidan sjön.

Och som om inte det räckte...

svaren närmade sig...

Plötsligt kom en hackspett flygande och landade i tallen alldeles precis bredvid mig. 

Den satt bara några meter ovanför mig. 

Om det var samma fågel som jag redan pratat med en god stund var jag inte säker på, 

men svaren från andra sidan sjön hade just slutat och hackspetten ovanför mig pratade ivrigt på 
och jag svarade. 

Jag tittade på hackspetten, som var så nära mig.

Den var så vacker och jag förundrades över de fina färgerna den hade 
och hur roliga ljud den frambringade. 

Plötsligt poppade knäppisen inom mig upp.......

jag tittade mig omkring, 

bara för att säkerställa mig om att det inte stod någon och tittade på mig,
för nu skulle det busas.

Om någon hade sett mig i under den kommande stunden så hade jag säkert blivit inspärrad.

Jag började härma de roliga lätena som hackspetten förmedlade. 

Fågeln hackade på lite grann, på hackspettars vis,
men mest ägnade sig den åt att både svara mig och ge mig nya ljudkombinationer att försöka härma. 

Och mitt i vår duett,  från ingenstans, kom ytterligare en hackspett flygande. 

Den satte sig i tallen till vänster om den förra och, även den, bara några meter ovanför mig. 

Allt var som i en dröm. 

Den nya hackspetten som kom flygande tyckte nog att något fattades i vår duettsång och den började febrilt att knacka på trädstammen i en svängig rytm. 

Vi fick ett rytmiskt percussionkomp och vår duettsång hade utökats till en talangfull trio.

Det är näst intill helt ofattbart och svårt att beskriva, denna fantastiska upplevelse.

 Jag ensam i skogen musicerande tillsammans med två hackspettar. 

Känslan och värmen som sköljde över mig går aldrig att återge med ord. 

Tårarna började åter rinna utför kinderna igen,

men saltet i dem smakade inte lika sorgligt som de gjort tidigare.

Tårarna smakade tacksamhet över livet och alla outgrundliga möjligheter att uppleva lycka och glädje precis i stunden. 

Oftast i det lilla enkla - det som annars bara tas helt för givet.

- - - - - - - - - -

Om du klickar HÄR kan lyssna på äkta kulning.

Balsam för kropp och själ.

Många varma vinterkramar från Lillan

En vanlig torsdagskväll i november

Vad sysslar jag med egentligen?
Ja, nog måste ni undra, eller kanske någon i alla fall.
Det blir långt mellan inläggen denna höst.

Idag, när jag på min anslagstavla på jobbet prickade av att onsdagskonferens i v 45 avklarad, sa min närmsta kollega; Hur snabbt har denna höst gått egentligen? Har verkligen alla de där veckorna gått?

Det har varit och är en mycket intensiv termin. Det är väl kanske det priset man får betala när man är ambitiös och vill prestera, om än inte alltid i högsta topp, ändock utifrån det allra bästa man förmår.

I sin ambition är det lätt att gå på många nitar, slå huvudet i golvet, slita sitt hår, bli ömsom besviken ömsom euforiskt lycklig för att i nästa stund stå med nästippen millimetrar från den berömda väggen.

Att vara lärare är ett kall, inget man satsar på för att göra större karriär, bli rik och bli berömd.

Nej men man lever på och för de ögonblick, som ibland snabbt svischar förbi näthinnan, när man blir fullkomligt överväldigad av att se hur ungdomarna växer i självförtroende, styrka och personlighet.
Ett växande som frigör kreativitet, kunskap och ett hopp om en ljus framtid.

De ögonblicken glimrar som de vackraste diamanter i den annars ibland ganska tunga vardagen med kursmål, betygskriterier, åtgärdsplaner, mentorssamtal, omdömen, konflikter,  datoruppdateringar i parti och minut, lärplattformer, googlekalender, mailadresser som inte fungerar, tid som aldrig räcker till, tid som aldrig ges eller i alla fall avsetts för lite av och......... mm mm.
För att inte tala om den berömda förtroendetiden som närmast kan liknas vid ett långt gummiband som det kan dras i hur långt som helst.

Men idag har det varit en diamantdag på jobbet! Då älskar jag mitt jobb.

I morgon är det Kulturnatten här i Örebro. Hela stan sjuder av olika estetiska uttryck från tidig till sen kväll.
Människor över många generationer bjuder på sig själva och sätter en helt fantastisk livsbejakande anda på vår vackra stad. En anda som får onsdagens Efterlyst på TV 3 att framstå som att det handlade om en helt annan kontinent.
Jag kommer stolt att stå på Örebro Konserthus med mina elever från Risbergska Skolan som representanter för det positiva här i livet.

Mitt eget sätt att annars bidra till stadens kulturliv, förutom att tjänstgöra som sånglärare, är att upplåta min sopranröst till Örebro Kammarkör som denna höst verkligen har ett digert program. Ett stort projekt ligger redan bakom, med G F Händels Dixit Dominus i början av oktober tillsammans med Rebaroque från Stockholm. Rena rama röstakrobatiken emellanåt och vilka fantastiska musiker!

Just nu är det Juloratoriet av J S Bach tillsammans med Svenska Kammarorkestern. Det övas för fullt. Mäktiga koraler och svängiga körsatster som kräver god kondition och stor uppmärksamhet men ack så "förödande" roligt. Du kan läsa om konserterna här och här.
Samtidigt som mina estettvåor har sin stora produktionsvecka på skolan, v 50 och 51, passar jag på att hålla högt tempo även på kvällarna genom repetitioner och konserter.

Om det är lyckat?! Smällar man få ta.
Stackars M som får ta hand om tomglaset, som han brukar kalla mig.......

Inte nog med det. Vi, Örebro Kammarkör, kommer även ha vår årliga julkonsert i Nikolaikyrkan.
Med hjälp att ett osynligt skohorn har vi lyckats klämma in vår sedvanlig julkonsert mellan allt arbete på konserthuset. Denna enda julkonsert lär snabbt bli slutsåld då vi annars brukar fylla kyrkan både två och tre gånger.

Räcker det med det? Nej då. Ett antal av oss kommer dessutom finnas med i kören på O Helga Natt på stortorget den 4 december vars ihopklippta resultat kan ses på julafton i TV 4 kl 20.00.

Puh!

Kan avslöja att julköttbullarna är redan tillagade och ligger i frysen. Min äldsta dotter och jag hade en mysdag förra veckan när vi rullade köttfärs och pratade om livet.
Från att ha varit en dyster sångtant med för mycket trassel på jobbet som ville ge upp allt fick min goa dotter mig att fatta nytt mod.  Efter några kilo köttbullar senare kändes det lite bättre.

I Allhelgonahelgen var det sång med Nikolai Vokalensemble med bl a Mozarts Requiem på repertoaren.

Hur mår jag då mitt i alla dessa produktioner?

Jovars......har precis gjort ett intensivt besök i värkstan. Horisontalläge och tunga mediciner men idag var det på med hårt åtsnörd korsett jag åkte iväg till jobbet och tänk vilken tur det var.

Det var ju en diamantdag idag!

Nu stundar en kulturhelg på annan ort med min käresta. Och inom en snar framtid en liten tripp till goda vänner i södra England. Några shoppingdagar ska det njutas av i London och The Phantom of the Opera!

Vilken tur att köttbullarna är färdiga. Efter denna höst kanske det blir det enda på julbordet i år........

Återkommande rutiner

Efter en helt underbar och avkopplande sommar börjar jag så småningom hitta ett förhållningssätt till att arbeta igen. Jag har flera fina bilder som förstärker vackra minnen från sommaren som jag lovar att summera, tillsammans med lite tankar och ett och annat recept. Jag har inte glömt bort den franska chokladkakan från tidigare inlägg, för den som väntar på det.

Som vanligt börjar jag läsåret med känslan av att det är nu,
det är just denna terminsstart som det kommer uppdagas att jag egentligen inte kan någonting.

Som tur är man i gott sällskap av fler med samma tokiga känsla.

Då känns det extra bra att, just idag, ha jag packat resväskan för att åka på kurs i 2 intensiva dagar.
Jag ska förkovra mig inom sångteknikens underbara värld. Det känns bra att själv få vara elev innan man ska börja undervisa igen.

Bävan över att lyckas med att fördela arbetet klokt under veckans dagar och timmar finns alltid där.........

Nästa vecka kommer eleverna och då vet jag att jag kommer få massor av ny energi.
Då är det dags igen att börja väcka nyfikenhet
och är det nåt jag gillar,
så är det det.

ha det gott

I huvudet på sångtanten

Nu är det jul igen!

Nej naturligtvis inte, hemsk tanke i dessa ljuva vårtider, men i en av mina rabatter på södersidan blommar f d julhyacinter. Jag satsar på återvinning!

Två mycket intensiva men helt underbara veckor ligger nu bakom mig. Först min egen körvecka som du tidigare läst om och så föreställningsvecka med mina Musikteaterelever i både årskurs 1 och 3.
Jag är så lycklig över att kunna vara tillbaks på jobbet igen och är oerhört tacksam över att jag orkat allt jag föresatt mig. Visst har det kostat på men får det vara värt. Mellan jobben har jag utökat promenerandet och de övriga bilderna mellan dagens tankar idag är från en långpromenad i oset tillsammans med min käresta.

Det är en gåva att få arbeta med ungdomar och få vara en del av deras kreativa vardag under deras tid på gymnasiet.
Jag kan aldrig bli mätt på upplevelsen att få vara med och locka fram det som de har inom sig. Som sånglärare kommer man dessutom många gånger så nära ungdomarna också, långt in på livet.

Att arbeta med sång och röst innebär att arbeta med det absolut mest personliga en människa har. Det bygger på att arbeta upp ett förtroende där eleven/eleverna mer och mer vågar släppa taget om sin prestige, för att sedan våga slänga sig ut i tomma intet och låta det som finns inombords blomma ut.
Jag brukar på bus säga att jag har betalt för att luras hela dagarna, att lura fram det de inte trodde, visste eller vågade visa att de faktiskt kan om de just bara släpper taget.

Inte dumt alls!

Visserligen har väl aldrig en lärarlön varit direkt ”fet” och det gjorde inget om den kom lite oftare. Min rektor brukar dessutom "hota" med löneavdrag för att vi, jag och mina kollegor, har för roligt på jobbet. Då gäller det att hålla masken och se svår ut och inte visa hur kul man egentligen har.

I undervisningssituationen, oavsett ämne eller kurs, älskar jag att trigga och skapa nyfikenhet som underlag för att väcka både vilja och mod att våga gå vidare i kunskapssökandet.

Det är riktiga ”Hallelujamoment” när man känner att man lyckas. Allt ifrån att få till det i en sång till att få en elev att förstå hur man formulerar ett syfte och en problemformulering till sitt stora projektarbete.

Som pedagog måste man själv vara nyfiken! Inte bara utgå från sin egen kunskap.
Nyfiken på det som eleven/eleverna redan kan, vill kunna, utveckla och lära sig. Möta eleven där den befinner sig. Men viktigt är också att själv vara nyfiken och orädd för att testa det okända och tänja på sina egna gränser, att våga gå utanför sina egna ramar och visa sin egen okunnighet, sin sårbarhet och skörhet. Att ge av sig själv och att ständigt vara beredd på att kasta sig utför, ibland branta, kunskapsstup.
Det är först då man trovärdigt och med, någorlunda, fast hand kan ledsaga, bli tuff, visa sin auktoritet, coacha och puffa framåt. Ibland behövs tuffa puffar, ibland räcker det med varsamma,  långsamma och försiktiga puffar

Vilket fantastiskt jobb jag har! Trots att lönen kommer för sällan.......

Ett av mina absoluta favoritcitat och som i många år varit  som en ledstjärna för mig är dessa ord, skrivna av den danske filosofen Sören Kirkegaard;

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.

Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

Ser du hur skönt jag sitter och njuter på bänken?
Om inte så har jag dragit vidare mot nya möten........

Produktionsarbete på många håll

Här kommer ett liten kort hälsning.
Det var ett tag sedan jag åstadkom något här.
Befinner mig just nu i två olika produktioner med elever på min skola och ägnar därutöver kvällarna åt eget produktionsarbete som soprankorist i Örebro Kammarkör.
Njuter i fulla drag att sjunga Mozarts C-mollmässa tillsammans med Svenska Kammarorkestern, Örebros stolthet och en orkester med världsrenommé. Till det fantastiska solister.
I morgon kväll är det konsert!
Sedan återkommer jag full av ny energi och livsglädje som jag just nu bara låter mig fyllas av!



Lev väl och ta vara på det lilla och det nära i tillvaron!

kram från Lillan

Julkulning

Förra tisdagen inledde jag en julkonsert, i underbart vackra Sköllersta kyrka, med en i stunden skapad kulning. En improvisation starkt präglad av höstens frustration över min onda rygg men med ett skimmer av befrielse över att kunna få uttrycka sig och kommunicera med sin sång igen.

Det kändes helt fantastiskt och känslor från djupet av mitt inre släpptes ut i frihet.

För mig är kulning ett handfast redskap och en symbol för; styrka, kreativitet och frihet!

Kulningen ledde in i fortsatt á capellasång av folkmelodin till Gläd Dig Du Kristi Brud, som jag älskar att få framföra i adventstid.

Det gäller att inte glömma bort att lägga fokus på det lilla oskyddade barnet i krubban. Livets kärna i den största av årets högtider.

I vår lilla trädgård vilar äppelträdet och roserna under det vackra snötäcket........

........själv vilar jag under en varm filt och är lycklig över att jag orkade med alla konserter!

Hosianna, Pris och Ära........

Hosianna

Första adventsgudstjänsten närmade sig sitt slut och den sista psalmversen inleddes med en kraftfull tonartshöjning. Den största av mina mentorer inom musik lyckades som vanligt att få orgeln att jubla av glädje. Jag tog ett djupt andetag för att följa med ända till slutet i psalm 108:

Han kommer till sörjande hjärtan, och livet får annan gestalt.........Var glad, var glad........

........det gick bara inte, jag fick inte fram en ton ur strupen. Tårarna började rinna och jag blinkade febrilt för att inte mascaran skulle följa med.
Glädjeruset från orgeln berörde mig djupt i hjärtat och blev en enda stor mastodontkrock till de tårar av uppgivenhet, som tidigare under natten hade fallit ner på min kudde.

En varm glädje och lycka landade inom mig........jag vara med! 

En fantastisk helg som gått i familjens tecken med god mat, sagor, mys, alfapet, musik, kramar, sång, och väldigt mycket

moojmooj och mooffaj.

Vilken gåva att vara så tacksam för! Vilken gåva att leva för!