onsdag, december 31, 2014

Nyårsafton

Ett år ligger bakom...

Ett nytt År ligger framför...

Förväntansfullt ser jag fram mot nya möjligheter...

Vilande i Skaparens famn.




Kramar från Lillan

onsdag, augusti 06, 2014

Tänder en ljusstump....

...och känner värme, lugn och ro.....

Tänker på alla stackars människor 
som i dagarna fått flytt från sina hus och gårdar...


Tittar i ljusets varma stillsamma låga....
Känner en stor tacksamhet över att få somna i min egen säng...
Att inte behöva fly från vårt hem p g a en stor skogsbrand som härjar...

Hur fint är det inte med den självklara generositeten bland medmänniskor runt omkring,
att självklart ställa upp och hjälpa till. 

För möjligheten att få komma och bo hos både vänner och/eller obekanta.
 T o m för många av djuren finns det möjlighet till härbärge och nya tillfälliga hem och betesmarker.

En stor lust att ge hjälp till alla dem som är nödställda och ett lika stort engagemang för dem som arbetar med släckningsarbetet.

Mina tankar går osökt vidare till att det över hela världen finns så ofattbart många människor i behov av hjälp att få fly från ondska och krig, av en helt annan dignitet än en skogsbrand. 

Visst känns det lika självklart att säga ja till dem?.....




Och att även möta de människorna med  samma generositet, att dela av vårt överflöd 
och därutöver få hjälp med att kunna få känna sig hemma ....
Här hos oss 

I ett helt nytt främmande land. 


Mot Rasism

Lillan 






söndag, augusti 03, 2014

Förbipasserande

Det blir inte alltid som man tänkt sig

...


...

ibland blir det överraskande bättre.


Kram från Lillan 

fredag, maj 02, 2014

Tankar i sköna maj

För några dagar sedan fick jag ett litet hoho från en kär bloggvän. 
Med all rätt undrade hon om det fanns någon hemma på tuvan.

Jamen visst gör det det.

Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska fortsätta eller inte att blogga.
När jag började den 13 april för sex år sedan var jag väldigt aktiv i flera år. Det var roligt. inspirerande, utmanande att skriva. Jag tog mycket foton och lärde mig tre olika kameror. Tyckte om att fånga vinklar och hitta tankar utifrån motiv som speglade mitt liv. Mycket kunskaper i Photoshop fick jag på köpet vilket jag tycker är väldigt roligt.
Med tiden har det ibland blivit allvarsamt då livet drastiskt har förändrats på flera plan. Att alltid vara skojig och påhittig då är verkligen inte lätt och jag har periodvis lidit av prestationsångest då jag ser så många andra fina bloggar och tänker, vad har jag att tillföra i mängden.


Vad är intressant att läsa om och vad är inte intressant att läsa om....vad har jag att förmedla...

Mitt skrivande har många gånger bestått av att kanalisera tankar och känslor och att  kommunicera från ett liv bortom....
...bortom där alla andra befinner sig och där jag får leva livet lite i min egna lilla bubbla.
helt för min egen del.
Så ego är jag!

Sen är det alltid roligt att få feedback i form av små hälsningar, absolut inte som en bekräftelse på att min blogg läses,
utan utifrån att få känna att mina tankar kan vara någon annan till glädje, tröst eller stöd.

-------

Rosen här är från en bukett jag satte på min mammas grav igår. 
Hon skulle ha fyllt 95 år den första maj.

När vi stod vid graven igår sa jag till M;

Här stod jag för första gången när jag var 16 år.

Då...
 ...var det ett stort hål i marken. 
 Jag stod bredvid den uppgrävda gropen och fick se hur mina båda bröder
  tillsammans med några kusiner sänkte ner kistan med mamma i det mörka hålet i jorden.



Saknaden efter mamma har aldrig gått över.
Det jag sörjer är att jag aldrig fick lära känna henne.

Igår kväll tittade jag på mängder av gamla foton på henne.
Hon var så vacker.

Jag kommer aldrig att glömma den kyssen hon gav pappa,
 på sjukhuset,
 det sista dygnet,
 när vi satt och vakade hos henne. 
En stor tacksamhet vilar i mitt hjärta över att ha den vackra kärleksbilden kvar på min näthinna.

-------

Det kändes skönt att få gå till graven igår.
Många tankar.
Saknad efter min fina pappa, som skulle ha fyllt 100 år den 13 april. 
och min äldsta bror. 

De lever alla kvar inom alla oss som älskade och var älskade tillbaka.

-------

Rosen på det här fotot tog jag förra veckan när jag fikade tillsammans med en f d barnkörs- och sångelev, numera sångkollega.
Rosen påminner mig om ett rikt arbetsliv som nu ligger bakom mig.....
...eller i alla fall för ytterligare en tid framåt....




...för om jag känner mig rätt kommer det nog bli nåt mer i livet....

Ja och så var det där med om jag ska fortsätta blogga eller inte.....?

...om jag känner mig rätt kommer det nog bli några blogginlägg till i livet.

Allt gott från mig till Dig som läser

Var rädd om nuet, om varandra och om livet!

Kram från Lillan



måndag, februari 03, 2014

Vägen är målet

Häromdagen kom det ett brev på posten.
Jag visste att just det brevet någon gång skulle komma.
Beredd eller ej,
det känns i alla fall inombords att läsa..

.......din tjänst inom XX Kommun upphör......

Men tårarna har redan rullat färdigt nerför kinderna,

 i alla fall över just detta.

När tiden är mogen väntar något annat för mig i livet.
Vad, vet jag inte.

Ännu mycket mer tid - väldigt lång tid säger de kloka - behövs för återhämtning innan nya utmaningar kan antas.

Och mitt i allt det som skulle kunna ses som en tragedi har det infunnit sig ett lugn och en stillsam ro.

En svindlande frihet i tanken på att jag inte har någon som helst aning om åt vilket håll jag senare ska ta mig vidare. 

Och det är inte utan att jag känner igen mig i - och småler lite åt - svaret som Alice i Underlandet fick när hon frågade katten om vilken väg hon skulle ta.....

och katten svarade Alice;

"Om du inte vet vart du ska, spelar det ingen roll vilken väg du tar".


Jag är mitt i livet och livet är mitt - mer än någonsin!

Kram till Dig som tittar in och läser. 




lördag, februari 01, 2014

Favorit i repris - talangfull trio

Det var en helt fantastiskt vacker och gnistrande vinterdag.

Kallt, soligt och massor med snö.

Jag befann mig några veckor vid Loka Brunn på en smärthanteringskurs vintern 2006.

Efter en föreläsning om sorg och krishantering behövde jag vara helt för mig själv
 och jag sökte mig ut i skogen. 


Jag pulsade ut i skogen på den stig jag visste fanns under den, långt över, metertjocka snön 
och tog mig avsiktligt långt bort ifrån området,

så långt som jag kände att mitt dåliga lokalsinne fortfarande kunde ge mig tydliga signaler om att kunna hitta tillbaks igen.


Där ställde jag mig och tittade ut över sjön.


Tårarna rann av både sorg och vrede och jag kände att jag ville skrika. 



Istället för att skrika började jag att kula

Jag kulade från från djupet av min själ.


Högt, starkt och oförsiktigt. 

Alla mina känslor, all frustration, all vrede ur mitt inre for iväg med rösten 


och bar iväg långt över sjön och ekade långt bort i skogen på andra sidan. 



Jag stod där länge,

tid och rum bara försvann,

och jag uppfattade inte heller att det var någon som hade börjat svara mig. 


Först trodde jag att jag inbillade mig men nej.....

Vid varje djup och längre inandning jag gjorde kunde jag höra hur en fågel, på andra sidan sjön,

svarade mig.  


Jag började mer medvetet att skicka iväg mina toner och därefter invänta svar. 

Det var inget vanligt fågelkvitter, 

det lät t o m ytterst märkligt, 

men jag började sakta känna och förstå att någon hörde mig,


och någon ville kommunicera mer med mig. 


Någon hade något att förmedla till mig.


 Successivt började jag medvetet skicka iväg min röst och jag så lyssnade intensivt efter svaret. 

Jag började även att härma själva ljudet som fågeln skickade tillbaka till mig. 

Det var uppskattat och svaren blev både tydligare och längre. 

Vi pratade en god stund med varandra,
 och vad det samtalet innehöll vet bara jag och fågeln på andra sidan sjön....... 

Jag var i den stunden så fullkomligt ett med naturen.

All sorg och frustration rann sakta ur mig och jag kände hur lekfullhet började ta över. 

Det var så roligt och samtidigt så komiskt. 

Där stod lilla jag ensam i skogen och kommunicerade med en fågel på andra sidan sjön.

Och som om inte det räckte...
svaren närmade sig...

Plötsligt kom en hackspett flygande och landade i tallen alldeles precis bredvid mig. 

Den satt bara några meter ovanför mig. 

Om det var samma fågel som jag redan pratat med en god stund var jag inte säker på, 

men svaren från andra sidan sjön hade just slutat och hackspetten ovanför mig pratade ivrigt på 
och jag svarade. 

Jag tittade på hackspetten, som var så nära mig.

Den var så vacker och jag förundrades över de fina färgerna den hade 
och hur roliga ljud den frambringade. 

Plötsligt poppade knäppisen inom mig upp.......


jag tittade mig omkring, 

bara för att säkerställa mig om att det inte stod någon och tittade på mig,
för nu skulle det busas.

Om någon hade sett mig i under den kommande stunden så hade jag säkert blivit inspärrad.

Jag började härma de roliga lätena som hackspetten förmedlade. 

Fågeln hackade på lite grann, på hackspettars vis,
men mest ägnade sig den åt att både svara mig och ge mig nya ljudkombinationer att försöka härma. 

Och mitt i vår duett,  från ingenstans, kom ytterligare en hackspett flygande. 

Den satte sig i tallen till vänster om den förra och, även den, bara några meter ovanför mig. 

Allt var som i en dröm. 

Den nya hackspetten som kom flygande tyckte nog att något fattades i vår duettsång och den började febrilt att knacka på trädstammen i en svängig rytm. 

Vi fick ett rytmiskt percussionkomp och vår duettsång hade utökats till en talangfull trio.

Det är näst intill helt ofattbart och svårt att beskriva, denna fantastiska upplevelse.

 Jag ensam i skogen musicerande tillsammans med två hackspettar. 

Känslan och värmen som sköljde över mig går aldrig att återge med ord. 

Tårarna började åter rinna utför kinderna igen,

men saltet i dem smakade inte lika sorgligt som de gjort tidigare.

Tårarna smakade tacksamhet över livet och alla outgrundliga möjligheter att uppleva lycka och glädje precis i stunden. 

Oftast i det lilla enkla - det som annars bara tas helt för givet.

- - - - - - - - - -

Om du klickar HÄR kan lyssna på äkta kulning.

Balsam för kropp och själ.

Många varma vinterkramar från Lillan