Jag fortsätter mitt stillsamma bloggande med nåt litet nytt inlägg då och då när inspiration, lust och ork sammanfaller.
Varje gång, efter ett nytt inlägg, tror jag att uppehållet inte ska bli lika långvarigt igen.......
men så blir det i alla fall.
Sedan jag installerade Instagram i mobilen har det blivit en form av ett minibloggande i sig som har passat mig bra då jag inte haft/har förmåga till att samla ihop mina tankar riktigt.
Allt jag gör måste jag göra i ett
lugnt tempo och med eftertänksamhet och helst utan att hoppa över några steg.
Jag som har hållit så många bollar i luften samtidigt.
Livet känns fortfarande lite väl dimmigt och oklart.
Det är en märklig känsla.....
det känns verkligen som att jag håller på att
återuppbygga mitt liv igen och då måste varje byggsten komma i rätt ordning.
Rent konkret kan det ta sig i uttryck som här på min blogg just nu i skrivandets stund.....
att jag måste berätta var jag befinner mig i livet just nu,
och att göra det innan jag börjar visa bilder och berätta om alla mina stickprojekt.
Utredningen på Rehab/smärtkliken på USÖ är klar och det var en s k bedömningskonferens för två veckor sedan. Det innebär en sammanfattning av vad utredningen lett fram till samt förslag på fortsatta behandlingar.
Jag har fått ett helt fantastiskt bemötande där och mött personer med stor kunskap och insikt i sin profession i form av läkare, sjukgymnast och psykolog.
Lite rolig är man väl när man känner sig tryggare av att läkaren själv sakta tar sig fram linkandes på en krycka.
Plötsligt kände jag mig själv inte så utsatt!
Att på det få träffa en urskicklig psykolog, tillsammans med densammes ledhund på sitt samtalsrum, gav också det en extra djupare dimension i det samtal som vi förde.
Att hon kunde läsa av mig så tydligt utan att ens kunna se mig.....?
Åter igen,
jag kände mig själv inte så utsatt!
Mina smärtmediciner har setts över och bytts ut och jag är så
lycklig över att de fått till en bra mix, helt över mina förväntningar.
Med den smärta jag har levt med många år var jag öppen för alla förslag och idag kan jag faktiskt andas igen.
Jag kan röra på mig, promenera t o m utföra lite lite trädgårdsarbete, men framför allt kan jag vara barnvakt till
mina älsklingar, Ella 5 år och Alma 8 månader, och kanske vara en något lite bättre hustru än jag varit på lång, lång tid.
Varje lördag byter jag det plåster som utgör min grundmedicin, och som puffar ut en kontinuerlig dos i kroppen under dygnets alla 24 timmar. Lite komplement i form av några piller ingår också för att få balans på smärta och liv.
Jag har även fått en
TENS-apparat som jag kopplar på mig och kan på det sättet förhoppningsvis häva smärtgenomslag som blir. Har haft en sådan apparat för många år sedan men då, innan min steloperation, hade jag inte så stor nytta av den. Men nu känner jag att det lurar mina smärtsignaler och jag använder den flitigt.
Behandling med morfinplåster som smärtlindring ska ses som något tillfälligt och för att ge mig ro och möjlighet för att ett eller två år kunna återhämta mig till livet igen.
Det kan efter det ev bli aktuellt med
ryggmärgsstimulering. Det innebär att man opererar in elektroder bredvid ryggraden.
Jag får väl erkänna att jag inte är speciellt pigg på flera ingrepp i ryggen än den
steloperation som jag redan fått utstå -94.
Smärtlindringen har inneburit att jag har blivit rörligare och håller nu på att sakta bygga upp min kropp igen med
promenader och
träning. Det är helt fantastiskt skönt och det går inte att sätta ord på den befrielse jag känner i att ha mindre smärta.
Igår tog jag t o m fram min fina
cykel.
Lycka!
Det känns som att jag nästan börjar få lite luft under mina vingar ibland.
Sångsvanen lyfter!
Smärtlindringen har även inneburit att jag nu verkligen själv förstår hur slutkörd jag har varit och är.
Eftersom smärtan och
utmattningssyndromen har varit så tilltrasslade och involverade i varandra har jag inte själv haft förmågan att kunna hålla isär vad som har varit ryggrelaterat och vad som har varit utmattning.
Mitt stora tidsfördriv är ju att sticka och därför är det naturligt att mitt bildspråk runt garn ligger väldigt nära för mig.
Ryggsmärtan och utmattningssyndromen har varit som två stora garnnystan som varit intrasslade i varandra och all min energi har tagits till att försöka reda ut i trasslet. Många knutar har det varit och ibland har trådarna helt gått av.....
Ibland har jag lyckats fått isär dom och jag har då kunnat tittat ryggen för sig och utmattningen för sig.....
men sen har allt trasslat ihop sig igen.....och igen.....och igen......
Nu, med en markant nedtonad smärta mot tidigare, kan jag tydligare se skillnad på dessa två.
Jag kan nu se att jag var verkligen
helt nerkörd i botten förra våren och förstår också att det tillsammans med smärtan har triggat varandra och gjort att jag har hamnat i en förödande nedåtgående spiral.
Min läkare på företagshälsovården säger att det är ett bevis på att jag nu börjar hitta vägen tillbaka till livet igen,
just det att jag nu kan se allt lite klarare och i ett perspektiv bakåt.
Hon, läkaren, bedömer det som en omöjlighet för mig att återgå till samma arbetsplats, vilket hon sa till mig för en och en halv månad sedan.
Inför det har jag mycket kluvna tankar.......men tycker samtidigt att det är skönt att någon annan uttalat det jag själv innerst inne förstår är bäst för mig.
Tyvärr kan vissa av symtomen bli kvarstående såsom yrsel, tinnitus och stresskänsligheten.
Smällen i väggen var för kraftfull och den hjälp jag tidigt hade behövt och blev erbjuden från företagshälsovården var långt ifrån självklar att bli godkänd av min arbetsgivare.
Det känns inte roligt att tänka på,
och jag undrar varför det just i mitt sjukintyg måste stå att mitt tillfrisknade har fördröjts av bl a den anledningen.
Det har varit, och är fortfarande, mycket rörigt att ha haft och ha olika läkarspecialister inkopplade och som ska göra sina olika bedömningar.
Ortopeden, vårdcentral, företagshälsovård och rehab/smärtkliknik.
Jag är ett ovanligt rörigt fall säger företagsläkaren......varför blir jag inte förvånad?....
Men om jag jämför med min vardag som den var som lärare i skolvärlden så är det egentligen väldigt självklart med olika professioner, även om den gemensamma personen där kallas lärare.
Det är ju faktiskt inte engelskläraren som skriver åtgärdsplanen i svenska eller svenskläraren som skriver åtgärdsplanen i matte till eleven som kanske i sin tur har en idrottslärare som sin mentor.
Och i mitt fall handlar det nu om att det är företagshälsovården som står för professionen att göra arbetsbedömning utifrån den tjänst man har samt att utifrån det även stå i kontakt med arbetsgivare och Försäkringskassan.
Och det gör de med den äran i mitt fall.
Jag känner mig så
väl omhändertagen av människor som kan sin sak.
Och där, i den bedömningsfasen, befinner jag mig just nu och jag är
djupt tacksam till den hjälp jag får!
Jag längtar efter att orka mer, att orka med att vara mer social igen utan att bli helt slut........
kanske är den min längtan ytterligare ett steg i friskhetens tecken......
Många tankar rullar, likt en gammal seg raspig LP-skiva, runt i huvudet på mig.
Kanske kan jag arbetsträna till hösten på en annan arbetsplats, var vet jag ännu inte med säkerhet.
Kanske kommer jag inte kunna arbeta alls som lärare mer efter den enorma känsla av att ha misslyckats som jag bär på.......
Kanske är jag lite rädd för att den återkommande yrseln inte ska gå över.....
Kanske känner jag oro för att tinnitusen ska utgöra ett hinder för mig att musicera.......
Kanske kan det vara aktuellt att ansöka om ytterligare sjukersättning än den jag sedan har på 25%.......
Kanske är jag rädd för att inte ha krafter nog att återigen behöva utstå kraftig smärta när min numera stillsamma vardag på sikt byts ut mot en mer aktiv.......
Kanske vill jag göra allt jag kan för att undvika att behöva ställas inför faktum att operera in ryggmärgsstimulator i ländryggen i en kommande framtid.....
Kanske känns det svårt att inte orka med det sociala livet......
Kanske kommer min återhämtningstid behöva sträcka sig över ännu längre tid.................
Och när väl läkaren/läkarna har gjort sin bedömning så ska det ifrågasättas av Försäkringskassan......
Det får bli som det blir.......
och att livet går vidare efter
kaos det har jag fått erfara förr......
men
först och främst är jag hustru, mamma, mojmoj, syster, svägerska, moster och faster!
Och det är en gåva!
Nästa gång utlovas recept och en titt i Lillans tuvas lilla butik........
Allt Gott Till Dig som kikar in!
Kram
Lillan
