Hur får du tiden att gå? Det är en av de frågor som jag flera gånger fått under tider av lång sjukskrivning. Alla som känner mig vet att jag kan vara både mycket intensiv, fartfylld, kreativ och att jag fullständigt kan jobba ihjäl mig för saker som jag tror på och vill utföra. Frågan kanske är befogad, jag vet inte……..
Livet har lärt mig att tiden går, vare sig man vill eller inte, dessutom oftast mycket snabbare än man har tänkt sig, och att själv få tiden att gå är verkligen inget jag har reflekterat över denna höst. Jag har helt enkelt inte hunnit! Annat har tagit min energi, ork och tid.
På något vis har jag kanske genom åren fått en viss en viss rutin på att aldrig ta någonting för givet. Det enda man är garanterad är minnena och nuet. Minnen kan vara både bleka, starka, roliga, sorgliga, livfulla, stillsamma, livbejakande, ångestfyllda……..
Det gäller att sortera in sina minnen i rätt låda och att kunna ta fram dem och titta på dem vid behov och därefter sortera tillbaks dem där de hör hemma.
Men att bara leva på sina minnen driver inte livet framåt. Därför är det viktigt att leva i nuet. Fånga dagen, Carpe Diem, som det så vackert heter. I stunder av oro, smärta, ensamhet, besvikenhet, separation eller vad det än må vara kan dock de vackra orden vara som ett hårt slag i ansiktet.
Att fånga dagen kanske i stunden innebär att få ge upp, att skrika, att gråta, att våga förstå, att bejaka, att säga nej.
Eftersom morgondagen inte är utlovad för någon av oss tror i alla fall jag att man förbereder sig bäst för den genom att se verkligheten som den är och att acceptera den. De gånger jag
vågar - jag upprepar
vågar - landa i acceptans, och det är verkligen bland det svåraste jag har förmåga till, har jag funnit ett lugn.
I acceptansen får jag den ro jag behöver för att kunna slappna av och låta både min kropp och själ återhämta sig och få den kraft som behövs för att kunna gå vidare.
För Er som vill gå djupare i dessa tankar kan jag rekommendera en bok av Anna Kåver;
Att leva ett liv - inte vinna ett krig.
Det är så jag försöker att göra,
att leva mitt liv trots att kroppen ibland skriker av smärta och jag själv bara vill skrika allt jag orkar att jag hatar, hatar, hatar smärtan........
........och kanske är det därför det blir så mycket stickade sockor och virkade blommor........