En dag i slutet på
maj la min kropp bara av.
I mitt fall tydligast ryggen, men något mer hände den
här gången.
Sista lektionen, en fredagseftermiddag, var en lektion i anatomi.
Det var en fartfylld lektion med mina härliga sångelever i
årskurs ett som utgjorde droppen.
Att visa hur bäckenet ter sig i ytterlägen är inte det
optimala för mig.
Jag vet att man kan
förevisa utan att behöva demonstrera själv!
Men, är man en
inbiten pedagog
- dessutom alltför galen -
och älskar sitt arbete, sina elever
och sitt kall då är det lätt att förtränga sina begränsningar.
En stelopererad
rygg, ett försvagat och vingligt vänsterben, överrörliga leder och mängder av
sjukdagar p g a för stort engagemang och diverse dykningar från trappor och
stolar är väl inget att komma ihåg när man har roligt. Inte ska väl en
spondylolistes och sviterna efter en stor ryggoperation för 18 år sedan behöva
sätta sätta stopp för det. ........
----------------------------------------
Direkt kände jag
att det inte var som vanligt den här gången.
Det var någonting som inte stämde.
Trots sommarlov
och ledighet blev jag bara sämre.
All min vanliga kämparglöd, viljan att snabbt
ta sig upp på banan igen var som bortblåst.
Det var helt tomt inombords.
Ett hål som bara blev större, djupare ihåligare och hotfullt.
-----------------------------------------
Gråtande gick jag återigen genom den långa korridoren till ortopeden på USÖ för att på nytt få en
smärtblockad.
Det var i mitten av juli.
Hela min ledighet, min rekreationstid
hade förvandlats till ett helvete och hur jag skulle hinna återhämta mig på de
fyra veckorna som återstod framstod som en gåta.
- Åh, tänker några
av er, en sån där lärare med långa härliga lov.
Att vi har loven för att vi har
45 -timmarsveckor alla andra veckor på året tycks
45 timmar som
inte räcker på långa vägar och där möjligheten att få övertidsersättning inte
existerar, där komptid endast kan få tas ut om inte undervisning drabbas = viss
tid går aldrig att få ut. Jag tillhör faktiskt en liten grupp av lärare som
vill ha vanliga 40-timmarsveckor. Då skulle jag få ut mer än tillräcklig
ledighet i alla fall i form av kompbar tid och en mer jämnt fördelad arbetstid
under läsåret. -
Jag blev givetvis
sjukskriven trots sommarlov och en bit in på terminen.
Diverse åtgärder och
utredningar planerades att sättas igång utifrån det min ortopedläkare, i samråd med mig, ansåg vara
nödvändiga.
I sjukintyget stod
det frågetecken om jag skulle kunna var i arbete igen eller om det skulle bli
fortsatt sjukskrivning.
Frågetecknet gäller fortfarande, nu med frågan om
hur mycket som kommer att vara rimligt för mig att kunna arbeta, vilka arbetsuppgifter
och den allra största frågan om jag överhuvudtaget kan återgå till min gamla
arbetsplats?
Planerade åtgärder
fungerade bra på flera håll och väldigt mycket mindre bra från annat håll.
Hela sommaren
rullade på och Ni som följer min blogg vet att sommar = bärplockning, saft,
sylt, marmeladtillverkning, bakning, resor, utflykter, planteringar mm mm.
Ingenting blev gjort av detta i år.
Med stor möda plockade jag av vissa bär men för
första året lät jag t o m mina fina Aroniabär ramla av.
Många av mina blomlådor
stod tomma.
Resan till Kreta genomfördes på stark vilja och på plats under ett
parasoll fullproppad med morfin.
Det fanns ingen
livskraft att ens orka längta till något av det jag annars uppskattar så
mycket. Att läsa var uteslutet, och är fortfarande svårt.
Jag kunde inte och har
fortfarande svårt att fokusera på en text. Tidningar jag köpte för att bläddra
i lades i en hög.
Att träffa folk i allmänhet var otänkbart, jag kände mig rädd
och osäker.
Här för jag fortfarande en kamp med mig själv.
Det enda som
"rullade på" som vanligt, eller snarare sjukligt ovanligt, var
förmågan att fly in i Wordfeud eller ännu hellre något dataspel där jag kan
tävla mot mig själv.
Som tur är har jag
min "egenterapi" i form av stickning som gör att jag i alla fått en mängd vettiga
resultat ur min oförmåga till att göra annat. Jag ska visa upp lite mer av mina alster så småningom.
En bit in i
september började jag åter igen klara av att kunna fokusera på att se en
hel film i sträck.
----------------------------------------
Fantastiska
ljusglimtar från sommaren som höll mig uppe var besök av underbara
systerdöttrar och brorsbarn, nära vänner och givetvis min helt fantastiska familj.
Jag
ska i ett senare blogginlägg återkomma till det allra mest fantastiska, att bli
mormor igen den 25 juli. Men det förtjänar sitt egna utrymme och inte i samma
anda som i detta inlägg.
Min M har ett
tålamod som är utan gräns!
----------------------------------------
En trötthet utan
dess like greppade mig och omfamnade mig alltför hårt, men tyvärr inte med det
lugna vaggandet till sömn och till ro som jag så väl behöver.
Konstant vaken,
konstant dimmig, konstant frånvarande, konstant helt fel i tillvaron, konstant
i grubbel;
vad händer och vad händer sen, vart är jag på väg?
-----------------------------------------
Redan i det första
sjukintyget kunde jag läsa, inte bara om mina ryggbesvär, utan också noteringen om att jag hade
visat tydliga tecken på uppgivenhet och depression med anknytning både till
rygg och jobb. Främst handlade det om ekvationen att få det hela att gå ihop.
Jag läste det,
och
visst jag grät hos min läkare och var under många månader inte ens i närheten
av att skratta ihjäl mig någon endaste liten gång.
Det har hänt mig
förr, att jag i samband med smärthantering eller vid traumatiska familjetragedier hamnat i små eller lite djupare depressioner.
Min M och jag
brukar då skoja om det gamla talesättet; "hon har problem med nerverna".
För mig helt relevant faktiskt eftersom vänster ben ibland är mycket försvagat just p g a nervpåverkan.
-------------------------------------------
Men, varför kändes
allt så annorlunda denna gång?
Någon gång i slutet
på augusti träffade jag en psykolog på företagshälsovården.
Min chef hade godkänt två samtal.
Under dessa två samtal försökte jag hålla en tydlig
distans och att vara saklig i förhållandet till en kartläggning av mina
arbetsuppgifter kontra min tjänstgöringsgrad och min onda rygg.
Jag vet precis när
min stolthet föll och barriären brast.
Det var en fredag, klockan var mellan
14.00 och 14.30.
Hos psykologen tittade jag på mina egna svar som jag fyllt i
på ett frågeformulär.
Svaren på frågor om mitt mående.
Var det jag som
hade svarat så?
Men hur gick det
här till?
Jag kände en tydlig
svaghet i kroppen och jag krympte ihop som till ett litet barn.
Helt plötsligt
började saker falla på plats och tårarna rann.
Sedan dess har jag
åkt berg o dalbana.
Psykologen ville
givetvis direkt följa upp dessa två samtal men ringde upp mig två dagar senare med beskedet att någon hade motsatt sig en direkt uppföljning.
På frågan till
mig, om hur jag mådde i just det ögonblicket i förhållandet till två dagar
tidigare, svarade jag " inte bra alls" och så rann tårarna.
Detta var en sen
måndagseftermiddag och psykologen uppmanade mig att omgående dagen därpå
kontakta min vårdcentral där jag, som jag redan hade berättat för honom, har en
fantastisk läkare.
I nästa mening sa han även till mig att om jag under de
närmsta timmarna skulle börja må det minsta sämre skulle jag åka akut till USÖ,
" kan du lova mig det? "
Jag var givetvis
tacksam att han fångat in hur det stod till med mig men var fortfarande lite
oförstående.........vad var det där? Vad sa han? Hur menade han? Skulle jag
kollapsa, eller......?
Efter att några
veckor senare ha drabbats av en panikångestattack förstod jag precis vad det
var han hade menat den där dagen.
Min läkare på
vårdcentralen tog in mig akut direkt dagen därpå. Det är en klok kvinna som
hjälpt mig många gånger. Hon kodade snabbt av mig, tittade mig djupt i ögonen
och sa " den här gången Caroline måste det få ta tid. Nu ska du inte tänka på att
kunna arbeta på länge och detta kommer att ta lång tid. - Betoning på länge och
lång. - Nu får du inte ens försöka att vara duktig, det är slut med det!"
----------------------------------------
Nu började jag
förstå lite, eller inte, eller.... jag var jag där nu......eller inte....eller
hade varit.....eller.......var var jag?
Mitt livsmod sjönk
som en gråsten.
Jag hade gått in i
den berömda,
den hårda och
obarmhärtiga, väggen.
Obarmhärtig men
ändå så barmhärtig för att den till slut gör det man själv inte mäktar med.
Att sätta stopp för
ett alltför snabbt rullande ekorrhjul där för mycket ska bli presterat på alltför
kort och för lite tid.
Att vara överduktig, pretentiös, klara av allt och att
räcka till för alla och där man inte ber om hjälp. Och varför be om hjälp på
jobbet där alla är lika hårt belastade, vem är väl jag att vara förmer än andra
och behöva avlastning?
Innan kroppen la av minns jag att jag försökte protestera på arbetsplatsen.
Som den
"whistleblower" jag är sa jag det med besked och eftertryck och dessutom väldigt tydligt!
" Det kan inte
fortsätta så här. Om ingen blir annan så kommer i alla fall jag snart bli tvungen att sjukskriva
mig."
----------------------------------------
Det har tagit hela
hösten för mig att förstå vad jag har varit och är med om.
Förra läsåret hade
jag inte en enda hel sjukdag p g. a. ryggen! Inte en enda!!!! förrän i slutet på maj.
Jag arbetade i
skyhögt tempo med en tämligen hög smärtnivå i kroppen.
Arbetsuppgifterna
tilltog och min "gummibandstjänst" tog aldrig slut.
Timmarna på
jobbet blev fler och fler och när jag kom hem fortsatte jag i timmar liggandes
på rygg i soffan.
I sista
arbetsveckan innan jul ramlade jag olyckligt på jobbet. Ett litet visitkort låg på golvet i korridoren och blev lika halt som ett bananskal när jag skar kurvan i
hastig fart.
Vi hade föreställningskväll och många föräldrar blev vittne till
min knasiga vurpa.
Det knastrade till
på "fel" ställe i ryggen och hela jullovet genomleds i
smärtdimmor.
Men eftersom detta är
en stor del av mitt liv var jag aldrig till läkare utan ägnade mig åt sedvanlig
egenvård.
Efter 25 år kan jag rutinerna, totalt stilla läge och mängder av
mediciner och så småningom övergång till försiktig aktivitet.
Däremot anmälde jag "olycka på arbetsplats" vid ev följd på det hela.
Det hade jag dock
ingen nytta av eftersom jag inte kompletterade med något läkarintyget.
Och jag
hade varken tid eller ro att lägga ner möda på att fixa det.
Det tog
för mycket tid i anspråk.
Kontentan var att
jag jobbade på med en, om möjligt, ännu högre smärtnivå i kroppen.
----------------------------------------
Vid nyår beslutade
jag mig dock för ett nytt koncept att åtminstone jobba inom ramen för min arbetstid och enligt avtal.
Började bli sträng mot
omgivningen genom att hålla stenhårt på mina ramtider och min förtroendetid.
Från att varit mycket resonabel och välvilligt inställd gällande tider för
extra möten blev, jag till omgivningens stora förvåning, helt plötslig
stentuff.
Min sjukersättning
på 25%, som ger betydligt mindre i plånboken, skulle vara min och bara min
bestämde jag.
Och mitt schema skulle gälla till punkt och pricka!
Det jag inte hann
med det la jag i en hög till höger på mitt skrivbord. Även sådant som jag
aldrig tidigare kunnat drömt om att lägga undan.
Jag hade hört att flera gjorde
så i arbetslaget, då kunde väl jag också tillåta mig det?
Denna hög började
snabbt växa men jag försökte tufft ignorera den.
------------------------------------------
I slutet på januari
vaknade jag en dag med en hemsk yrsel och tvingades vara hemma upp till
en vecka i första varvet. Kunde inte röra mig, befann mig konstant som på en
karusell.
Till slut uppsökte jag vårdcentralen där man trodde på en förmodad
släng av den s k kristallsjukan men med mycket vagt utslag för om det verkligen
kunde vara det.
Yrseln gav sig inte men jag jobbade ändå när jag kunde vara i
upprätt läge.
Den har ännu inte helt försvunnit. I vidareutredning
har det visat sig att det inte alls handlade om kristallsjukan. Det var
stressen.
Vid ett tillfälle
under en konsert med en världsgitarrist i Örebro, detta var i slutet på januari, kände
jag hur yrseln gick över till ett känslobortfall i hela vänstra ansiktshalvan.
Konserten var helt fantastisk, folk applåderade galet.
Där mitt i euforin satt
jag yr och rädd och hade plötsligt ingen känsel i vänstra ansiktshalvan. Jag
drog på mungiporna och grimaserade för mig själv i mörkret. Nöp i kinden och
det började kännas mer och mer obehagligt men samtidigt så urbota fånigt.
Till slut viskade
jag till M att jag vill ge honom ett leende för att han skulle se om jag såg
sned ut. "Inte mer än vanligt". ;)
Tack M för att Du, som
pappa alltid sa, tar hand om mig!
Det var oerhört
olustigt och så här i efterhand vet jag ju att det är ett tydligt tecken på
stress.
Känseln var borta under några timmar för att sedan sakta komma
tillbaka.
Symtomen har tack och lov inte kommit tillbaka mer än i form av små
" sockerdricksbubblande" ryckningar i hyn under vänstra ögat.
-----------------------------------------
Min hög med med
undanlagda arbetsuppgifter växte till sig och fram i april började det bli mer och ohållbart.
Det var bara att ge sig på den.
Ont, ont, ont, och
yr, yr, yr.
Att stanna hemma var
otänkbart då inga vikarier tillsattes.
Arbetstimmarna
tilltog igen och det i ett ganska snabbt tempo.
Ingenting av det jag
gjorde kändes som att jag kunde göra med den kvaliteten som jag vill göra ett
arbete.
Känslan av att inte känna sig nöjd blev alltför påträngande och när jag
till det t o m fick påbackningar krympte jag sakta men säkert ihop.
Otillräcklighet,
minnesluckor, oförmåga att göra ett bra lärarjobb var det enda som snurrade i
mitt blonda huvud.
Otillräcklighet,
minnesluckor, oförmåga att göra ett bra lärarjobb...... i mitt blonda huvud..........
Ja, jag är en dum
blondin, men endast vid högtidliga tillfällen!
I slutet på april
började det tjuta i mitt huvud. Först trodde jag det var något i
omgivningen men snabbt insåg jag att det var i mitt eget huvud som ett
trestruket bess placerat sig och envist vägrade flytta ut. Som omväxling
bytte/byter tonen ner sig till trestrukna f vilket ändå kan upplevas som en
glad liten variation.
Tinnitusen finns
kvar men har, från att ha varit ytterst besvärande, nu lugnat ner sig när jag
själv håller mig lugn.
Det går äntligen att både lyssna och njuta av musik
igen.
Jag jobbade,
jobbade, jobbade, jobbade, jobbade, jobbade, jobbade och ..................
......sen
tog det bara tvärstopp.
I backspegeln kan
jag se att jag under de sista arbetsveckorna omedvetet ägnade mig åt att
förbereda mig på att inte komma tillbaka till arbetet. I alla fall inte
under väldigt lång tid framåt.
Jag slutförde en
mängd av uppgifter även om jag vet att väldigt lite blev på det sätt jag från
hjärtat hade önskat.
Att jag förberedde
min egen " bortgång" förefaller ju helt galet men det måste ha varit
något inom mig som förstod vad som var på gång
Nu befinner jag mig
så pass på andra sidan att jag börjar kunna blicka tillbaka och få perspektiv
på vad som har hänt. Men jag befinner mig långt ifrån att vara på helt fast mark ännu.....
Om det tänker jag
berätta mer om i kommande inlägg.
Förlåt mig för min
uppriktighet och för att jag lägger ut detta på min blogg men jag kan inte
fortsätta att blogga igen utan att förklara min långa tystnad!
Om du inte tycker om det, sluta då att följa min
blogg och återkom senare.
Tack till Dig som
kan se detta som en del av min bearbetning för att komma vidare.
Den största av
kramar till Dig som kan identifiera dig och känner igen dig!
Det finns bara en
som Du!
Och kom ihåg att på
en arbetsplats är du alltid utbytbar
aldrig någonsin i
Din familj och för Dina närmaste!
Utan dem vore jag inget!