söndag, december 23, 2012

Stilla julefrid.....


...i hjärta och sinne
och
jag njuter...



  Jag önskar Er alla en riktigt God Jul!

Varm kram från Lillan




torsdag, december 20, 2012

Tur man inte vet om allt

Det var en hårsmån från att det hände igen...........
vilken tur att jag inte visste om att det hade varit så nära.....
.......och hade det hänt igen vet jag sannerligen inte vad jag skulle ha gjort.

Samma sak ska bara inte kunna hända mig en gång till.
Det där fruktansvärt obehagliga som hände mig i februari för snart tre år sedan.

En dag i februari när jag kom hem från jobbet och tog in posten fick jag en fullständig chock. Försäkringskassan ville inom 14 dagar ställa mig till hela arbetsmarknadens förfogande upp till hela min egentliga tjänstgöringsgrad. De var inte beredda att fortsätta betala ut sjukpenning på 25 % till mig.
Du kan läsa om det som hände då om du klickar här.

Mitt fackombud hjälpte mig den gången att bena ut det jag själv inte orkade ta tag i. Jag som alltid är handlingskraftig blev som förlamad av chock. Vad menade Försäkringskassan?

För att göra en lång historia väldigt kort berodde det hela på att arbetsgivaren inte dokumenterat och skrivit någon rehabplan för mig.
För att överhuvudtaget bli beviljad sjukpenning under längre tid än 90 dagar måste det finnas plan/planer för hur man från arbetsgivaren arbetar för att den anställde ska kunna komma tillbaka till arbetet.
Det är - och var då en ganska ny - lagstadgad skyldighet som jag som arbetstagare inte hade koll på själv 2010.

I all hast skrevs det då en noggrann planering där företagshälsovårdens ergonom kopplades in då jag återigen påpekade vissa hinder på min arbetsplats som jag tidigare fått nej på. Personalassistenten som fanns med i gruppen runt mig drev på och gjorde en fantastisk insats. Allt och mer därtill rent praktiskt blev åtgärdat.
Tack N, du är en ängel!

Och så småningom var jag uppe i min tjänstgöringsgrad igen.

Nu, nästan tre år senare, har jag varit en hårsmån från att ha råkat ut för samma sak igen.........

I förrgår träffade jag mitt ombud på Försäkringskassan.
Ett sådant där möte där det inte spelar någon roll hur stark eller rakryggad man försöker vara.
Man går gråtande därifrån och önskar inget hellre än att få slippa vara till besvär för så många.
Ibland vet jag inte vad som är värst, att ha ont eller att vara till besvär p g a min rygg.
För mig är det det sistnämnda.
Men jag kände i alla fall tydligt att Försäkringskassan var på min sida. Ja du läser rätt!

På mötet i tisdags förstod jag hur otäckt nära jag varit från ett nytt liknande agerande från Försäkringskassan som för snart tre år sedan, att inte få sjukpenning utan att först ställas ut till hela arbetsmarknadens förfogande för annat ev jobb att klara av.

Jag får väl erkänna att det svepte en kall vind genom rummet och jag rös till där jag satt på knä i stolen på Slottsgatan i Örebro.
Som tur är har mitt ombud visst intresse av eget detektivarbete och när han muntligen från mig tidigt fick höra om mina utmattningssymtom ringde han upp den enda person med rätt yrkeslegitimation som jag kunde ange, min läkare på vårdcentralen.
Där fick han, sent om sider, all den information och den dokumentation han behövde.
Men det hade tagit Herr ombud nästan två månader att få telefonkontakt med rätt läkare.
Citat; "Jag bestämde att nu är det sista gången jag försöker",
sen skulle det bli extra tufft för sångtanten.

Detta sista försök lyckades! .............

Herr Ombud skakade på huvudet och kunde inte förstå varför inte företagshälsovården till fullo hade tagit över mitt ärende när ortopeden i 3 (!) läkarintyg mycket tydligt uttryckt att det var nödvändigt i mitt fall.
Och att det inte heller hade det hjälpt med flera påpekanden från den psykolog jag hade träffat.
Herr Ombud kunde inte förstå varför arbetsgivaren inte hade godkänt det och erbjöd sig att hjälpa mig.

När jag åkte från från mötet med herr Ombud grät jag både sorgetårar men samtidigt tacksamma tårar över att detta sista uppringningsförsök av herr Ombud hade lyckats.
Jag kände mig även lugn, trots Försäkringskassans alla nya tuffa regler.

------------------------------------------------

Och nu kommer det äntligen någonting att berätta som jag verkligen har längtat efter skulle hända.

För första gången på ett halvår börjar jag kunna tro på att jag snart kan få känna fast mark under fötterna igen.

Igår var det ett långt rehabmöte med ett antal personer runt mig.
Det var en märklig känsla.
Till saken hör att jag själv fick sitta tyst.......

Det var inte jag själv som behövde berätta, redogöra för och förklara om mitt hälsotillstånd och känna mig orolig över att inte kunna göra mig förstådd.

Jag satt förstummad och hörde hur en oerhört kompetent läkare på företagshälsovården, på ett helt förbluffande sätt, redogjorde runt hela min situation och mitt hälsotillstånd. Hon vände sig konstant mot den representant från min arbetsgivare som fanns med på mötet.
Det förbluffande var att jag hade träffat henne vid ett enda kort tillfälle.
Med mitt godkännande hade hon sedan hämtat mängder av journaler från olika håll, och var helt insatt i dessa. Hon hade pratat med tidigare läkare och med diverse andra viktiga personer och utifrån det lagt ett helt korrekt pussel utan att ens prata med mig.
Snacka om kompetens!
Och hon var mycket tydlig mot arbetsgivaren.

T o m jag förstår min situation bättre nu, det ni!

Och för första gången på 22 år var det inte min bedrövliga rygg som stod mest i centrum för min nuvarande situation.
Jag kunde knappt tro det var sant!
Det kändes som att jag blev en "vanlig" människa i rummet.

En vanlig människa som visserligen ständigt går runt med citat;
"energiläckage....som att leva med att ständigt ha en kraftig influensa i kroppen. Men det betyder inte att man inte kan arbeta och det har hon (jag) visat att hon kan, inte minst under de sista åren."

Jag blev en vanlig människa med kraftiga utmattningssymtom, inte en rygg med oförmåga att utöva min yrkeskompetens.

Vad hon sa mer vill jag inte skriva om offentligt.
Jag gör som Maria i stallet på julnatten,
jag gömmer det i mitt hjärta och begrundar.

Hon avslutade i alla fall med att uttrycka hur beklagligt hon tyckte det var att de från företagshälsovården inte hade fått tagit hand om mig till fullo direkt i augusti. Det som min ortopedläkare hade skrivit i det första sjukintyget.
Då hade resan tillbaka inte varit lika lång för mig som den nu är.
Men nu känner jag i alla fall att jag kan och vill börja den långa resan.

Vad det exakta målet kommer utgöras av det får vara framtiden utvisa.

Efter mötet frågade läkaren mig med mycket stor och varm empati i rösten;
"tycker du att det blev väldigt jobbigt nu på mötet?"

Jobbigt???

Jag hade svårt att behärska mig från att slänga mig runt hennes hals, krama och pussa henne och slänga upp henne högt i luften för att fånga henne igen och i ett glädjetjut skrika

TACK du underbara, fantasiska människa!

Istället lyckades jag, ur min lite hostiga hals, klämma fram ett litet ynkligt;

nej då, det gick bra.......

När jag på kvällen ställde mig i Nikolaikyrkan med Örebro Kammarkör var det med ett stort leende på läpparna som jag tog i för kung och fosterland;

Hosianna!

Och över axlarna hängde min nystickade sjal!









tisdag, december 18, 2012

Julfin.....

...hoppas jag att jag blir i min nystickade sjal. 
Mönstret till den s k pyttipannasjalen hittar du här!
Bilderna blev inte så fina men det får duga.
Från spetsstickningen till blockning av den färdiga sjalen.
Lätt som en plätt och snabbt gick det.



















Idag har jag varit på Försäkringskassan och träffat mitt ombud.
En ambitiös ung man som gjorde sitt bästa för att både summera och tydliggöra deras regler samt för att få ett samlat grepp om mitt liv och mitt mående. 

Det var ett bra möte. 
Trots det åkte jag gråtande därifrån...
blir bara så trött på alltihop ibland.
Och framtiden ser så suddig och oklar ut.

Tur att jag i alla fall hämtade stor livsenergi och en ofantligt stor mängd med endorfiner i lördags.
Det var återigen dags för min julkulning!
Och då menar jag inte kulor som man hänger i granen.
Du kan läsa mer specifikt om hur min julkulning brukar gå till om du klickar här.

Just nu sjunger jag faktiskt på ordination.
Sångpedagogen är själv ordinerad att sjunga!

Och i skrivandets stund ligger det bästa framför, julkonserterna med Örebro Kammarkör.
Något av årets högtider för mig. Jag älskar att få vara korist i första sopranstämman i kören.

Du är Välkommen att lyssna!

I Nikolaikyrkan i Örebro onsdagen den 19/12 och fredagen 21/12 kl 19.30.


Och....

måhända får kanske pyttipannasjalen följa med på konserterna.......


Men först en eller två saffransbullar......



















Kram från Lillan



onsdag, december 05, 2012

Kreativt tidsfördriv

Jag lovade att visa upp lite av mina stickalster under hösten. 
Eftersom jag är en sann kvinna försöker jag samtidigt lära mig en mängd nya funktioner i "datan" och i min iPad.
Det går med varierat resultat.......och jag nöjer mig därför idag med att visa upp mitt senaste alster till mitt underbara minsta barnbarn, Alma 4 månader.

Tidigare i höst stickade jag ett likadant set till Almas syssling, Stina 7 månader, en av framtidens största fotbollsspelare inom svensk damfotboll! :)

Men här är världens finaste Alma!




Ta det försiktigt i snöyran!




lördag, december 01, 2012

Bröllopsdag


.........att älska Dig i nöd 

Och 

i lust......



33 år idag

Trygg och Tacksam

fredag, november 30, 2012

Bränd


Vad hände egentligen?

En dag i slutet på maj la min kropp bara av. 
I mitt fall tydligast ryggen, men något mer hände den här gången.

Sista lektionen, en fredagseftermiddag, var en lektion i anatomi. 
Det var en fartfylld lektion med mina härliga sångelever i årskurs ett som utgjorde droppen. 

Att visa hur bäckenet ter sig i ytterlägen är inte det optimala för mig. 
Jag vet det! 
Jag vet att man kan förevisa utan att behöva demonstrera själv!

Men, är man en inbiten pedagog 
- dessutom alltför galen - 
och älskar sitt arbete, sina elever och sitt kall då är det lätt att förtränga sina begränsningar. 

En stelopererad rygg, ett försvagat och vingligt vänsterben, överrörliga leder och mängder av sjukdagar p g a för stort engagemang och diverse dykningar från trappor och stolar är väl inget att komma ihåg när man har roligt. Inte ska väl en spondylolistes och sviterna efter en stor ryggoperation för 18 år sedan behöva sätta sätta stopp för det. ........

----------------------------------------

Direkt kände jag att det inte var som vanligt den här gången.
Det var någonting som inte stämde. 
Trots sommarlov och ledighet blev jag bara sämre. 
All min vanliga kämparglöd, viljan att snabbt ta sig upp på banan igen var som bortblåst. 
Det var helt tomt inombords. 
Ett stort stort hål. 
Ett hål som bara blev större, djupare ihåligare och hotfullt.

-----------------------------------------

Gråtande gick jag återigen genom den långa korridoren till ortopeden på USÖ för att på nytt få en smärtblockad. 
Det var i mitten av juli. 

Hela min ledighet, min rekreationstid hade förvandlats till ett helvete och hur jag skulle hinna återhämta mig på de fyra veckorna som återstod framstod som en gåta. 

-  Åh, tänker några av er, en sån där lärare med långa härliga lov. 
Att vi har loven för att vi har 45 -timmarsveckor alla andra veckor på året tycks
 inte räknas. 
45 timmar som inte räcker på långa vägar och där möjligheten att få övertidsersättning inte existerar, där komptid endast kan få tas ut om inte undervisning drabbas = viss tid går aldrig att få ut. Jag tillhör faktiskt en liten grupp av lärare som vill ha vanliga 40-timmarsveckor. Då skulle jag få ut mer än tillräcklig ledighet i alla fall i form av kompbar tid och en mer jämnt fördelad arbetstid under läsåret. - 

Jag blev givetvis sjukskriven trots sommarlov och en bit in på terminen. 
Diverse åtgärder och utredningar planerades att sättas igång utifrån det min ortopedläkare, i samråd med mig, ansåg vara nödvändiga. 
I sjukintyget stod det frågetecken om jag skulle kunna var i arbete igen eller om det skulle bli fortsatt sjukskrivning. 

Frågetecknet gäller fortfarande, nu med frågan om hur mycket som kommer att vara rimligt för mig att kunna arbeta, vilka arbetsuppgifter och den allra största frågan om jag överhuvudtaget kan återgå till min gamla arbetsplats?  

Planerade åtgärder fungerade bra på flera håll och väldigt mycket mindre bra från annat håll.

Hela sommaren rullade på och Ni som följer min blogg vet att sommar = bärplockning, saft, sylt, marmeladtillverkning, bakning, resor, utflykter, planteringar mm mm. 
Ingenting blev gjort av detta i år. 
Med stor möda plockade jag av vissa bär men för första året lät jag t o m mina fina Aroniabär ramla av. 
Många av mina blomlådor stod tomma. 
Resan till Kreta genomfördes på stark vilja och på plats under ett parasoll fullproppad med morfin. 

Det fanns ingen livskraft att ens orka längta till något av det jag annars uppskattar så mycket. Att läsa var uteslutet, och är fortfarande svårt. 
Jag kunde inte och har fortfarande svårt att fokusera på en text. Tidningar jag köpte för att bläddra i lades i en hög. 
Att träffa folk i allmänhet var otänkbart, jag kände mig rädd och osäker. 

Här för jag fortfarande en kamp med mig själv.

Det enda som "rullade på" som vanligt, eller snarare sjukligt ovanligt, var förmågan att fly in i Wordfeud eller ännu hellre något dataspel där jag kan tävla mot mig själv. 

Som tur är har jag min "egenterapi" i form av stickning som gör att jag i alla fått en mängd vettiga resultat ur min oförmåga till att göra annat. Jag ska visa upp lite mer av mina alster så småningom.

En bit in i september började jag åter igen klara av att kunna fokusera på att se en hel film i sträck.

----------------------------------------

Fantastiska ljusglimtar från sommaren som höll mig uppe var besök av underbara systerdöttrar och brorsbarn, nära vänner och givetvis min helt fantastiska familj. 
Jag ska i ett senare blogginlägg återkomma till det allra mest fantastiska, att bli mormor igen den 25 juli. Men det förtjänar sitt egna utrymme och inte i samma anda som i detta inlägg.
Min M har ett tålamod som är utan gräns! 

----------------------------------------

En trötthet utan dess like greppade mig och omfamnade mig alltför hårt, men tyvärr inte med det lugna vaggandet till sömn och till ro som jag så väl behöver. 
Konstant vaken, konstant dimmig, konstant frånvarande, konstant helt fel i tillvaron, konstant i grubbel; 

vad händer och vad händer sen, vart är jag på väg? 

-----------------------------------------

Redan i det första sjukintyget kunde jag läsa, inte bara om mina ryggbesvär, utan också noteringen om att jag hade visat tydliga tecken på uppgivenhet och depression med anknytning både till rygg och jobb. Främst handlade det om ekvationen att få det hela att gå ihop. 

Jag läste det, 
och visst jag grät hos min läkare och var under många månader inte ens i närheten av att skratta  ihjäl mig någon endaste liten gång. 

Det har hänt mig förr, att jag i samband med smärthantering eller vid traumatiska familjetragedier hamnat i små eller lite djupare depressioner. 
Min M och jag brukar då skoja om det gamla talesättet; "hon har problem med nerverna". 
För mig helt relevant faktiskt eftersom vänster ben ibland är mycket försvagat just p g a nervpåverkan. 

-------------------------------------------

Men, varför kändes allt så annorlunda denna gång? 

Någon gång i slutet på augusti träffade jag en psykolog på företagshälsovården. 
Min chef hade godkänt två samtal. 
Under dessa två samtal försökte jag hålla en tydlig distans och att vara saklig i förhållandet till en kartläggning av mina arbetsuppgifter kontra min tjänstgöringsgrad och min onda rygg. 

Jag vet precis när min stolthet föll och barriären brast. 
Det var en fredag, klockan var mellan 14.00 och 14.30. 
Hos psykologen tittade jag på mina egna svar som jag fyllt i på ett frågeformulär. 
Svaren på frågor om mitt mående. 

Var det jag som hade svarat så?  
Men hur gick det här till? 
Vad är det som händer? 
Jag kände en tydlig svaghet i kroppen och jag krympte ihop som till ett litet barn. 

Att få höra ordet utmattningsdepression gjorde ont men var samtidigt en befrielse. 

Helt plötsligt började saker falla på plats och tårarna rann.

Sedan dess har jag åkt berg o dalbana.

Psykologen ville givetvis direkt följa upp dessa två samtal men ringde upp mig två dagar senare med beskedet att någon hade motsatt sig en direkt uppföljning. 
På frågan till mig, om hur jag mådde i just det ögonblicket i förhållandet till två dagar tidigare, svarade jag " inte bra alls" och så rann tårarna.
Detta var en sen måndagseftermiddag och psykologen uppmanade mig att omgående dagen därpå kontakta min vårdcentral där jag, som jag redan hade berättat för honom, har en fantastisk läkare. 
I nästa mening sa han även till mig att om jag under de närmsta timmarna skulle börja må det minsta sämre skulle jag åka akut till USÖ, " kan du lova mig det? "

Jag var givetvis tacksam att han fångat in hur det stod till med mig men var fortfarande lite oförstående.........vad var det där? Vad sa han? Hur menade han? Skulle jag kollapsa, eller......?

Efter att några veckor senare ha drabbats av en panikångestattack förstod jag precis vad det var han hade menat den där dagen.

Min läkare på vårdcentralen tog in mig akut direkt dagen därpå. Det är en klok kvinna som hjälpt mig många gånger. Hon kodade snabbt av mig, tittade mig djupt i ögonen och sa " den här gången Caroline måste det få ta tid. Nu ska du inte tänka på att kunna arbeta på länge och detta kommer att ta lång tid. - Betoning på länge och lång. - Nu får du inte ens försöka att vara duktig, det är slut med det!"

----------------------------------------

Nu började jag förstå lite, eller inte, eller.... jag var jag där nu......eller inte....eller hade varit.....eller.......var var jag? 

Mitt livsmod sjönk som en gråsten.

Jag hade gjort det! 
Jag hade gått in i den berömda, 
den hårda och obarmhärtiga, väggen. 
Obarmhärtig men ändå så barmhärtig för att den till slut gör det man själv inte mäktar med.
Att sätta stopp för ett alltför snabbt rullande ekorrhjul där för mycket ska bli presterat på alltför kort och för lite tid. 
Att vara överduktig, pretentiös, klara av allt och att räcka till för alla och där man inte ber om hjälp. Och varför be om hjälp på jobbet där alla är lika hårt belastade, vem är väl jag att vara förmer än andra och behöva avlastning? 

Innan kroppen la av minns jag att jag försökte protestera på arbetsplatsen. 
Nej jag försökte inte.
Som den "whistleblower" jag är sa jag det med besked och eftertryck och dessutom väldigt tydligt! 

" Det kan inte fortsätta så här. Om ingen blir annan så kommer i alla fall jag snart bli tvungen att sjukskriva mig." 

----------------------------------------

Det har tagit hela hösten för mig att förstå vad jag har varit och är med om. 

Förra läsåret hade jag inte en enda hel sjukdag p g. a. ryggen!  Inte en enda!!!! förrän i slutet på maj.

Jag arbetade i skyhögt tempo med en tämligen hög smärtnivå i kroppen. 
Arbetsuppgifterna tilltog och min "gummibandstjänst" tog aldrig slut. 
Timmarna på jobbet blev fler och fler och när jag kom hem fortsatte jag i timmar liggandes på rygg i soffan. 

I sista arbetsveckan innan jul ramlade jag olyckligt på jobbet. Ett litet visitkort låg på golvet i korridoren och blev lika halt som ett bananskal när jag skar kurvan i hastig fart. 
Vi hade föreställningskväll och många föräldrar blev vittne till min knasiga vurpa. 

Det knastrade till på "fel" ställe i ryggen och hela jullovet genomleds i smärtdimmor. 
Men eftersom detta är en stor del av mitt liv var jag aldrig till läkare utan ägnade mig åt sedvanlig egenvård. 
Efter 25 år kan jag rutinerna, totalt stilla läge och mängder av mediciner och så småningom övergång till försiktig aktivitet.

Däremot anmälde jag "olycka på arbetsplats" vid ev följd på det hela. 
Det hade jag dock ingen nytta av eftersom jag inte kompletterade med något läkarintyget. 
Och jag hade varken tid eller ro att lägga ner möda på att fixa det. 
Det tog för mycket tid i anspråk. 
Kontentan var att jag jobbade på med en, om möjligt, ännu högre smärtnivå i kroppen. 

----------------------------------------

Vid nyår beslutade jag mig dock för ett nytt koncept att åtminstone jobba inom ramen för min arbetstid och enligt avtal. 
Började bli sträng mot omgivningen genom att hålla stenhårt på mina ramtider och min förtroendetid. Från att varit mycket resonabel och välvilligt inställd gällande tider för extra möten blev, jag till omgivningens stora förvåning, helt plötslig stentuff. 
Min sjukersättning på 25%, som ger betydligt mindre i plånboken, skulle vara min och bara min bestämde jag. 
Och mitt schema skulle gälla till punkt och pricka! 

Det jag inte hann med det la jag i en hög till höger på mitt skrivbord. Även sådant som jag aldrig tidigare kunnat drömt om att lägga undan. 
Jag hade hört att flera gjorde så i arbetslaget, då kunde väl jag också tillåta mig det? 
Denna hög började snabbt växa men jag försökte tufft ignorera den. 

------------------------------------------

I slutet på januari vaknade jag en dag med en hemsk yrsel och tvingades vara hemma upp till en vecka i första varvet. Kunde inte röra mig, befann mig konstant som på en karusell. 
Till slut uppsökte jag vårdcentralen där man trodde på en förmodad släng av den s k kristallsjukan men med mycket vagt utslag för om det verkligen kunde vara det. 
Yrseln gav sig inte men jag jobbade ändå när jag kunde vara i upprätt läge. 
Den har ännu inte helt försvunnit. I vidareutredning har det visat sig att det inte alls handlade om kristallsjukan. Det var stressen. 

Vid ett tillfälle under en konsert med en världsgitarrist i Örebro, detta var i slutet på januari, kände jag hur yrseln gick över till ett känslobortfall i hela vänstra ansiktshalvan. 
Konserten var helt fantastisk, folk applåderade galet.
Där mitt i euforin satt jag yr och rädd och hade plötsligt ingen känsel i vänstra ansiktshalvan. Jag drog på mungiporna och grimaserade för mig själv i mörkret. Nöp i kinden och det började kännas mer och mer obehagligt men samtidigt så urbota fånigt. 
Till slut viskade jag till M att jag vill ge honom ett leende för att han skulle se om jag såg sned ut.  "Inte mer än vanligt". ;)

Tack M för att Du, som pappa alltid sa, tar hand om mig! 

Det var oerhört olustigt och så här i efterhand vet jag ju att det är ett tydligt tecken på stress. 
Känseln var borta under några timmar för att sedan sakta komma tillbaka. 
Symtomen har tack och lov inte kommit tillbaka mer än i form av små " sockerdricksbubblande" ryckningar i hyn under vänstra ögat. 


-----------------------------------------


Min hög med med undanlagda arbetsuppgifter växte till sig och fram i april började det bli mer och ohållbart.
Det var bara att ge sig på den. 
Ont, ont, ont, och yr, yr, yr.
Att stanna hemma var otänkbart då inga vikarier tillsattes. 
Arbetstimmarna tilltog igen och det i ett ganska snabbt tempo. 

Ingenting av det jag gjorde kändes som att jag kunde göra med den kvaliteten som jag vill göra ett arbete. 
Känslan av att inte känna sig nöjd blev alltför påträngande och när jag till det t o m fick påbackningar krympte jag sakta men säkert ihop.

Otillräcklighet, minnesluckor, oförmåga att göra ett bra lärarjobb var det enda som snurrade i mitt blonda huvud. 
Otillräcklighet, minnesluckor, oförmåga att göra ett bra lärarjobb...... i mitt blonda huvud..........

Ja, jag är en dum blondin, men endast vid högtidliga tillfällen! 

I slutet på april började det tjuta i mitt huvud. Först trodde jag det var något i omgivningen men snabbt insåg jag att det var i mitt eget huvud som ett trestruket bess placerat sig och envist vägrade flytta ut. Som omväxling bytte/byter tonen ner sig till trestrukna f vilket ändå kan upplevas som en glad liten variation. 
Tinnitusen finns kvar men har, från att ha varit ytterst besvärande, nu lugnat ner sig när jag själv håller mig lugn. 
Det går äntligen att både lyssna och njuta av musik igen.

Jag jobbade, jobbade, jobbade, jobbade, jobbade, jobbade, jobbade och ..................

......sen tog det bara tvärstopp.

I backspegeln kan jag se att jag under de sista arbetsveckorna omedvetet ägnade mig åt att förbereda mig på att inte komma tillbaka till arbetet. I alla fall inte under väldigt lång tid framåt.

Jag slutförde en mängd av uppgifter även om jag vet att väldigt lite blev på det sätt jag från hjärtat hade önskat. 
Att jag förberedde min egen " bortgång" förefaller ju helt galet men det måste ha varit något inom mig som förstod vad som var på gång

Nu befinner jag mig så pass på andra sidan att jag börjar kunna blicka tillbaka och få perspektiv på vad som har hänt. Men jag befinner mig långt ifrån att vara på helt fast mark ännu.....

Om det tänker jag berätta mer om i kommande inlägg.

Förlåt mig för min uppriktighet och för att jag lägger ut detta på min blogg men jag kan inte fortsätta att blogga igen utan att förklara min långa tystnad! 
Om du inte tycker om det, sluta då att följa min blogg och återkom senare.

Tack till Dig som kan se detta som en del av min bearbetning för att komma vidare.

Den största av kramar till Dig som kan identifiera dig och känner igen dig!
Var rädd om Dig! 
Det finns bara en som Du!
Du är unik!
Och kom ihåg att på en arbetsplats är du alltid utbytbar 
men 
aldrig någonsin i Din familj och för Dina närmaste! 

Utan dem vore jag inget! 




måndag, november 05, 2012

Livstecken

Jag är
Och jag Lever
Solstrålar når fram igen


Att ta sig fram långsamt
har sina poänger


fredag, september 07, 2012

På väg...

Lätt att känna sig en aning      
                                       













...jag tar mig framåt 

med 

försiktiga och väldigt...


...ibland 

lite ensamt 

på en enslig och öde ö i livet...


men 

alltid omgiven av en stor, stor...





och 

kärlek 

från alla dem som jag älskar allra mest

 och 

det ger...























Var rädd om Dig!

Kram

Lillan

torsdag, september 06, 2012

Livstecken


Sökande.....




kropp 
och 

själ.


                                               Kram / Lillan




måndag, februari 27, 2012

Ärlighet varar längst

Igår skrev jag ett långt inlägg som senare på kvällen visade sig ha försvunnit helt upp i tomma intet. 
Inte roligt när man äntligen kommer till skott.
Men skam den som ger sig, det blev till att skriva om allt ur minnet.......det lilla man nu har.....
       
Ärlighet varar längst.....

och om sanningen ska fram beror mitt långa blogguppehåll på att jag har drabbats av prestationsångest.

Jag som på dagarna undervisar om att vara kreativ, att våga,  att satsa och ta fart och se hur högt vingarna bär har drabbats av handlingsförlamning. 
En förlamning framkommen ur att känna att jag inte gör tillräckligt bra ifrån mig............

I huvudet har jag skrivit många inlägg men eftersom jag både tagit för lite kort och inte redigerat något i Photoshop har inte heller tankarna inte kommit ner i skrift.
Eftersom de bitvis har varit lite dystra kanske det har varit lika bra att de stannat kvar i huvudet.



Min vardag skulle kunna sammanfattas med ordet otillräcklighet
Jag är medveten om att många med mig känner likadant och jag tror att de flesta av oss har sina egna strategier för hur man tar sig genom sin stress. 
Trots att jag med åren har blivit bättre på att säga nej lär jag mig aldrig att helt sätta tydliga gränser för var min arbetstid tar slut. Den där förmågan som faktiskt innebär att man måste lägga vissa saker åt sidan. Det går inte att hinna allt.
Jag tränar för fullt på just det där sista men....

......det är svårt, mycket svårt och jag hoppas att ingen vill komma och titta på vad jag har i just den högen........

Men ibland blir det bara för mycket!

Jag har flera vänner och bekanta som t o m har tagit helt eller delvis tjänstledigt från sina arbeten för att återhämta sig och hitta tillbaka till livet. Och flera pratar om det.
Det har jag aldrig varit med om förut  i den utsträckningen.
Vad händer?

Det är lite otäckt, men på samma gång sunt. 
Just det där med att några faktiskt är modiga och tydligt visar att NEJ det här går inte längre.

Vad jag själv bär på av den sortens tankar vet bara jag och min Skapare.....


Själv har jag precis varit ledig en vecka i form av ett sportlov. Sportandet utgjordes av några varv i gymmet och lite Pilatesträning.
Kan väl också lägga till ett antal långa promenader under veckan, varav en heldag i Göteborg där det bars många kassar efter en lyckad shopping tillsammans med yngsta dottern.

Får också erkänna att mycket tid ägnades åt att sova, vila, andas och bara lata sig och det jobbet utförde jag mycket bra!

En kväll passade jag även på att gå på bio med en kär brorsdotter.
Vi såg på George Clooney´s sista film  Descendants som var oerhört bra och kan rekommenderas.


Vi, L och jag, var dock rörande överens om att vi nästa gång måste se en rolig film där vi får skratta mycket.
Inte en film där mamman, eller någon över huvudtaget, dör på slutet.
Inom familjen har vi redan färdigt filmmanus som ligger för produktion när det gäller just det ämnet......

Sportlovet var en oerhört väl investerad vecka i ren återhämtning för mig.

Efter den intensiva höstterminen var det inte direkt en höjdare att ramla sista veckan på jobbet innan jul.
Min sköra rygg fick sig en rejäl smäll och hela jullovet var en riktig djupdykning i min Värkstad. Inget som har med ledighet att göra.
När vårterminen startade hade jag en mycket hög stressnivå i kroppen. Ryggen var i kaos men jobbet var tvungen att gå före.

Några veckor in på terminen fick jag besök av Kristallsjukan. Som omväxling till ett tidigare besök, våren -08, satt det denna gång i höger öra.
Ombyte förnöjer.... 

Allt detta sammantaget har gjort att jag inte haft energi över till annat än att försöka hålla huvudet över vattenytan.

Men så i förrgår kväll satte jag mig en stund vid datorn.

Inte för att skriva omdömen, rapporter, åtgärdsplaner, protokoll, jobba med lärplattform, tjänsteanteckningar, lära sig nya dataprogram, läsa mail mail mail, svara på mail mail mail, planera lektioner (om det finns tid över), utarbeta arbetsmaterial, kolla kalendarium........

nej, och inte ens Wordfeud!


Jag satte mig och lekte med bilder i Photoshop.

Åh,  vad roligt det var och vad jag har längtat efter det!

När jag väl satt där insåg jag hur mycket jag längtar efter att fotografera mer, att redigera och skapa i Photoshop.

Nu känner jag mig tillfreds en stund.

Och för er som följt min blogg länge kan jag berätta att jag givetvis har en stickning på gång.

Jag försöker ta in de kloka orden som en kvinna, med många fler års livserfarenhet än lilla jag, skrev till mig;

att försöka 
känna glädje och tacksamhet 
över 
det jag har åstadkommit
och 
låta den känslan bli så mycket större
än 
tankarna 
på allt det jag inte har gjort.
















Allt gott till Er alla!

Jag lovar att återkomma
men
inte riktigt när.....

Lillan