måndag, januari 25, 2010

På gång i sakta mak

Nu var det ett tag sedan jag gjorde ett riktigt inlägg på min blogg och saken är den att jag helt enkelt inte mäktat med det.
All min energi har gått åt att likt Bambi, med hjälp av sin omgivning, försöka att hålla balansen på isen.
















Bilden har jag hittat här.
Den isen som jag befinner mig på är  "försökattåteranpassamigpåjobbet" -isen och jag kan lova att det är vingligt. På vissa håll är det dessutom väldigt halt och jag har flera gånger känt att jag inte kommer att klara av det.












Bilden har jag hittar här.
Tårar har flödat, kollegor har stöttat, M stöttar alltjämt, och blänger lite strängt på mig, som ni ser på bilden, när jag tar i för mycket, elevernas glädje över att jag är tillbaka ger energi.
Och, det är en härlig känsla när benen bär och jag känner att jag kan uppleva stunder av både stabilitet och en aning fart.

En förutsättning för att kunna arbeta igen har inneburit en hel del val, det som jag skrev om här för två veckor sedan. Mina val har i sin tur genererat en stor flytt för mig med byte av arbetsrum till en annan byggnad av vår skola. Packning och uppackning av 10 års samlat material och ny anpassning. En ergonom har besökt mig på arbetet och gett sina direktiv och nu väntar jag på ännu mer anpassning och förståelse från de som håller i plånboken. Hej o hå.

Att lillstumpan mitt i alltihopa dessutom flyttat till Helsingborg för att studera har även det inneburit en omställning som heter duga och en hel del praktiskt arbete på hemmaplan. Det praktiska har väl i och för sig inte jag kunnat bidra med i så stor utsträckning. Resan till och från Helsingborg med släpkärra á 6,5 timmar tur och retur är jag så glad att jag klarade av i alla fall. Monterade även ihop både bord och lampor från Ikea i det nya boendet.














Vid sidan av arbetet, på deltid, behöver jag dessutom stort utrymme och tid för egen rehabilitering av både kropp och själ.
Just i det avseendet har jag nu några egna hemläxor att fundera på. De är så bra att jag gärna delger dem;
  1. Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till att "konsekvent" säga nej. Att tänka på är, får jag verkligen in det här inom ramen för min arbetstid? Jag jobbar deltid inte heltid.
  2. Att själv se det jag faktiskt gör! Det här är min uppgift nu! - vilket kan vara till hjälp i "att säga-nej-lärandet".
  3. Förtydliga för mig själv, och för andra, att ett nej inte behöver stå  för att jag inte vill utan för att jag inte kan.
  4. Vad har jag för behov och hur förmedlar jag dem?  Det är mitt eget ansvar att förmedla det till min omgivning.
  5. Det här har jag gjort idag! Att summera det faktiska som är gjort.
Här syns det tydligt hur jag är som person.
Svårt att säga nej, driver på i ett högt tempo, glömmer, kanske t o m undangömmer, mina egna begränsningar och behov och är inte alltid tillräckligt nöjd med ett resultat utan tänker gärna vidare på vad som mer borde och kan göras. Har väldigt svårt att vara tydlig med mitt funktionshinder.

Jag håller på och läser en bra bok som jag verkligen kan rekommendera till alla som inte redan läst den.
De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem. Av titeln att döma borde jag ju vara klyftig eftersom jag valt att läsa boken. När jag väl är inne i vissa kapitel undrar jag verkligen hur klyftig jag egentligen är.
















Boken börjar med ett test man gör för att sedan kunna läsa just de kapitel som passar just för den typ av misstag som man ofta som människa själv gör.
Vilka mina misstag och fallgropar är tänker jag dock inte avslöja här.......

Just nu bearbetar jag även resten av mitt liv. Ja, visst låter det övermäktigt, morgondagen finns ju inte ens. Jag har förut skrivit om acceptans och det är där jag befinner mig. Acceptans och en form av ett sorgearbete återstår efter att antal träffar, smärtblockader, utredningar och samtal med min läkare.

Spöket i min kropp, ja jag brukar kalla det så, har börjat framträda allt tydligare och jag börjar se konturerna av dess ansikte. Och jag vet att detta ansikte måste jag vänja mig vid att titta på, att se i ögonen, ta till mig och försöka förhålla mig till. Det jobbet började jag för flera år sedan men eftersom mina problem med åren förändrats till det sämre har det blivit aktuellt med en ny konfrontation och då gäller det att ta till "arga-leken-knep". Skillnaden är att det inte handlar om att hålla sig för skratt, som den leken vanligtvis går ut på, det kan jag!  Det handlar om att leva mitt liv.

Jag ska inte belasta mina läsare med hela den långa historien runt min ryggproblematik på över 25 år.
Kortfattat kan jag bara konstatera att den steloperation som genomfördes hösten -94 i ländryggen har satt spår i min kropp som för alltid kommer att finnas kvar och vara en del av mitt liv. Oskuret är bäst brukar det heta, men en stor tröst för mig är att det i mitt fall inte fanns något annat val än att operera mig. Ryggen hade kort och gott av.
Nog om min skruttiga rygg nu.
Jag har andra kreativa talanger som är trevligare att upprätthålla och skriva om.

I helgen har jag sytt de gardiner till köket som jag köpte tyg till för knappt ett år sedan. Det var en mysig vårdag när en av mina värdefullaste vänninor och jag åkte på "huppegupptäcksfärd" bland affärer på landet och denna gång utanför Hallsberg. Affären heter Ljuva rum och har tyvärr ingen hemsida vilket är synd eftersom de har så otroligt mycket fina tyger. Om du klickar här får du adress och karta.

För första gången, och sista av just kommande anledning, fungerade inte mitt bankkort när jag skulle betala mitt tyg och min väninna höll på att få betala hela kalaset. Jag ringde givetvis förtvivlat min M, som jobbar på en välkänd bank, och förklarade mitt dilemma. Mitt kort var totalt ovilligt att samarbeta och förklarade att det förmodligen berodde på att vi befann oss i en tygaffär mitt i skogen söder om Hallsbergs gamla sockenkyrka. Efter en kort stund fick jag i mitt öra upplyst för mig att jag inte hade pengar så det räckte på kontot. Jag hade "förhandlat" mig.........(en stund innan hade vi varit inne i en garnaffär och kanske slank det med några nystan......)
Genom telefonen hörde jag hur M blängde lika strängt på mig som på bilden ovan här!
Usch så pinsamt! Snabbt gjordes en överföring, trots den sena fredagseftermiddagen, och jag kunde betala mitt tyg. Ett roligt minne att så här i efterhand skratta gott åt.
Om M retat mig?  Hm, kanske några gånger........
Och vad det beträffar min goa väninna så har jag en strålande hållhake på henne om hon vill påminna mig om denna högst pinsamma fadäs. Om inte jag hade suttit bredvid henne när vi åkte till Tant Grön för att inhandla våra adventsblommor hade hon glatt kört mot rött ljus i ett........ ganska skapligt tempo.

Mitt gardintyg hade jag länge letat efter och när jag såg det sa det bara "klick". Det var precis det som jag hade tänkt mig till mitt kök och nu i helgen blev de så äntligen sydda och upphängda. Tyget räckte till en matchande duk på bordet också och det ska bli några fler små. Jag har blivit så inspirerad och uppmuntrad att sy av min bloggvän Annika på Ditten och Datten och jag måste säga att symaskinen och jag umgås på tok för sällan.

















I köksfönstret är de röda julstjärnorna nu utbytta mot vita krycantemum.















Och i vardagsrummets norrfönster står det vita primula och förmedlar att det snart är vår på gång......














Flera av mina orchidéer blommar för fullt........














........här i krukor som jag inhandlade på Smultrongården i dess begynnelse........


















och så givetvis tulpaner i mängd........


och livet ler en smula!

5 kommentarer:

Lotta-livets väv sa...

Vilket underbart inlägg Lillan, fullt av tankar kring både det ena och det andra....fullt av hopp och viss ängslan och oro......men det är de positiva tankarna som gäller *fniss* Boken du talar om har jag också haft....men jag tror inte att jag läste den riktigt ordentligt, fniss, fniss.....
Kramar till dig, för att du delar med dig av ditt liv till oss....och Annika är en riktig idéspruta....hon inspirera mig också.....väldans mycket......så jag önskar att jag hade mååååånga fler timmar/dygn!
Kram, kram
/LOtta

annika sa...

Ett fantastiskt välskrivet inlägg! Jag bara läste och läste. Håller med Lotta om att du hamnar i de positiva tankarna vilket gör att du är där du är i dag. Helt otroligt att du kan arbeta men din vilja är nog enormt stark.
Det är bra även då det gäller symaskinen. Visst är det kul att sy. Det blir något relativt snabbt.
Jag blir glad att jag har inspirerat dig till att ta tag i att sy dina snygga gardiner. Nu får vi kanske se fler alster här på bloggen.
Ta det lite lugnt nu också och tänk på att du behöver inte göra allt på kort tid...
Kram/ annika

annika sa...

Glömde skriva att jag har varit i den lilla mysiga tygaffären och det fanns hur många tyger som helst som jag hade kunnat använda. Men det är väl som med ditt kort att det tar slut där ibland så det får vänta ett tag nu.
/kram

Min egna lilla vrå sa...

Vilka tankar och klokskaper (?) som du delar med dig av. Det är alltid härligt att läsa dina inlägg, en blandning av skratt och gråt på en och samma gång! Ta hand om dig! Höll på att glömma att säga att gardinerna blev superfina!
Kram Lovisa

Sari sa...

Hejsan!
Vilket fint, intressant och personligt inlägg du skrivit!
Jag som tycker att jag har haft det jobbigt de senaste veckorna... Det är ju ingenting jämfört med hur du har det.
Vad stark du är! Fortsätt att se framåt och kämpa vidare!

Kul att du ägnat tid tillsammans med symaskinen! Såå fina gardiner!
Ja, Annika inspirerar till mycket!

Ha en riktigt trevlig helg!
Kram Sari