En dag av glädje

Idag har jag gått på en kort promenad utan kryckor. Passade på när solen sken och ett brev skulle levereras på nära håll. Tänk att ben som vanligtvis brukar vara skapligt raska och t o m kan få de flesta att komma på efterkälke, i synnerhet M, kan bli så vingliga och smådarriga. Muskler är verkligen färskvara och man inser hur tacksam man borde vara när det mesta fungerar. Det var helt underbart att andas in den sköna höstluften och ta en liten titt på sina vackra gladiolus.


Tre kvarter senare, kaxig värre, var jag hemma igen och orkade plocka av lite av alla de härliga aroniabären jag fått på min buske i år. En av de bästa planteringar jag har i min lilla trädgård. Visste ni att aronia, som oftast bara förknippas med hög häck, har bär som är ett av de mest nyttiga bär man kan tänka sig. Bären är otroligt rika på både C-vitaminer och antioxidanter. På bären brukar jag göra en underbart god sylt som är helt suverän till julens ost- eller saffranspannkaka. Smaken är så helt annorlunda alla andra bär och smakar lyxigt gott. Det rekommenderas att det bör till en frostnatt för att få fram den bästa smaken ur bären men det fixas ju lätt till i frysen. Funderar på att testa att göra marmelad blandad med riktigt mörk choklad. Eller varför inte ugnsgratinerad med vit choklad! Jag lovar att rapportera resultat och recept.

En stund senare får jag ett värmande sms från några av mina sångjuveler på skolan. Då blir man lycklig långt in i själen, känslan av att vara uppskattad, saknad och efterlängtad.

Ja, även en vuxen kvinna i sina bästa år erkänner sitt behov av bekräftelse.

Och så finbesök på middag (+ lån av tvättmaskin).

Efter en god tandorikyckling, tillsammans med familjen, ligger jag några timmar senare på sofflocket igen men i gott sällskap av lilla Ella. Vi läser och sjunger och sjunger och läser. Men när mormor sjunger med "burkig knasröst" och låter som Nalle Puh i målbrottet måste det till en undersökning på nära håll och helt plötsligt har jag någon som stirrar långt ner i svalget på mig. Hon stoppar också generöst sin napp i truten på mig och delar ogenerat med sig av sin förkylning och pussas och pussas och pussas.

Ella har verkligen förstått människans grundbehov nummer ett, beröring!

Kort och gott, en underbar dag!

Ett stort tack alla som hört av sig om mina sockor i förra inlägget. Jag ska ta mig en allvarlig funderare på hur jag ska göra med ev beställningar och lovar att återkomma med besked. Till dess stickar jag på mig ett lager……..

Som avslutning kan jag inte låt bli att bjuda på ett potpurri av bilder från årets sista båttur på Vättern. Hösten är fantastisk!

Glöm inte bort att njuta av det lilla i vardagen. Små, små ögonblick som aldrig kommer åter!

Tankfull stickning

Igår kände jag mig låg.
Värk, värk, värk och jag grymtade över saker som jag har svårt att utföra trots att viljan är så oändligt stark. Kände mig helt plötsligt så avundsjuk på alla som traskar ut i skogen i det vackra vädret och plockar svamp vilket inte är att tänka på för mig just nu. De sitter liksom i fel höjd.

M blev med all rätt lite trött på mig och påminde mig om hur glad och tacksam man kan vara över att faktiskt ha råd att köpa svamparna på torget. Och så rätt han har. Dessutom är han ingen gåiskogenochplockabärellersvamp-människa och jag har just inget lokalsinne så det faller sig ju ganska bra egentligen.
Med sin vanliga humor fick han mig att till slut bara skratta åt mig själv. Han tyckte bl a att jag inte skulle låta "låg" komma in i köket där vi annars har det så trevligt, kan "låg"kanske få stanna kvar ute på trappan.
Kanske skulle jag behöva besöka en "lågåped"!
Och som sångpedagog roade den ordvändningen mig ganska mycket.

Det gav mig också en tankeställare och påminnelse om att det faktiskt är jag själv som gör valet att tillåta "låg" ta över.

Allt man säger och gör föregås av ett val man själv har gjort. Ett val som man som människa själv avgör om man ska och kan tillåta eller inte. Vilka konsekvenser får t ex mitt val för mig själv och kanske ännu mer för andra. Vad är priset för mitt val av tankesätt och handling och är valet så viktigt för mig att jag kan tänka mig att ta dess konsekvenser?

Nej usch vad komplicerat det blev. Nu väljer jag i alla fall att stänga ute "låg" och känna tacksamhet över det ljuvliga och lilla enkla som livet har att erbjuda i vardagen.

Vad sägs om en vacker solig sommardag mitt i september med vackra höstfärger........



........eller att man inom loppet av några futtiga minuter kan gå ut i sin egen trädgård och plocka in en sådan här blombukett och ställa på köksbordet........

........för att inte tala om att tänka på sitt lilla barnbarn Ella som kommer på besök idag och ska få en ny liten jacka som jag stickat till henne.......

........av gosigt garn som jag fått av min svägerska? Se vilken mysig krage!

Ja, istället för att fokusera på det man inte klarar av välja att vända "låg" till att tänka på vad man faktiskt kan få till, om och när man tillåter lusten att ta över.

Förutom att baka surdegsbröd och goda pajer i "snedstegstempo" ,så att frysen bågnar, så går det faktiskt dessutom alldeles utmärkt att sticka i liggande läge. Det är bara att träna men det går hur bra som helst.

I galen shoppingiver köpte jag i somras mängder av garner från Drops garnstudio. Det var superrea och det är ju så bra att ha på lager fick jag övertyga M om när han såg alla påsarna. Det är bara det att jag skulle nog kunna öppna egen garnförsäljning........(och M har inte sett alla påsarna).

Om du tittar till höger på min blogg så hittar du flera roliga sticksidor att besöka och lite bilder på några små ting jag fått till det senaste året. Stickning är ett stort intresse sedan tonåren och är en avkoppling som förgyller TV:tittandet eller radiolyssnandet. Dessutom påstår M att jag blir tyst och lugn. Jag förstår inte alls vad han kan mena med det!

Just nu stickar jag sockor för fullt och måste säga att jag blir ganska nöjd med resultatet.


Yngsta dottern blev urförtjust i dessa sockor och uppmanade mig att sätta på ett Odd Molly-märke på dom och sedan sälja dom för 800:-! Det låter lite drastiskt tycker jag nog själv och dessutom tror jag inte att de har stickade sockor i sitt klädsortiment. Men eftersom jag och mina döttrar inte kan ta hand om alla sjalar och sockor som jag stickar får jag nog snart börja överväga att sälja till de intressserade kollegorna som vill beställa av mig. Och lilla Ella vill nog variera sin garderob med lite annat än det mormor stickar.

En sak är i alla fall säker. Jag är så oändligt tacksam för min familj, och alla mina goa vänner och att det finns ett jobb på världens bästa skola med härliga elever som väntar på mig när jag frisknar till.

Och nej, jag tänker inte gå till någon lågåped! Däremot tänker jag gå till torget på lördag och köpa svamp!

September i trädgården

Tänk att de övervintrade pelargonerna och alla sticklingar är som vackrast nu. Jag har massor i flera olika färger och favoriten är givetvis Mårbacka. Både vit och rosa.

Dahliarötterna, som jag var sen med att plantera i våras, blommar mäktigt nu i starka färger. Mörkröda och vita.

Det gäller bara att vara vaksam på ev. frostnätter. Då måste de undan med en rackarns fart. Rötterna övervintrar i källaren där de trängs bland alla mina pelargoner. M är inte lika nöjd som lilla hustrun över alla växter som vill bo inne över vintern. Han påstår att de skräpar och jag kontrar då snabbt med alla pengar jag spara på att slippa köpa nya nästa år.

I år måste jag, p g a min rygg, dessutom få hjälp att bära in alla växter. Det blir till att kärleksfullt muta med något gott att äta!

Apropå kärlek, vad är väl tacksammare än japansk kärleksört. De växer lite här och var i mina rabatter.

Den är fantastisk som snittblomma och står sig hur länge som helst samtidigt som den bildar nya rötter i vasen och kan sedan planteras. Fungerar även i torkat skick.

Här ses kärleksörten med näva i framkant som har blommat precis hela sommaren.

Och så mina älsklingshöstblommor, astrar. Här var jag också sen med plantorna på försommaren men de brukar bjuda på blomsterprakt långt in i oktober.

Jag är en riktig höstmänniska och både trivs och mår bra av alla de mustiga färgerna som hösten erbjuder! Att det för tillfället är underbart väder är bara extra bonus.

I morgon ämnar jag shoppa på Chokladsalongen i Askersund. Det gäller att ladda upp ett lager med kärleksmutor........

........och en och annan pralin ämnar jag smaska själv. Allt för att höja serotoninbalansen i kroppen och öka på det innevarande lagret av endorfiner.

En vanlig onsdag

Så här såg det ut på min blogg i maj månad! Vackra äppelblommor.

Och nu i september ser det ut så här på samma träd. Läckra och goda äpplen!

Efter ett liten instats i köket ser det ut så här i köket!

Lillans favoritäppelkaka

Blanda ( i matberedaren) :

2 hg vetemjöl

3 tsk bakpulver

1 tsk vaniljsocker

1 hg strösocker

Blanda ner 1 hg kallt smör och 1 ägg och knåda ihop till en deg.

Skala 4-6 äpplen och klyfta. Kavla ut halva degen och lägg på botten i en pajform eller i en form med löstagbar kant.

Lägg på äppelklyftorna, strö på lite råsocker och kanel (mycket!) Kavla ut resten av degen och lägg den som ett lock. över kakan.

Grädda i 225 grader i ca 25 min.
Låt kakan svalna lite och strö sedan över florsocker.

Servera med en riktigt god vaniljglass. Mums fillibabba!

Ge inte upp

Visst är han söt, min lilla pappa?
Bilden är tagen 1914.

Pappa var en liten man i kroppen, ca 165 cm, men desto större i sin personlighet.

Det är pappas skrivlust som satt spår i mig. Jag som är det lilla misstaget, sladdbarnet som egentligen inte alls var planerad.

Att följa pappas tankar, formulerade i korta dagboksanteckningar är både lustfyllt och smärtsamt. De korta dagbokstankarna står i kontrast till alla de långa brev han skrev till mamma när han låg inkallad vid kusten under andra världskriget och då talar vi långa brev. Brev som jag ännu bara hållit i handen men som jag mer och mer längtar efter att läsa. Det är många brev, som små noveller, med så liten och fin handstil att det kräver inköp av nya läsglasögon för att jag ska kunna läsa de små välskrivna orden. Runt varje brev är det knutet ett litet snöre för att hålla ihop de vackra små arken. Ingen blogg eller facebook där inte, utan ett äkta gediget och personligt hantverk och dessutom ett tidsdokument som är en stor skatt.

Det har nu gått tre år sedan pappa gick bort och jag börjar snart känna mig mogen att ta del av pappas och min, för tidigt borgångna, mammas första år som unga och nykära.

Min dröm är att någon gång samla allt material, alla berättelser och händelser ur pappas liv till en bok om hans liv, och drömma kostar ju ingenting.

Jag kommer alltid att minnas hans plirande busiga ögon, hans humor, hans envishet och för att inte tala om alla de gånger när jag satt vid hans sjuksäng och blev klappad på kinden med orden; åh vad jag älskar Dig, ge inte upp.

Vilken 92-åring!

Och att vara ett oplanerat sladdbarn har sina fördelar, man vet att man är ett riktigt kärleksbarn.

När pappas dagar var slut skrev jag så här;

Någon sa:

”Det handlar inte om
hur man har det
utan om
hur man tar det”.

men

hur

ska man ta det
när man har det svårt att
ta det

utan

att fastna i
hur man
har det?

Pappa, Du visade mig
färdriktning,
Du inte bara visste
och förstod hur,

hela Din livsgärning
visar på svaret.
Tack för Din ofantligt stora
omsorg och kärlek,
och för Ditt stöd
i processen till
förlikandet med svaret.