Nu har det vänt

Äntligen har det vänt! Jag är lika tacksam varje gång när jag är säker på att det faktiskt är så.

Det har vänt och livet är på väg mot ljusare tider igen, i alla fall för mig.

Att befinna sig i ett s k skov när värken i ryggen övergår till smärta är lika med att göra ett besök nere i en mörkare dalgång. I det läget är det inte lätt att tänka på mindfulness och acceptans när det enda man vill göra är att få skrika och gråta. All kunskap från smärthanterings-kurser blir som tomma såpbubblor som bara försvinner ut i luften och spricker.

Då saknar jag min pappa som bara med en blick kunde bekräfta och förstå.

Igår natt drömde jag om honom, inte alls ovanligt när jag blir riktigt dålig. Det är som att han dyker upp i drömmen för att hjälpa mig att vara tålmodig och klarare se att ljusning är på gång.

Efter drömmen vaknade jag till och låg länge i den ljusa sommarnatten och tänkte på honom och på livet. Framåt morgonen somnade jag äntligen om igen och drömmer då om mamma. Mamma som jag aldrig fick chansen att lära känna eftersom jag var för ung när hon gick bort. Det mysiga var att i drömmen skulle vi precis plantera ut plantor som vi tillsammans hade drivit upp och vi var båda två väldigt stolta. Det var ju ett pappajobb.

Att jag igår fick hela dagen tillsammans med min egna lilla familj ute på sjön var det som slutligen gav mig den där sista putten framåt och i den sena kvällen igår kunde grannarna se den bekanta bakdelen igen från den glatt planterande Lillan uppoch nervänd i sina rabatter.

Tacksamma tårar rann efter kinderna.

Och jag planterade asterplantor, mina absoluta favoriter till sensommaren och hösten. Det som pappa alltid sådde i långa rader för att kunna ge mig en stor bukett av på min födelsedag.

Idag är livet mindfulness och acceptans och jag älskar det!