onsdag, september 18, 2013

Framåt steg för steg...



Ofrivilligt uppmanad att påbörja en process,
en långsam process som kommer bli både slitsam och upprivande

vill inte gå genom den processen
vill inte möta den
vill inte ens starta den
men vet att jag måste

för att komma vidare

Ensam är inte stark










3 kommentarer:

annika sa...

Står du vid vägskälet? Måste du ändra riktning. Smärtsamt och jobbigt ♥♥

mallasalster sa...

Det kommer att bli bra vännen!

Bara du tar ett steg i taget, överlämna allt ansvar till dom som har tagit beslutet, som har uppmanat dig till detta.

Du kommer bli starkare och en tung börda kommer att lätta från dina axlar...

Så snart det är över kan du gå vidare och få ett bättre liv, ett liv där det är på dina villkor...

Jag vet att det är tufft, men det kommer att lätta snart, jag vet!

Massor av ♥♥♥♥♥ till dig från mig...

Laila sa...

Jag hittade dig hos tomtan, klickade mig hit, och ditt inlägg träffade rätt i magen. Jag har precis som du blivit uppmanad att ta tag i det som gör så ont. JAG VILL INTE! Men även jag vet att jag måste. Har skrivit av mig en del idag, gråtigt en skvätt.
TACK för ditt inlägg. Det är skönt att inte vara ensam i mörkret. Även om man önskade att ingen annan behövde gå där...
Kram