torsdag, december 20, 2012

Tur man inte vet om allt

Det var en hårsmån från att det hände igen...........
vilken tur att jag inte visste om att det hade varit så nära.....
.......och hade det hänt igen vet jag sannerligen inte vad jag skulle ha gjort.

Samma sak ska bara inte kunna hända mig en gång till.
Det där fruktansvärt obehagliga som hände mig i februari för snart tre år sedan.

En dag i februari när jag kom hem från jobbet och tog in posten fick jag en fullständig chock. Försäkringskassan ville inom 14 dagar ställa mig till hela arbetsmarknadens förfogande upp till hela min egentliga tjänstgöringsgrad. De var inte beredda att fortsätta betala ut sjukpenning på 25 % till mig.
Du kan läsa om det som hände då om du klickar här.

Mitt fackombud hjälpte mig den gången att bena ut det jag själv inte orkade ta tag i. Jag som alltid är handlingskraftig blev som förlamad av chock. Vad menade Försäkringskassan?

För att göra en lång historia väldigt kort berodde det hela på att arbetsgivaren inte dokumenterat och skrivit någon rehabplan för mig.
För att överhuvudtaget bli beviljad sjukpenning under längre tid än 90 dagar måste det finnas plan/planer för hur man från arbetsgivaren arbetar för att den anställde ska kunna komma tillbaka till arbetet.
Det är - och var då en ganska ny - lagstadgad skyldighet som jag som arbetstagare inte hade koll på själv 2010.

I all hast skrevs det då en noggrann planering där företagshälsovårdens ergonom kopplades in då jag återigen påpekade vissa hinder på min arbetsplats som jag tidigare fått nej på. Personalassistenten som fanns med i gruppen runt mig drev på och gjorde en fantastisk insats. Allt och mer därtill rent praktiskt blev åtgärdat.
Tack N, du är en ängel!

Och så småningom var jag uppe i min tjänstgöringsgrad igen.

Nu, nästan tre år senare, har jag varit en hårsmån från att ha råkat ut för samma sak igen.........

I förrgår träffade jag mitt ombud på Försäkringskassan.
Ett sådant där möte där det inte spelar någon roll hur stark eller rakryggad man försöker vara.
Man går gråtande därifrån och önskar inget hellre än att få slippa vara till besvär för så många.
Ibland vet jag inte vad som är värst, att ha ont eller att vara till besvär p g a min rygg.
För mig är det det sistnämnda.
Men jag kände i alla fall tydligt att Försäkringskassan var på min sida. Ja du läser rätt!

På mötet i tisdags förstod jag hur otäckt nära jag varit från ett nytt liknande agerande från Försäkringskassan som för snart tre år sedan, att inte få sjukpenning utan att först ställas ut till hela arbetsmarknadens förfogande för annat ev jobb att klara av.

Jag får väl erkänna att det svepte en kall vind genom rummet och jag rös till där jag satt på knä i stolen på Slottsgatan i Örebro.
Som tur är har mitt ombud visst intresse av eget detektivarbete och när han muntligen från mig tidigt fick höra om mina utmattningssymtom ringde han upp den enda person med rätt yrkeslegitimation som jag kunde ange, min läkare på vårdcentralen.
Där fick han, sent om sider, all den information och den dokumentation han behövde.
Men det hade tagit Herr ombud nästan två månader att få telefonkontakt med rätt läkare.
Citat; "Jag bestämde att nu är det sista gången jag försöker",
sen skulle det bli extra tufft för sångtanten.

Detta sista försök lyckades! .............

Herr Ombud skakade på huvudet och kunde inte förstå varför inte företagshälsovården till fullo hade tagit över mitt ärende när ortopeden i 3 (!) läkarintyg mycket tydligt uttryckt att det var nödvändigt i mitt fall.
Och att det inte heller hade det hjälpt med flera påpekanden från den psykolog jag hade träffat.
Herr Ombud kunde inte förstå varför arbetsgivaren inte hade godkänt det och erbjöd sig att hjälpa mig.

När jag åkte från från mötet med herr Ombud grät jag både sorgetårar men samtidigt tacksamma tårar över att detta sista uppringningsförsök av herr Ombud hade lyckats.
Jag kände mig även lugn, trots Försäkringskassans alla nya tuffa regler.

------------------------------------------------

Och nu kommer det äntligen någonting att berätta som jag verkligen har längtat efter skulle hända.

För första gången på ett halvår börjar jag kunna tro på att jag snart kan få känna fast mark under fötterna igen.

Igår var det ett långt rehabmöte med ett antal personer runt mig.
Det var en märklig känsla.
Till saken hör att jag själv fick sitta tyst.......

Det var inte jag själv som behövde berätta, redogöra för och förklara om mitt hälsotillstånd och känna mig orolig över att inte kunna göra mig förstådd.

Jag satt förstummad och hörde hur en oerhört kompetent läkare på företagshälsovården, på ett helt förbluffande sätt, redogjorde runt hela min situation och mitt hälsotillstånd. Hon vände sig konstant mot den representant från min arbetsgivare som fanns med på mötet.
Det förbluffande var att jag hade träffat henne vid ett enda kort tillfälle.
Med mitt godkännande hade hon sedan hämtat mängder av journaler från olika håll, och var helt insatt i dessa. Hon hade pratat med tidigare läkare och med diverse andra viktiga personer och utifrån det lagt ett helt korrekt pussel utan att ens prata med mig.
Snacka om kompetens!
Och hon var mycket tydlig mot arbetsgivaren.

T o m jag förstår min situation bättre nu, det ni!

Och för första gången på 22 år var det inte min bedrövliga rygg som stod mest i centrum för min nuvarande situation.
Jag kunde knappt tro det var sant!
Det kändes som att jag blev en "vanlig" människa i rummet.

En vanlig människa som visserligen ständigt går runt med citat;
"energiläckage....som att leva med att ständigt ha en kraftig influensa i kroppen. Men det betyder inte att man inte kan arbeta och det har hon (jag) visat att hon kan, inte minst under de sista åren."

Jag blev en vanlig människa med kraftiga utmattningssymtom, inte en rygg med oförmåga att utöva min yrkeskompetens.

Vad hon sa mer vill jag inte skriva om offentligt.
Jag gör som Maria i stallet på julnatten,
jag gömmer det i mitt hjärta och begrundar.

Hon avslutade i alla fall med att uttrycka hur beklagligt hon tyckte det var att de från företagshälsovården inte hade fått tagit hand om mig till fullo direkt i augusti. Det som min ortopedläkare hade skrivit i det första sjukintyget.
Då hade resan tillbaka inte varit lika lång för mig som den nu är.
Men nu känner jag i alla fall att jag kan och vill börja den långa resan.

Vad det exakta målet kommer utgöras av det får vara framtiden utvisa.

Efter mötet frågade läkaren mig med mycket stor och varm empati i rösten;
"tycker du att det blev väldigt jobbigt nu på mötet?"

Jobbigt???

Jag hade svårt att behärska mig från att slänga mig runt hennes hals, krama och pussa henne och slänga upp henne högt i luften för att fånga henne igen och i ett glädjetjut skrika

TACK du underbara, fantasiska människa!

Istället lyckades jag, ur min lite hostiga hals, klämma fram ett litet ynkligt;

nej då, det gick bra.......

När jag på kvällen ställde mig i Nikolaikyrkan med Örebro Kammarkör var det med ett stort leende på läpparna som jag tog i för kung och fosterland;

Hosianna!

Och över axlarna hängde min nystickade sjal!









3 kommentarer:

annika sa...

Oj, vilken läsning! Det var spännande att läsa. Vilken tur att du äntligen mötte de rätta människorna. Kan tänka mig att du kände dig lite lättare då du sjöng.

Jag vill önska dig en God Julhelg

Kram

lillan sa...

God Jul till Dig med Annika!

Stor Kram
Caroline

Min Skattkammare sa...

Åhhh, så glad jag blir att läsa dina rader! Någon har lyft av en stor och tung börda......!
Hosianna!
Ja, vi måste ses snart igen.....
Och...GOD JUL på dig, hoppas du får en jättefin helg.
Kram Kicki