fredag, november 30, 2012

Bränd


Vad hände egentligen?

En dag i slutet på maj la min kropp bara av. 
I mitt fall tydligast ryggen, men något mer hände den här gången.

Sista lektionen, en fredagseftermiddag, var en lektion i anatomi. 
Det var en fartfylld lektion med mina härliga sångelever i årskurs ett som utgjorde droppen. 

Att visa hur bäckenet ter sig i ytterlägen är inte det optimala för mig. 
Jag vet det! 
Jag vet att man kan förevisa utan att behöva demonstrera själv!

Men, är man en inbiten pedagog 
- dessutom alltför galen - 
och älskar sitt arbete, sina elever och sitt kall då är det lätt att förtränga sina begränsningar. 

En stelopererad rygg, ett försvagat och vingligt vänsterben, överrörliga leder och mängder av sjukdagar p g a för stort engagemang och diverse dykningar från trappor och stolar är väl inget att komma ihåg när man har roligt. Inte ska väl en spondylolistes och sviterna efter en stor ryggoperation för 18 år sedan behöva sätta sätta stopp för det. ........

----------------------------------------

Direkt kände jag att det inte var som vanligt den här gången.
Det var någonting som inte stämde. 
Trots sommarlov och ledighet blev jag bara sämre. 
All min vanliga kämparglöd, viljan att snabbt ta sig upp på banan igen var som bortblåst. 
Det var helt tomt inombords. 
Ett stort stort hål. 
Ett hål som bara blev större, djupare ihåligare och hotfullt.

-----------------------------------------

Gråtande gick jag återigen genom den långa korridoren till ortopeden på USÖ för att på nytt få en smärtblockad. 
Det var i mitten av juli. 

Hela min ledighet, min rekreationstid hade förvandlats till ett helvete och hur jag skulle hinna återhämta mig på de fyra veckorna som återstod framstod som en gåta. 

-  Åh, tänker några av er, en sån där lärare med långa härliga lov. 
Att vi har loven för att vi har 45 -timmarsveckor alla andra veckor på året tycks
 inte räknas. 
45 timmar som inte räcker på långa vägar och där möjligheten att få övertidsersättning inte existerar, där komptid endast kan få tas ut om inte undervisning drabbas = viss tid går aldrig att få ut. Jag tillhör faktiskt en liten grupp av lärare som vill ha vanliga 40-timmarsveckor. Då skulle jag få ut mer än tillräcklig ledighet i alla fall i form av kompbar tid och en mer jämnt fördelad arbetstid under läsåret. - 

Jag blev givetvis sjukskriven trots sommarlov och en bit in på terminen. 
Diverse åtgärder och utredningar planerades att sättas igång utifrån det min ortopedläkare, i samråd med mig, ansåg vara nödvändiga. 
I sjukintyget stod det frågetecken om jag skulle kunna var i arbete igen eller om det skulle bli fortsatt sjukskrivning. 

Frågetecknet gäller fortfarande, nu med frågan om hur mycket som kommer att vara rimligt för mig att kunna arbeta, vilka arbetsuppgifter och den allra största frågan om jag överhuvudtaget kan återgå till min gamla arbetsplats?  

Planerade åtgärder fungerade bra på flera håll och väldigt mycket mindre bra från annat håll.

Hela sommaren rullade på och Ni som följer min blogg vet att sommar = bärplockning, saft, sylt, marmeladtillverkning, bakning, resor, utflykter, planteringar mm mm. 
Ingenting blev gjort av detta i år. 
Med stor möda plockade jag av vissa bär men för första året lät jag t o m mina fina Aroniabär ramla av. 
Många av mina blomlådor stod tomma. 
Resan till Kreta genomfördes på stark vilja och på plats under ett parasoll fullproppad med morfin. 

Det fanns ingen livskraft att ens orka längta till något av det jag annars uppskattar så mycket. Att läsa var uteslutet, och är fortfarande svårt. 
Jag kunde inte och har fortfarande svårt att fokusera på en text. Tidningar jag köpte för att bläddra i lades i en hög. 
Att träffa folk i allmänhet var otänkbart, jag kände mig rädd och osäker. 

Här för jag fortfarande en kamp med mig själv.

Det enda som "rullade på" som vanligt, eller snarare sjukligt ovanligt, var förmågan att fly in i Wordfeud eller ännu hellre något dataspel där jag kan tävla mot mig själv. 

Som tur är har jag min "egenterapi" i form av stickning som gör att jag i alla fått en mängd vettiga resultat ur min oförmåga till att göra annat. Jag ska visa upp lite mer av mina alster så småningom.

En bit in i september började jag åter igen klara av att kunna fokusera på att se en hel film i sträck.

----------------------------------------

Fantastiska ljusglimtar från sommaren som höll mig uppe var besök av underbara systerdöttrar och brorsbarn, nära vänner och givetvis min helt fantastiska familj. 
Jag ska i ett senare blogginlägg återkomma till det allra mest fantastiska, att bli mormor igen den 25 juli. Men det förtjänar sitt egna utrymme och inte i samma anda som i detta inlägg.
Min M har ett tålamod som är utan gräns! 

----------------------------------------

En trötthet utan dess like greppade mig och omfamnade mig alltför hårt, men tyvärr inte med det lugna vaggandet till sömn och till ro som jag så väl behöver. 
Konstant vaken, konstant dimmig, konstant frånvarande, konstant helt fel i tillvaron, konstant i grubbel; 

vad händer och vad händer sen, vart är jag på väg? 

-----------------------------------------

Redan i det första sjukintyget kunde jag läsa, inte bara om mina ryggbesvär, utan också noteringen om att jag hade visat tydliga tecken på uppgivenhet och depression med anknytning både till rygg och jobb. Främst handlade det om ekvationen att få det hela att gå ihop. 

Jag läste det, 
och visst jag grät hos min läkare och var under många månader inte ens i närheten av att skratta  ihjäl mig någon endaste liten gång. 

Det har hänt mig förr, att jag i samband med smärthantering eller vid traumatiska familjetragedier hamnat i små eller lite djupare depressioner. 
Min M och jag brukar då skoja om det gamla talesättet; "hon har problem med nerverna". 
För mig helt relevant faktiskt eftersom vänster ben ibland är mycket försvagat just p g a nervpåverkan. 

-------------------------------------------

Men, varför kändes allt så annorlunda denna gång? 

Någon gång i slutet på augusti träffade jag en psykolog på företagshälsovården. 
Min chef hade godkänt två samtal. 
Under dessa två samtal försökte jag hålla en tydlig distans och att vara saklig i förhållandet till en kartläggning av mina arbetsuppgifter kontra min tjänstgöringsgrad och min onda rygg. 

Jag vet precis när min stolthet föll och barriären brast. 
Det var en fredag, klockan var mellan 14.00 och 14.30. 
Hos psykologen tittade jag på mina egna svar som jag fyllt i på ett frågeformulär. 
Svaren på frågor om mitt mående. 

Var det jag som hade svarat så?  
Men hur gick det här till? 
Vad är det som händer? 
Jag kände en tydlig svaghet i kroppen och jag krympte ihop som till ett litet barn. 

Att få höra ordet utmattningsdepression gjorde ont men var samtidigt en befrielse. 

Helt plötsligt började saker falla på plats och tårarna rann.

Sedan dess har jag åkt berg o dalbana.

Psykologen ville givetvis direkt följa upp dessa två samtal men ringde upp mig två dagar senare med beskedet att någon hade motsatt sig en direkt uppföljning. 
På frågan till mig, om hur jag mådde i just det ögonblicket i förhållandet till två dagar tidigare, svarade jag " inte bra alls" och så rann tårarna.
Detta var en sen måndagseftermiddag och psykologen uppmanade mig att omgående dagen därpå kontakta min vårdcentral där jag, som jag redan hade berättat för honom, har en fantastisk läkare. 
I nästa mening sa han även till mig att om jag under de närmsta timmarna skulle börja må det minsta sämre skulle jag åka akut till USÖ, " kan du lova mig det? "

Jag var givetvis tacksam att han fångat in hur det stod till med mig men var fortfarande lite oförstående.........vad var det där? Vad sa han? Hur menade han? Skulle jag kollapsa, eller......?

Efter att några veckor senare ha drabbats av en panikångestattack förstod jag precis vad det var han hade menat den där dagen.

Min läkare på vårdcentralen tog in mig akut direkt dagen därpå. Det är en klok kvinna som hjälpt mig många gånger. Hon kodade snabbt av mig, tittade mig djupt i ögonen och sa " den här gången Caroline måste det få ta tid. Nu ska du inte tänka på att kunna arbeta på länge och detta kommer att ta lång tid. - Betoning på länge och lång. - Nu får du inte ens försöka att vara duktig, det är slut med det!"

----------------------------------------

Nu började jag förstå lite, eller inte, eller.... jag var jag där nu......eller inte....eller hade varit.....eller.......var var jag? 

Mitt livsmod sjönk som en gråsten.

Jag hade gjort det! 
Jag hade gått in i den berömda, 
den hårda och obarmhärtiga, väggen. 
Obarmhärtig men ändå så barmhärtig för att den till slut gör det man själv inte mäktar med.
Att sätta stopp för ett alltför snabbt rullande ekorrhjul där för mycket ska bli presterat på alltför kort och för lite tid. 
Att vara överduktig, pretentiös, klara av allt och att räcka till för alla och där man inte ber om hjälp. Och varför be om hjälp på jobbet där alla är lika hårt belastade, vem är väl jag att vara förmer än andra och behöva avlastning? 

Innan kroppen la av minns jag att jag försökte protestera på arbetsplatsen. 
Nej jag försökte inte.
Som den "whistleblower" jag är sa jag det med besked och eftertryck och dessutom väldigt tydligt! 

" Det kan inte fortsätta så här. Om ingen blir annan så kommer i alla fall jag snart bli tvungen att sjukskriva mig." 

----------------------------------------

Det har tagit hela hösten för mig att förstå vad jag har varit och är med om. 

Förra läsåret hade jag inte en enda hel sjukdag p g. a. ryggen!  Inte en enda!!!! förrän i slutet på maj.

Jag arbetade i skyhögt tempo med en tämligen hög smärtnivå i kroppen. 
Arbetsuppgifterna tilltog och min "gummibandstjänst" tog aldrig slut. 
Timmarna på jobbet blev fler och fler och när jag kom hem fortsatte jag i timmar liggandes på rygg i soffan. 

I sista arbetsveckan innan jul ramlade jag olyckligt på jobbet. Ett litet visitkort låg på golvet i korridoren och blev lika halt som ett bananskal när jag skar kurvan i hastig fart. 
Vi hade föreställningskväll och många föräldrar blev vittne till min knasiga vurpa. 

Det knastrade till på "fel" ställe i ryggen och hela jullovet genomleds i smärtdimmor. 
Men eftersom detta är en stor del av mitt liv var jag aldrig till läkare utan ägnade mig åt sedvanlig egenvård. 
Efter 25 år kan jag rutinerna, totalt stilla läge och mängder av mediciner och så småningom övergång till försiktig aktivitet.

Däremot anmälde jag "olycka på arbetsplats" vid ev följd på det hela. 
Det hade jag dock ingen nytta av eftersom jag inte kompletterade med något läkarintyget. 
Och jag hade varken tid eller ro att lägga ner möda på att fixa det. 
Det tog för mycket tid i anspråk. 
Kontentan var att jag jobbade på med en, om möjligt, ännu högre smärtnivå i kroppen. 

----------------------------------------

Vid nyår beslutade jag mig dock för ett nytt koncept att åtminstone jobba inom ramen för min arbetstid och enligt avtal. 
Började bli sträng mot omgivningen genom att hålla stenhårt på mina ramtider och min förtroendetid. Från att varit mycket resonabel och välvilligt inställd gällande tider för extra möten blev, jag till omgivningens stora förvåning, helt plötslig stentuff. 
Min sjukersättning på 25%, som ger betydligt mindre i plånboken, skulle vara min och bara min bestämde jag. 
Och mitt schema skulle gälla till punkt och pricka! 

Det jag inte hann med det la jag i en hög till höger på mitt skrivbord. Även sådant som jag aldrig tidigare kunnat drömt om att lägga undan. 
Jag hade hört att flera gjorde så i arbetslaget, då kunde väl jag också tillåta mig det? 
Denna hög började snabbt växa men jag försökte tufft ignorera den. 

------------------------------------------

I slutet på januari vaknade jag en dag med en hemsk yrsel och tvingades vara hemma upp till en vecka i första varvet. Kunde inte röra mig, befann mig konstant som på en karusell. 
Till slut uppsökte jag vårdcentralen där man trodde på en förmodad släng av den s k kristallsjukan men med mycket vagt utslag för om det verkligen kunde vara det. 
Yrseln gav sig inte men jag jobbade ändå när jag kunde vara i upprätt läge. 
Den har ännu inte helt försvunnit. I vidareutredning har det visat sig att det inte alls handlade om kristallsjukan. Det var stressen. 

Vid ett tillfälle under en konsert med en världsgitarrist i Örebro, detta var i slutet på januari, kände jag hur yrseln gick över till ett känslobortfall i hela vänstra ansiktshalvan. 
Konserten var helt fantastisk, folk applåderade galet.
Där mitt i euforin satt jag yr och rädd och hade plötsligt ingen känsel i vänstra ansiktshalvan. Jag drog på mungiporna och grimaserade för mig själv i mörkret. Nöp i kinden och det började kännas mer och mer obehagligt men samtidigt så urbota fånigt. 
Till slut viskade jag till M att jag vill ge honom ett leende för att han skulle se om jag såg sned ut.  "Inte mer än vanligt". ;)

Tack M för att Du, som pappa alltid sa, tar hand om mig! 

Det var oerhört olustigt och så här i efterhand vet jag ju att det är ett tydligt tecken på stress. 
Känseln var borta under några timmar för att sedan sakta komma tillbaka. 
Symtomen har tack och lov inte kommit tillbaka mer än i form av små " sockerdricksbubblande" ryckningar i hyn under vänstra ögat. 


-----------------------------------------


Min hög med med undanlagda arbetsuppgifter växte till sig och fram i april började det bli mer och ohållbart.
Det var bara att ge sig på den. 
Ont, ont, ont, och yr, yr, yr.
Att stanna hemma var otänkbart då inga vikarier tillsattes. 
Arbetstimmarna tilltog igen och det i ett ganska snabbt tempo. 

Ingenting av det jag gjorde kändes som att jag kunde göra med den kvaliteten som jag vill göra ett arbete. 
Känslan av att inte känna sig nöjd blev alltför påträngande och när jag till det t o m fick påbackningar krympte jag sakta men säkert ihop.

Otillräcklighet, minnesluckor, oförmåga att göra ett bra lärarjobb var det enda som snurrade i mitt blonda huvud. 
Otillräcklighet, minnesluckor, oförmåga att göra ett bra lärarjobb...... i mitt blonda huvud..........

Ja, jag är en dum blondin, men endast vid högtidliga tillfällen! 

I slutet på april började det tjuta i mitt huvud. Först trodde jag det var något i omgivningen men snabbt insåg jag att det var i mitt eget huvud som ett trestruket bess placerat sig och envist vägrade flytta ut. Som omväxling bytte/byter tonen ner sig till trestrukna f vilket ändå kan upplevas som en glad liten variation. 
Tinnitusen finns kvar men har, från att ha varit ytterst besvärande, nu lugnat ner sig när jag själv håller mig lugn. 
Det går äntligen att både lyssna och njuta av musik igen.

Jag jobbade, jobbade, jobbade, jobbade, jobbade, jobbade, jobbade och ..................

......sen tog det bara tvärstopp.

I backspegeln kan jag se att jag under de sista arbetsveckorna omedvetet ägnade mig åt att förbereda mig på att inte komma tillbaka till arbetet. I alla fall inte under väldigt lång tid framåt.

Jag slutförde en mängd av uppgifter även om jag vet att väldigt lite blev på det sätt jag från hjärtat hade önskat. 
Att jag förberedde min egen " bortgång" förefaller ju helt galet men det måste ha varit något inom mig som förstod vad som var på gång

Nu befinner jag mig så pass på andra sidan att jag börjar kunna blicka tillbaka och få perspektiv på vad som har hänt. Men jag befinner mig långt ifrån att vara på helt fast mark ännu.....

Om det tänker jag berätta mer om i kommande inlägg.

Förlåt mig för min uppriktighet och för att jag lägger ut detta på min blogg men jag kan inte fortsätta att blogga igen utan att förklara min långa tystnad! 
Om du inte tycker om det, sluta då att följa min blogg och återkom senare.

Tack till Dig som kan se detta som en del av min bearbetning för att komma vidare.

Den största av kramar till Dig som kan identifiera dig och känner igen dig!
Var rädd om Dig! 
Det finns bara en som Du!
Du är unik!
Och kom ihåg att på en arbetsplats är du alltid utbytbar 
men 
aldrig någonsin i Din familj och för Dina närmaste! 

Utan dem vore jag inget! 




6 kommentarer:

Johanna sa...

KRAM! Ta hand om dig!

Hanna sa...

Jag älskar dig villkorslöst och obeskrivbart mycket mamma.
Du vet att jag plågas se dig må skit, men jag blir ändå så glad att du skriver. Det är ett bra steg på vägen som du absolut inte ska be om ursäkt för.

Och du vet, att om jag hade kunnat... eller rättare sagt, om jag hade fått, så hade jag stått längst fram i fronten i ditt krig.
Tagit vartenda slag.

Du är den starkaste person jag vet.
Min förebild, min idol, min mamma.

Älskar dig!

mallasalster sa...

Caroline,
jag känner igen vartenda ord som du skriver. Jag har varit där i detta ingemansland som bara vissa får besöka...
Just nu har jag en relativ bra period i mitt liv, jag försöker njuta av det helt och fullt!
Jag blir så ledsen när jag läser dina ord, jag vet vilket helvete du har, ovissheten, osäkerheten, tröttheten och maktlösheten. Känslan att inte finnas till utan bara vara en del av någonting som inte stämmer, som inte fungerar.
Försök att släppa taget, låt det vara som det är, låt allt elände finnas där, snart så står du ut, en minut kanske i taget, men snart blir det längre stunder, jag lovar...
För att kunna gå vidare, att våga gå vidare, att leva ett annat liv, med andra förutsättningar måste man vara där nere i skiten, göra runt, gråta, sova och bara vara, för att orka ta sig upp igen...
Mitt liv idag är ett helt annat liv än för några år sedan, jag blir aldrig den "gamla" Malin, jag är en "ny" Malin och jag lever här och nu, en dag i taget, ett steg i taget...
Jag faller, tröttnar, gråter och famlar runt i ett mörker, men för varje gång blir det lättare och lättare...
Jag tillåter mig att vara svag, ledsen och trött, försöker njuta av det som är viktigt för mig, det som ligger mig nära och det som gör att jag mår bra...
Jag blir så ledsen när jag läser, blir så påmind om hur livet är för oss som drabbas av svåra saker och framför allt hur mitt liv har varit...
När jag till slut erkände och tog till mig hur jag verkligen mådde och vilket liv jag levde, det var då som jag började läkas och komma tillbaka...
Mitt liv är ingen dans på rosor, men nu dansar jag iallafall efter mina egna villkor och ingen annans...
Jag vet att det bara är jag som kan påverka mitt liv och jag måste se till att varje dag är en bra dag oavsett hur jag mår...
Det har tagit mig många år att komma hit där jag är idag, jag har fått jättebra hjälp och stöttning från sjukvården, men det är jag som har gjort jobbet och det är jag så j-a stolt för idag!
När man lever med konstant smärta påverkas hela ens liv, smärtan och handikappet det kan vi inte styra över. Men våra tankar och vårt inre kan vi påverka, jag är ett levande bevis på det, så kära du, det finns en ljusning i den där mörka, långa och förbaskade tunnel, jag lovar...
Kramar i massor kära du...


Min Skattkammare sa...

Hej Caroline!
Hur mycket ska du behöva tåla?
Depression och så en hemsk värk på det......
Vill ändå tro att "mellanrummet" kan lära oss något och lyssna på en annan Vän som säger: "Kom till mig ni som är tyngda av bördor så ska jag ge er ro för era själar. För mitt ok är milt, och min börda är lätt".
Den Vännen är aldrig långt borta.
Önskar dig en skön helg!
Du är såå välkommen när det än blir! ♥
Stooooor kram
Kicki

Halldin sa...

Jag har varit där, vid den berömda väggen, och det finns ett liv bortom.

Jag är idag en starkare person, med ett bättre liv och mer livskvalitet, dock med en stark allierad som heter Acceptans. Men det var utan tvekan en livskris, och när jag var i det så förstod jag stundom inte hur jag rimligtvis skulle kunna komma vidare.

Ge dig tid att läka. Hanna vet ju var jag finns om du vill ta del av mina erfarenheter. <3

annika sa...

Vilken fantastisk beskrivning av vägen in i den berömda väggen ♥. Jag är helt övertygad om att du kommer ut på andra sidan av den med erfarenheter. När man läser känns det så overkligt det du skriver om men det är så det går till. Men så stark du är som har klarat av att komma så här långt på vägen genom.

En stor varm kram till dig ♥

annika