Oro och vackra pärlor!

Här kommer en ny hälsning från min tuva där det blåser lite småsnålt för tillfället. Detta är delvis en uppföljare till mitt förra inlägg. Jag lovar att i nästa inlägg ska det bli något helt annat, en hälsning riktat speciellt till min bloggvän Annika på Ditten och Datten.

Just nu befinner jag mig ett riktigt kaos där jag i nuläget, på kinesiskt vis försöker se vad som utgör fara och vad som innebär möjlighet. För att förstå vad jag menar med det kan du klicka här.

Oavsett vad Försäkringskassan anser så kvarstår det faktum att jag inte klarar av att arbeta mer än jag för tillfället gör. Redan det är på gränsen för vad kroppen orkar. Nu är det bara att vänta och se om Försäkringskassan godkänner den rehabiliteringsplan som nu håller på att upprättas i samråd med arbetsgivaren, mig och facket. En plan, bestående i flera steg, som arbetsgivaren enligt lag är skyldig göra. Den skulle ha påbörjats för drygt fyra månader sedan!?! Med viss oro för att bli för frisspråkig i detta forum vill jag inte ens nämna mina tankar runt det förfarandet från min arbetsgivares sida.

En klok människa uppmuntrade mig häromdagen med orden; du är som Christofer Columbus, du upptäcker och banar väg och andra får lära sig av dina upptäckter. Och sett så är jag ju i väldigt gott sällskap. Jag har även sällskap av fler i vårt avlånga land som befinner sig i liknande situationer som mig, i kamp mot både funktionshinder och Försäkringskassa. Fler har av ren slump hittat in på min blogg. Jag lovar att svara på mail men har ännu inte riktigt orkat med.

Heja oss! Låt ingen ta vår själ och identitet ifrån oss!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta och kan säga att det verkligen varierar mellan dessa två variabler. Utöver mina ”ordinarie” problem har jag också börjat få tillfälliga frossbrytningar, darrningar, yrsel med svimningstendenser, hög puls och kraftiga sömnsvårigheter. Svårt att sova hade jag innan så det finns inte många minuter kvar av natten att ta av. Det är för väl att jag av naturen är utrustad med ett lågt blodtryck, annars hade jag nog haft en infarkt på gång. Mellan alla mystiska anfall, som jag helt klart förstår är ett stort påslag av både adrenalin och kortisol i kroppen, är jag någorlunda normal (om jag nu egentligen är det?) och det är i ett rus av ”normalläge” som jag skriver just nu. Det har tagit mig många timmar av skrivande och avbrott.

Precis innan jag skulle åka till min arbetsplats i måndags för det möte där vi skulle göra de rehabiliteringsplaner, som skulle ägt rum för längesen, fick jag ett sådant där kraftigt skakanfall. Hela min kropp darrade som ett asplöv, benen ville knappt bära mig, kraftig yrsel och illamående. Jag som aldrig brukar må illa annars höll på att få upp den lilla lunch jag lyckats peta i mig.

I sista stund, med risk för att bli alltför sen till mötet, bytte jag halsband(!). Absolut inte alls av fåfänga men jag kände att jag behövde sällskap och stöd, både i bilen och på mötet. Jag valde att sätta på mig ett av de vackra halsbanden som min trogna bästis i Göteborg gav mig i present för snart 1,5 år sedan. En pärla av kvinnor. Halsbandet heter Strength. Hon skrev då så rörande att det är en symbol för den nedärvda styrkan jag har djupt inom mig. Om du klickar här hittar du många av hennes både vackra och läckra smycken.

Den styrkan, den som jag är så rädd ska sina och ta slut. Tack alla som stöttar mig och fyller på förrådet! Ve den som i nuläget mjölkar mig på energi!

M var bortrest och det var för sent att ringa på en taxi. Det var bara att ta stöd av kryckorna och sätta sig i sin lilla ”Mr Bean”– bil. Väl på plats bilen började jag med att, med darriga fingrar, skicka jag ett sms till min vän för att meddela henne att hon, utan sitt medgivande, fanns med mig. Jag är felstavningarnas moder just nu, förmodligen p. g. a. det stresstillstånd jag befinner mig i, och min vän har fått sig många goda skratt den sista veckan. Jag bjuder på det kära L.A!

Fingrarna vitnade av den kraft med vilken jag höll i ratten. En fara för omvärlden och jag gjorde precis som M……. jag la gasen i botten för att göra tiden på vägen så kort som möjligt.

Jag anlände vit som ett lakan, skakande och totalt utan styrka att titta på något annat än rakt ner på bordsskivan. Det blev sedemera ett mycket bra möte med en lyhörd och klok samling människor runt mig och jag kunde senare lugnt åka hem igen. Nu kan jag bara konstatera att situationen jag hamnat i är inget jag själv kan göra någonting åt alls. Allt ansvar vilar på min arbetsgivare. Min lilla blygsamma fundering är då;

Varför skickar F-kassan ett sådant nedbrytande brev till den som redan är drabbad när det egentligen är arbetsgivaren de ska ge sig på?

Men nu något positivt!

Till slut vill jag berätta om en fantastiskt fin present jag fick av en annan mycket kär vän. Jag brukar kalla henne min lillasyster. Hon prickade fullständigt rätt i tid med att komma till mig i ett läge, i slutet på förra veckan, när jag som allra mest behövde det. Hon fick en gråtande storasyster i famnen och med sin närvaro vände hon en tung förmiddag till en osedvanligt trivsam stund där skratt och lite lagom galna upptåg och idéer kläcktes. Med sig hade hon en underbar bukett tulpaner och ett vackert lila kort, egenhändigt gjort i scrapbookinganda bl a med orden;

En hälsning i passionslila, smärtans, men också lidelsens, skönhetens och kärlekens färg.

Lila har alltid varit min favoritfärg! Fantastiskt vilken fullträff! Visste du det L.W?
Jag fick även denna fina bok; Livets pärlor – Meningsfull träning i livsmod, självinsikt och andlighet. Tack kära lillasyster, ytterligare en pärla av kvinnor!
 

Till boken hör ett band av pärlor, livets pärlor. Bandet heter Frälsarkransen där varje pärla har sin egen symbol. Det fungerar i stort som ett radband och är ett ypperligt konkret redskap för mig att kunna ta tag i min stress och inre oro. För dig som blir nyfiken och vill läsa mer om det kan du klicka här. Där kan du dessutom se ett klipp från Youtube där Biskop Martin Lönnebo berättar om Frälsarkransen.
 

Igår natt när jag återigen började darra, frysa, fick hög puls och känna en ofantlig oro i kroppen tog jag bandet i mina händer och lät mina fingrar rulla runt den stora gyllene Gudspärlan. Mina tankar sökte stillheten i Gudspärlebönen;

Du är gränslös
Du är nära
Du är ljus
och jag är din.

Jag somnade till en liten stund på morgonen och skulle helst vilja förtränga drömmarna. En klok kvinna lotsade för några år sedan in mig en bit i konsten att tyda drömmar. Jag har full insikt om vad den nattens drömmar bar för budskap, och vad de ville berätta för mig om det som rör sig i mitt liv just nu. Men det får bli min egen lilla hemlighet.

Lillan önskar Er allt gott i passionslila, smärtans, men också lidelsens, skönhetens och kärlekens färg.