Känslostark fredag i september

Stela har gått bort!

Jag fick reda på det i går kväll när M varit och handlat och sett ett anslag på ett fönster.

Stela var min/vår rumänska tiggare som satt utanför vårt Coop. 

Hon var så otroligt vacker.

Hennes slitna rynkor, 

mörkare och mycket smutsigare än mina,

berättade om att hennes liv gått hårt fram med henne. 

Många gånger har jag tänkt tanken att jag skulle vilja följa med de där rynkorna bakåt i tiden.

Jag ville se och ta del av hur hennes liv hade formerat rynkorna i hennes ansikte. 

Hur de grävt spåren

 - på ett läderhudsliknande sätt - 

som blev just så unikt och vackert på henne

Ibland ville jag sätta mig vid hennes sida och dela förnedringen av att behöva be om hjälp genom att tigga. 

Men det hade inte hjälpt henne, bara mig själv.

Att ta Stela till mitt hjärta har varit mitt personliga sätt att hantera den gigantiska problematiken runt tiggeriet som så lavinartat ökat runt oss.

Stela och jag har kommunicerat med varandra efter bästa förmåga utan att kunna varandras språk.

Hon var dock tydlig med att visa sin tacksamhet, 

när jag gav lite av mitt överflöd, 

genom att uttala välsignelse över mig. 

Det var för mig helt obegripliga meningar

som slutade med;  

"Jeso Kristo, Jeso Kristo".

Orden kom tillsammans med en svepande handrörelse. 

Handen svepte som uppifrån himlen 

ner mot och över mig och landade på hennes hjärta och där de snabbt bildade ett korstecken.

Det var just det hjärtat, 

där korstecknet så många gånger formats, 

som inte orkade leva längre 

och slutade att slå.

Idag valde jag att på förmiddagen låta min promenad från vårdcentralen gå förbi Coop. 

En kombination av att se där hon brukade sitta samt att lämna ett bidrag till hennes begravning. 

Istället för Stela satt där idag hennes dotter. 

Jag böjde mig ner för att lämna mitt bidrag och la jag min hand på hennes arm. 

Med en blandning av engelska och svenska försökte jag förmedla min medkänsla. 

Men återigen så låg där en språkbarriär mellan som ett avgränsade staket. 

Min medkänsla av att ha förlorat min mamma 

tillsammans med tryggheten 

av och i

att äga en tro på att hon finns i himlen, 

är inte helt lätt att förmedla. 

Allra helst när man inte ens förstår varandras språk. 

Till slut visade jag med handen upp mot himlen och sa "Jeso Kristo". 

Då förstod vi varandra och började samtidigt gråta. 

Att få sitta där på marken framför Coop 

med Stelas dotter i min famn, och tillsammans gråta, 

blir ett starkt minne jag alltid kommer att bära med mig.

En bror, Stelas son, kom och kunde på knagglig engelska berätta för mig att Stella inte var många år äldre än vad jag nu är. 

Så olika liv vi levde hon och jag.

Så olika förutsättningar för att leva ett liv.

Så olika kamper och överlevnadsstrategier.

Så olika saker att glädjas över 

och tillfällen att kunna tillåta sig att översköljas av lyckorus.

Nu består hennes familjs kamp av att få ihop ekonomiska förutsättningar för att kunna frakta hem kroppen och ge Stella en värdig begravning. 

Själv är jag så oändligt tacksam för min egen familj

som alltid finns runt mig och ger mig kärlek och livsnödvändig närhet! 

Må Stela nu få vila i frid och få ta del av himmelens alla rikedomar.