söndag, juni 14, 2015

Tiden läker inte alla sår


Det värsta som kunde hända hände.
En djup sista suck.

Ett, i sucken, högt och tydligt svar 
- Ja - 
på frågan från pappa; 
är du lycklig nu Majken.

Mamma fick ro.
Kampen var över. 

Min hand vilade i hennes hand. 

Sen blev det tyst.

Hennes huvud föll ner åt vänster på den vita kudden. 
En otäck brunsvart vätska rann ur mungipan.
Den äckliga sörjan rann snabbt ner på den vita kudden. 
Hennes kropp var liten och utmärglad av den hemska sjukdomen som ätit upp henne inifrån.

Scenbilden blev plötsligt otäck och jag sökte skydd i famnen hos min storebror Ingemar. 

Efteråt har jag fått kämpa med känslan av mitt svek....

jag höll inte kvar hennes hand.
Jag blev rädd. 

Tystnad och tomhet.
Tårar.
Vad var det som hade hänt? 

Mitt tonårshjärta kunde inte ta in det. 
Dom hade ju sagt att hon skulle bli frisk.

Inte läkarna.
Inte pappa.
Inte mina syskon.

Men dom andra. 
Alla dom där som kom hem till oss och sa att dom hade bett till Gud och var helt "förvissade" om att hon skulle bli frisk.

När vi satt runt hennes säng på sjukhuset hette det att vi vakade. 

Min övertygelse var att hon skulle resa sig upp ur sängen och att vi skulle åka hem igen.

Hon skulle ju inte dö.
Det visste vi ju.
Jag visste det. 

Det jag ville blev Min sanning.

Idag är det fyrtio år sedan mamma togs ifrån mig/oss.

Hon var exakt lika ung som jag är nu. 
Jag är t o m ett halvår äldre.

Det är först nu jag förstår hur mycket för tidigt i livet det var.  

Mamma ville inte dö.

Hennes i vanliga fall lite svagare hjärta blev det som till slut var det starkaste i hennes kropp. 

Det klappade för Livet 
och 
för oss. 

Min allra största sorg är att jag aldrig fick lära känna min mamma.
Jag var för ung.

Mitt i tonåren och förvirrad av livets mysterium. 

Tiden läker inte alla sår, det är en stor lögn.

Såren blir till sårskorpor och ärrbildningar i själen. 

Vissa av dem kliar och det är svårt att inte riva sönder den sköra sårskorpan.
Vissa läker och blir till vackra mönster av fina minnen. 

Livet har lärt mig vikten av att förlika sig med det jag själv inte kan påverka.

Det är inte lätt.
Min största utmaning.

Men livet blir lättare att leva när jag i alla fall försöker. 

Tack mamma 

för de sista oroade blickarna du gav mig på sjukhuset,

för de sista desperata famntagen du orkade ge mig.

Jag vet att Du ville finnas där för mig! 

Du finns kvar inom mig 
och 
genom alla oss som älskade Dig! 






Lillan  
















2 kommentarer:

Ibrahim Copp sa...

Vad fint du skriver, fortsätt, fortsätt... du berör och gör gott.

Moa sa...

Du skriver så vackert och berörande min fina fina sångtant <3 Du är så stark.