måndag, februari 27, 2012

Ärlighet varar längst

Igår skrev jag ett långt inlägg som senare på kvällen visade sig ha försvunnit helt upp i tomma intet. 
Inte roligt när man äntligen kommer till skott.
Men skam den som ger sig, det blev till att skriva om allt ur minnet.......det lilla man nu har.....
       
Ärlighet varar längst.....

och om sanningen ska fram beror mitt långa blogguppehåll på att jag har drabbats av prestationsångest.

Jag som på dagarna undervisar om att vara kreativ, att våga,  att satsa och ta fart och se hur högt vingarna bär har drabbats av handlingsförlamning. 
En förlamning framkommen ur att känna att jag inte gör tillräckligt bra ifrån mig............

I huvudet har jag skrivit många inlägg men eftersom jag både tagit för lite kort och inte redigerat något i Photoshop har inte heller tankarna inte kommit ner i skrift.
Eftersom de bitvis har varit lite dystra kanske det har varit lika bra att de stannat kvar i huvudet.



Min vardag skulle kunna sammanfattas med ordet otillräcklighet
Jag är medveten om att många med mig känner likadant och jag tror att de flesta av oss har sina egna strategier för hur man tar sig genom sin stress. 
Trots att jag med åren har blivit bättre på att säga nej lär jag mig aldrig att helt sätta tydliga gränser för var min arbetstid tar slut. Den där förmågan som faktiskt innebär att man måste lägga vissa saker åt sidan. Det går inte att hinna allt.
Jag tränar för fullt på just det där sista men....

......det är svårt, mycket svårt och jag hoppas att ingen vill komma och titta på vad jag har i just den högen........

Men ibland blir det bara för mycket!

Jag har flera vänner och bekanta som t o m har tagit helt eller delvis tjänstledigt från sina arbeten för att återhämta sig och hitta tillbaka till livet. Och flera pratar om det.
Det har jag aldrig varit med om förut  i den utsträckningen.
Vad händer?

Det är lite otäckt, men på samma gång sunt. 
Just det där med att några faktiskt är modiga och tydligt visar att NEJ det här går inte längre.

Vad jag själv bär på av den sortens tankar vet bara jag och min Skapare.....


Själv har jag precis varit ledig en vecka i form av ett sportlov. Sportandet utgjordes av några varv i gymmet och lite Pilatesträning.
Kan väl också lägga till ett antal långa promenader under veckan, varav en heldag i Göteborg där det bars många kassar efter en lyckad shopping tillsammans med yngsta dottern.

Får också erkänna att mycket tid ägnades åt att sova, vila, andas och bara lata sig och det jobbet utförde jag mycket bra!

En kväll passade jag även på att gå på bio med en kär brorsdotter.
Vi såg på George Clooney´s sista film  Descendants som var oerhört bra och kan rekommenderas.


Vi, L och jag, var dock rörande överens om att vi nästa gång måste se en rolig film där vi får skratta mycket.
Inte en film där mamman, eller någon över huvudtaget, dör på slutet.
Inom familjen har vi redan färdigt filmmanus som ligger för produktion när det gäller just det ämnet......

Sportlovet var en oerhört väl investerad vecka i ren återhämtning för mig.

Efter den intensiva höstterminen var det inte direkt en höjdare att ramla sista veckan på jobbet innan jul.
Min sköra rygg fick sig en rejäl smäll och hela jullovet var en riktig djupdykning i min Värkstad. Inget som har med ledighet att göra.
När vårterminen startade hade jag en mycket hög stressnivå i kroppen. Ryggen var i kaos men jobbet var tvungen att gå före.

Några veckor in på terminen fick jag besök av Kristallsjukan. Som omväxling till ett tidigare besök, våren -08, satt det denna gång i höger öra.
Ombyte förnöjer.... 

Allt detta sammantaget har gjort att jag inte haft energi över till annat än att försöka hålla huvudet över vattenytan.

Men så i förrgår kväll satte jag mig en stund vid datorn.

Inte för att skriva omdömen, rapporter, åtgärdsplaner, protokoll, jobba med lärplattform, tjänsteanteckningar, lära sig nya dataprogram, läsa mail mail mail, svara på mail mail mail, planera lektioner (om det finns tid över), utarbeta arbetsmaterial, kolla kalendarium........

nej, och inte ens Wordfeud!


Jag satte mig och lekte med bilder i Photoshop.

Åh,  vad roligt det var och vad jag har längtat efter det!

När jag väl satt där insåg jag hur mycket jag längtar efter att fotografera mer, att redigera och skapa i Photoshop.

Nu känner jag mig tillfreds en stund.

Och för er som följt min blogg länge kan jag berätta att jag givetvis har en stickning på gång.

Jag försöker ta in de kloka orden som en kvinna, med många fler års livserfarenhet än lilla jag, skrev till mig;

att försöka 
känna glädje och tacksamhet 
över 
det jag har åstadkommit
och 
låta den känslan bli så mycket större
än 
tankarna 
på allt det jag inte har gjort.
















Allt gott till Er alla!

Jag lovar att återkomma
men
inte riktigt när.....

Lillan

8 kommentarer:

annika sa...

Vad hände? Läste ditt inlägg förut men nu är det borta!

Kram

Min Skattkammare sa...

Sitter här och drar en suck av lättnad över att man inte är ensam om denna vidriga prestationsångest.
Bara igår kväll när jag lagt mig tänkte jag....
Varför har jag berättat om den där boken till höger och vänster!?? Nu har det liksom låst sig och allt jag har att göra bara rinner mellan fingrarna. Stressen klibbar sig fast trots många goda råd från omgivningen. Makens råd var förresten:
- Skit i det bara!!
Jo tack, nog har jag blivit varse att han kan den konsten! ;o)
Ett steg tillbaka belönas ofta med två steg framåt. Ändå envisas vi...
Jag lyssnar till Bo Setterlinds dikt....
"Källan, som funnits alla år,
bjuder oss att lyssna en sekund.
Har vi tid att stanna vid dess rand
för att svalka Själen där en stund?" o.s.v....
Men hade jag inte sagt något så hade jag heller inte fått all fin uppmuntran.
En av livets svåra balanser....uppmuntran kan också skapa prestationsångest.
Fast den vill man inte vara utan!! :o)
Att säga NEJ är tufft....men man måste, för man kan ju inte dela på sig. Ett JA här, betyder ett NEJ där.....hur svårt kan det vara? ;o)
Var rädd om din själ.
Kram Kicki

Anonym sa...

Åh, vad roligt att du är tillbaka i cyberspace! Jag har väntat och längtat. Tittat in i din blogg nästan varje dag för kanske.... kanske skulle du finnas där igen.
Så idag är jag glad för nu är du här igen med alla dina vackra bilder och dina fina, kloka ord. Försvinn inte nu utan stanna! :)
Kram <3

Anonym sa...

Åh, vad roligt att du är tillbaka i cyberspace! Jag har väntat och längtat. Tittat in i din blogg nästan varje dag för kanske.... kanske skulle du finnas där igen.
Så idag är jag glad för nu är du här igen med alla dina vackra bilder och dina fina, kloka ord. Försvinn inte nu utan stanna! :)
Kram <3

Karolina sa...

En liten bönetext till dig från mig. Den är ur en sång som heter VAR DAGS TRO:

"Ta min otillräcklighet, får jag se att nåden bär i alla svåra och bräckliga stunder?
Gör den till nyfikenhet, kan jag se att bönen bär och att Du ännu kan göra under?"

Kram från Karolina

Johanna sa...

Du skriver så klokt och så bra! Jag smyger in här emellanåt - vackra blommor och vacker stickning lockar tillsammans med dina kloka funderingar. Nu ska flöjtissan tillbaka till övningen, men skickar kram och omtanke till dig!

Min Skattkammare sa...

Hej där!
Tack för din gulliga hälsning! :o)
Jasså, hönan har blivit vänlig! Det var hon då inte här, det var därför jag gav bort henne. Så kul att ni trivs ihop, det gläder mig.
;o)))
Hur är det med prestationsångesten, har den lämnat dig i fred något? Kanske våren lockar fram nya toner i dig!
Jag har en envis förkylning som inte släpper greppet....det kanske är samma rackare som du har. Om det nu är förkyld du är, förståss! ;o)
Några timmar kvar på påskannandagen....hoppas de blir bra!
Välkommen...tänk om vi kunde få till en sån där trevlig en som vi hade sist! Lite varmare väder behövs....men det måste väl vara på G snart?
Ha det gott fina du!
Kram Kicki

Min Skattkammare sa...

Hej där!
Klart att du måste ta en sväng! :o)
Men jag vet hur det är när alla måsten sätter käppar i hjulet....
Om ca 2 veckor finns "Lyckliga hönans glass" på plats. Smaskig och omtyckt! Kalasacaféet öppnar då också.
Tack för din rara kommentar!
Kanske vi ses....:o)
Ha det så bra!
Kram Kicki