fredag, oktober 25, 2013

Små steg i sakta mak.....


Nu är processen igång....

Efter år av envist kämpande med att arbeta 75%, med min ryggproblematik, är nu ansökan på plats på F-kassan. Ansökan om utökad sjukersättning från idag 25%. 

Efter den stora kraschen i väggen för ett och ett halvt år sedan är vägen tillbaka till ett arbete för lång. Jag lyssnar på läkarna, tar in, förstår och vet att de har rätt. 

Det är en märklig känsla att nu själv vara där bara. 
Så definitivt.

Att vara vid det vägskälet där man läst om hur många andra varit. 

Någonstans inom mig har jag haft på känn att jag skulle hamna här förr eller senare, men då "bara" utifrån min bråkiga rygg och den kroniska smärtan som följer med den. 
Men jag hade aldrig kunnat tro att det till stor del även skulle bero på kraftiga utmattningssymtom, p g a stor arbetsbelastning, som tagit nästan all kraft ifrån mig.

Och ja, 
ja vet, 
att arbeta med svår smärta i kroppen skapar större stress i tillvaron och helt friskt kanske jag hade klarat mig bättre än jag gjorde. 

Jag känner mig lugn, tror jag.......

Titt som tätt kommer jag dock på mig med att jag inombords känner stress och oro över dels hur F-kassan nu ska agera och dels hur min framtid kommer att se ut.

När det gäller F-kassan kan jag inte själv göra något mer än att luta mig tillbaka mot alla år av journaler och både gamla och nya läkarutlåtanden.

När det gäller den ovissa framtiden är det annorlunda.
Härom kvällen fick jag en plötslig och stark panikkänsla av att jag aldrig, verkligen aldrig mer ska få undervisa på gymnasiet.
Jag som så har älskat mitt arbete och inte minst mötet med alla härliga ungdomar. 
Ganska nyligen köpte jag t o m nytt material till.........inte vet jag.

Mitt arbetsrum på skolan tömde jag precis innan sommaren då jag förstod - av läkarens utlåtande - att jag inte skulle kunna arbeta på samma arbetsplats längre.

14 år står nerpackade i kassar i vår källare och jag har ännu inte orkat titta i dem, än mindre sortera.

Min yngsta dotter E skickade mig ett underbart SMS i förrgår.
Hon skriver för och i en tidning i Göteborg och med anledning av det får hon ibland gå på olika kulturevenemang.
Denna gång var det en teaterföreställning som handlade om längtan att arbeta, 
om att stå utanför arbetslivet sett utifrån olika perspektiv. 
Som statister i pjäsen fanns ett tjugotal kvinnor som hade varit långvarigt arbetslösa.
En av dessa kvinnor höll en kort monolog där hon med egna ord berättade om när hon blev utbränd. Hur hon hade försökt komma tillbaka men hennes kropp sa ifrån, hur hennes självförtroende försvann och hur känslan av utanförskap blev en verklighet. 
E beskrev det som "jättefint och rörande".

Där är jag idag - självförtroendet gungar och utanförskapet är svårt att inte identifiera sig med.

Jag gjorde en kort arbetsprövning i september, som jag tyckte var rolig, men det gick inte bra då det blev alldeles för starka smärtpåslag i kroppen som följd,
var ska jag göra av all min kompetens undrar jag

de få saker jag försöker ge mig på och som jag mår bra av slutar ofta med att jag får lämna återbud p g a att smärtan tar över helt..... 

jag orkar inte vara social i den utsträckning jag egentligen skulle må bättre av......

har blivit rädd för att söka mig för långt utanför hemmet utan familjestöd......

min yrkesidentitet är i högsta grad i rejäl gungning, 
den förut offentliga och busiga sångerskan är numera en lite mus,

Så liten, så liten och ganska förvirrad och ensam i tillvaron.  

Men 
dock med en stor trygghet som omsluter mig 
i form av min familj 
och några nära vänner som inte ger upp i sin omsorg om mig.

TACK
för att allas Er kärlek, omsorg och uppmuntran.

Min dotter avslutade tidigare nämnda SMS till mig med orden; 
"puss och glöm inte att jag är stolt över dig!"

En tår av tacksamhet faller sakta ner för kinden......

.....jag blickar framåt och när jag blir starkare ska jag filosofera rejält över C.S.Lewis ord; 

" Du blir aldrig för gammal för att sätta upp ett nytt mål eller drömma en ny dröm".


Ha det gott alla Ni som tittar in hos mig här på tuvan 
och 
varmt Tack för alla hälsningar på olika sätt!

Inom en snar framtid kommer jag börja visa upp alla mina stickalster.......
det har blivit en hel del det sista året.

Kram

Lillan