onsdag, februari 23, 2011

Skapligt oteknisk

Återvändsgränd!

Klicka HÄR för att läsa mitt  senaste inlägg.  Jag får inte datorn att fungera som jag vill idag.......



Erkänner min okunskap........

måndag, februari 14, 2011

Alla hjärtans dag

När jag parkerade utanför min arbetsplats idag möttes jag av en vacker ung dam som sökte mig.
Det var min äldsta dotter som kom med en liten söt blomma till sin mamma på alla hjärtans dag!
Efter arbetsdagen stannade jag till hos densamme som nyligen flyttat med sin lilla familj och bor granne med mig, när jag är på jobbet vill säga.


Massor av mojmojskramar och god mat blev jag oförtjänt bjuden på!
Och senare på kvällen en blombukett från mannen i mitt liv.

Vilken underbar måndag!

Kram till Er alla


En talangfull trio

Nu är det dags att få ner lite tankar på tuvan igen.
Tack för all go uppmuntran och härliga hälsningar jag på olika sätt fått och får! Alla fina ord och tankar värmer så innerligt.
Jag kan glädjande nog berätta att jag klarat av den tunga uppförsbacken för den här gången och mår riktigt skapligt igen. Det känns åter lättare att andas och livslusten är starkt på plussidan.



Plus inombords och väldigt mycket minus ute, där det för tillfället är riktigt kallt just nu. Det är skönt att kunna ta små försiktiga promenader igen, med broddarna på som får snön att knarra ännu ljudligare under skosulorna. Solen börjar värma på kinderna, det droppar från tak och grenar och vissa dagar känns det verkligen att det finns hopp om en ny vår, trots den tillfälliga kylan.



På jobbet rullar det åter igen på som vanligt = lite för mycket för att hinna med allt. Men jag älskar verkligen att undervisa.

Under kalla vinterdagarna, med solstrålar som gnistrar mot den vita snön, påminns jag om en sådan otroligt stark naturupplevelse jag fick vara med om för ett antal år sedan.

Jag var på en längre smärthanteringskurs på Loka Brunn. Vi var sex till åtta personer med olika typer av smärtproblematik som fick bo där under sammanlagt tre veckor. Det var föreläsningar, träningspass, avspänning, mental träning, behandlingar, samtal både i grupp och enskilt och givetvis en massa god och nyttig mat. Redan från början höll jag mig lite på min egen kant. Kände mig på ingalunda sätt utanför men heller inte helt bekväm i gruppen. Det är givetvis en styrka att få träffa andra människor som befinner sig i likartade situationer. Kanske var det, eller är fel på mig men jag har aldrig känt något behov av av jämföra smärta och värk med någon annan. Jag har dessutom en förmåga att bli utomordentligt uttråkad i sammanhang och sällskap där det hela tiden ska pratas och ältas om vilka åkommor som för tillfället är aktuella. Då kan jag bli tyst som en mussla och uppfattas säkert som märklig. Förmodligen har livets kringelikrokar lärt mig så mycket om tunga saker i livet att jag hellre vill prata och samtala om det som är friskt och det som gör livet härligt. Dessutom har man, för att citera en god vän, kommit upp i den åldern att om man inte har ont någonstans när man vaknar på morgonen är man förmodligen redan död.

Här på tuvan skriver jag mycket om mina tankar, och inte minst de tunga tankarna, men då är det fritt fram för den som inte vill ta del av dem att helt enkelt låta bli att läsa.
Som tur är har jag utrustats med en stor portion humor, nedärvd i rakt nedstigande led från min pappa.
Jag älskar bl a att vrida och vända ut och in på mina gymnasisters resonemang och kan vara en riktig knäppis på jobbet (hemma också enligt vissa).
Jag är dessutom envis som en åsna, (och minst lika korkad), har ett starkt inre som både är till min fördel och nackdel. Med min envishet lyckas jag med mer bedrifter än jag borde och med mitt inre kan jag bli fullkomligt odräglig för den som inte vågar ta nya steg och är paniskt rädd för förändringar.
Nog om detta, det var ju en naturupplevelse jag tänkte berätta om.



En av föreläsningarna på Loka Brunn handlade om sorg och om dess olika bearbetningsfaser. Om att förhålla sig till livets förändringar, som ibland kan innebära stora besvikelser. Att acceptera och hantera den insikten och, framför allt ,den ständiga smärtan och värken som en ny livskamrat.
Det blev ett intressant, men för flera, känsligt samtal med mycket frustrationer. Många tårar fälldes från personerna i gruppen.

Helt plötsligt blev det bara för mycket för mig själv. Hela livet rann över mig, alla nära och kära i min familj som gått bort, min ryggskada som inte utreddes tillfullo från början, de borttappade småbarnsåren med mina underbara döttrar, all den tid då jag själv inte klarade av att få vara mamma på riktigt, det som bara togs ifrån mig, all kamp inom sjukvården, den befriande men komplicerade diagnosen, operationen och den långa och hemska rehabtiden, insikten därefter om att operationen inte skulle innebära det jag hoppats på, arbetsdrömmar som fick läggas åt sidan............

Jag behövde få vara ensam, och jag formligen sprang ut ifrån föreläsningsrummet och huset där vi befann oss. Ville bort, bort, bort!

Det var en kall och solig vinterdag med mycket snö, precis som idag. Jag pulsade ut i skogen på den stig jag visste fanns under, den långt över metertjocka, snön. Tog mig avsiktligt långt bort ifrån området, så långt som jag kände att mitt dåliga lokalsinne fortfarande kunde ge mig tydliga signaler om att kunna hitta tillbaks igen.
Där ställde jag mig och tittade ut över sjön, tårarna rann av både sorg och vrede och jag kände att jag behövde skrika.
Istället för att skrika började jag att kula, högt, starkt och oförsiktigt. Alla mina känslor, all frustration, vrede och mitt inre for iväg med rösten över sjön och ekade långt bort i skogen på andra sidan. Jag har ingen aning om hur länge jag stod där och uppfattade inte heller att det var någon som hade börjat svara mig. Först trodde jag att jag inbillade mig men nej.....

Vid varje djup och längre inandning jag gjorde kunde jag höra hur en fågel på andra sidan sjön svarade mig. Jag började mer medvetet att verkligen skicka iväg mina toner och därefter invänta svar. Det var inget vanligt fågelkvitter, det lät t o m ytterst märkligt, men jag började känna och förstå att någon hörde mig och någon var intresserad av kommunicera mer med mig. Någon hade något att förmedla till mig.
 Successivt började jag medvetet skicka iväg min röst och jag lyssnade intensivt efter svaret. Jag började även att härma själva ljudet som fågeln skickade tillbaka till mig. Det var uppskattat och svaren blev både tydligare och längre. Vi pratade en god stund med varandra och vad samtalet innehöll vet bara jag och fågeln på andra sidan sjön. Jag var i den stunden så fullkomligt ett med naturen.
All sorg och frustration rann sakta ur mig och jag kände hur lekfullheten började ta över. Det var så roligt och samtidigt så komiskt. Där stod lilla jag ensam i skogen och kommunicerade med en fågel på andra sidan sjön.
Och som om inte det räckte.
Svaren närmade sig......

Plötsligt kom en hackspett flygande och landade i tallen alldeles precis bredvid mig. Den satt bara några meter ovanför mig. Om det var samma fågel som jag redan pratat med en god stund var jag inte säker på, men svaren från andra sidan sjön hade just slutat och hackspetten ovanför mig pratade ivrigt på och jag svarade. Jag tittade på hackspetten, som var så nära mig, och förundrades över de fina färgerna och hur roliga ljud den frambringade. Plötsligt tog knäppisen plats inom mig.....

jag tittade mig omkring, bara för att säkerställa mig om att det inte stod någon och tittade på mig för här skulle det busas. Om någon hade sett mig då hade jag säkert blivit inspärrad.
Jag började härma de roliga lätena från hackspetten. Fågeln hackade på lite grann,på hackspettars vis, men ägnade sig mest åt att både svara mig och ge mig nya ljudkombinationer att försöka härma. Och mitt i vår duett,  från ingenstans, kom ytterligare en hackspett flygande. Den satte sig i tallen till vänster om den förra och, även den, bara några meter ovanför mig. Det var som i en dröm. Den nya hackspetten som kom flygande tyckte nog att något fattades i vår duettsång och började febrilt att knacka på trädstammen i en svängig rytm. Vi fick ett rytmiskt percussionkomp och vår duettsång hade utökats till en talangfull trio.

Det är näst intill helt ofattbart och svårt att beskriva, jag ensam i skogen musicerande med två hackspettar. Den känslan och värmen som sköljde över mig går inte att beskriva med ord. Tårarna börja rinna igen men saltet i dem smakade inte lika sorgligt som de gjort tidigare.
Tårarna smakade tacksamhet över livet och alla dess outgrundliga möjligheter att uppleva lycka och glädje precis i stunden. Och oftast i det lilla enkla, det som lätt bara tas för givet. 




Senare på kvällen frågade en av de andra kvinnorna om det var mig hon hade hört kula när hon var ute och åkte skidor. "Det lät så trevligt", sa hon.

Jag log för mig själv och tänkte att ja, det var verkligen trevligt!

Hon skulle bara ha vetat..........