Det är en dag med blandade känslor idag. För 13 år sedan idag avled min bror och den stora saknaden efter honom kommer aldrig att försvinna.
Under hans sista halvår kom vi varandra oerhört nära i djupa samtal om livet och dess, många gånger, märkliga vägar. Vi konstaterade att vi hade hittat tillbaka till den varma känsla och samhörighet vi hade för varandra som syskon i vårt föräldrahem. Han, 14 år äldre än mig, var min stora idol när jag var liten och jag var hans gullegris som fick följa med honom ut på äventyr, inte minst när han fick körkort.
Det absolut sista min bror och jag sa till varandra, en grå och ljummen måndagkväll i maj, var att den känslan vi återfunnit den skulle vi vara mycket rädda om.
Vi kom överrens om att inte låta något få förstöra den.
Dagen efter sövdes han ner på intensiven och jag kommer aldrig att glömma hans sista blick när han tittade på mig. Två veckor senare var hans liv slut. Den elakartade bakterien vann över hans liv men den vann inte över den känslan och samhörighet som vi hade återfunnit igen.
Den starka känlsan finns, och kommer alltid att finnas kvar, djupt inborrat i mitt hjärta och min själ.
Livet går vidare och trots att sorg lämnar djupa avtryck i själen finner man nya vägar och strategier för att gå vidare. Man ser det inte då, i de svåra stunderna, men i ett bakåtperspektiv förstår man att man klarat av det, men kanske inte hur man klarat av det. Man är bara framme på andra sidan efter ibland ganska lång tid.
I morgon åker jag och min goa M ut på en bekant resa. Ett tillfälle gavs till oss och vi nappade. Livet är som sagt oförutsägbart och det gäller att fånga tillfället i flykten.
Jag är så glad, lycklig och tacksam över att känna att jag och min kropp orkar det. Jag ska njuta och ha roligt och jag tänker inte skämmas ett dugg för att jag kommer bete mig som ett barn.
Barnet i mig har spring i benen.
Och vem är den lilla människan som traskar runt i min trädgård?
Någon som går i mormors fotspår!
Det finns mycket att vara lycklig över!
kram till Er alla och envar